Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Den 2 December 1900 - Humanisterna. Af Jakob Angerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
er, utan på uppdrag’ af vår nådige konung, som
befaller eder till hofvet i afton.»
Äfven Valla var nämligen en stor gunstling
hos den vittert anlagde konung Alfonso, på grund
af den glans han spred öfver hofvet genom sin
lärdom och stora anseende bland humanisterna.
»Konungen», fortfor Beccadelli, »önskar, att ni
tager med er de sista arken af edra »Elegantiæ».
»En egendomlig budbärare, mest...
»Om hans nåde sänder just mig, så har han
en mening därmed. Han önskar, att vi skola sluta
fred i dag. Därför, låt oss vara vänner för i afton,
mäster Laurentius!»
Valla bet sig i läppen och teg en stund.
»Må göra: för i afton», sade han till sist kallt
och fattade tveksamt poetens utsträckta hand. Efter
att ha stoppat manuskriptet till det äskade arbetet
i fickan, tog Valla på sig sin karmosinröda kappa
och följde sin glädtigt pratande ovän till hofvet.
Denna glädtighet gjorde mäster Laurentius
misstänksam. Han kände Beccadelli: aldrig var denne
så älskvärd och glad som när han tänkt ut något
riktigt skurkstreck. Hur förekommande var han
icke, hur strålade ej hans ansikte af fröjd på fästen
vid hofvet den där kvällen, då den där mördarn
han hyrt med sin dolk skulle genomborrat Valla,
om denne ej haft en tröja af ståltrådsmaskor under
sin piquerade jacka. Valla hade då nyss fått 500
dukater af sin herre för en lefnadsteckning öfver
dennes fader, Fernando af Aragonien, och
Becca-dellis hjärta hade fylts till brädden af afund och
raseri. Hur de hatade hvarandra, dessa båda lärde,
som kappades om sin herres gunst och friade till
hans pänningpung! Beccadelli, den geniale
författaren till latinska epigram och smådikter,
formfagra som antikens men vida frivolare, hade i två
år varit hofskald hos konung Alfonso, då Valla —
det var år 1437 — blef anstäld som sekreterare
vid hofvet. Och sedan dess hade de oafbrutet
legat i öppen eller dold fäjd. Beccadelli begagnade
hvarje tillfälle att såra sin fiende med
kvickhe-ternas och hånets stilett, och Valla svarade med
sitt grofva artilleri af skällsord och hänsynslösa
beskyllningar.
Allt detta tänkte Valla på, där han gick vid
sin fiendes sida, och det satte lås för hans mun
och kom honom att svara torrt och enstafvigt på
sin följeslagares skämt och frågor.
Det kungliga biblioteket, där de båda
humanisterna nu inträdde, var slottets, näst fästsalen,
största och praktfullaste rum. 1 dess ena hörn
satt konung Alfonso på en dyrbart snidad,
väggfast stol eller snarare tron och pratade vänligt med
rikshistoriegrafen Bartolommeo Fazio, som jämte
några andra hoflärde uppvaktade honom. Från
taket nedhängde en kopparampel i form af en arm
med en fackla i handen, som spred ett dämpadt ljus
öfver denna del af rummet, men lämnade den
andra i dunkel. Kring väggarne löpte hyllor eller
snarare väggfasta bord, belastade med handskrifna
böcker. Bredvid konungens stol var ett bord, på
hvars skifva af röd marmor stodo skålar, fylda
mecl vindrufvor, apelsiner och konfekt samt
väldiga vinamforer, omgifna af slipade kristallglas
med snidad elfenbensfot. Längst ned vid dörren
sutto några svartklädda scolares, på en bänk, tysta
och vördnadsfulla. Ingen af hoffolket var
närvarande, ty när Alfonso, denne älskare af jakten och
kärleken, dyrkade muserna, slöt han sig inne enbart
med sina lärde, hofceremonielet lades å sido, och
konungen glömdes för vännen af de fria vetenskaperna.
»God afton, mäster Laurentius», helsade honom
konungen, »har ryktet talat sant, som sagt, att ni
fullbordat en ny del af edra Elegantier? Det lyster
oss att höra den. Har ni manuskriptet med er,
så sätt er här på stolen och låt oss njuta af ert
klingande latin!»
Valla intog den anvisade platsen framför
konungen, medan Beccadelli satte sig på en taburett
vid tronens sida. Sedan de öfriga grupperat sig
på bänkar och stolar rundt omkring, kringbar en
page vinglasen, som tömdes flitigt och ånyo
fyl-des. Valla började läsa med hög röst under allas
andlösa tystnad, till och med Beccadeli låtsade
hysa intresse för hvad som upplästes. Endast Fazio
satt trumpen och oberörd. Konungen var idel
öra, hans ögon voro liksom fängslade vid den
talandes mun och stodo stora och stela af intresse
i det vänliga ansiktet. Då och då tog han en
drufklase från bordet och räckte den med egen
band till förfriskning åt den läsande. Ungefär en
half timme hade uppläsningen fortgått, da dörren
öppnades och några stora jakthundar instörtade i
rummet, kullstötte ettpar stolar och trängde kring sin
herre, konungen, som vänligt smekte dem. Under
den villervalla, som det bullersamma afbrottet
förorsakade, smög sig Beccadelli bakom Vallas stol,
tog fram ur barmen en liten kristallflaska, fyld
med en grönaktig vätska och hälde oförmärkt
hälften af dess innehåll i Vallas vinglas, som stod på
bordet i skuggan af konungens tron. När Valla
om en stund skulle läska sig med vinet, råkade
han spilla några droppar däraf på sin dräkt och
såg då till sin bestörtning, att vätskan brände
sönder tyget. Någon — han förstod nog hvem
— hade hällt ett frätande gift i hans vin. Med
ansträngning bibehöll han sitt lugn, låtsade om
intet och fortsatte att föredraga sitt verk. När
han slutat gick ett sorl af hyckladt bifall genom
salen. Konungen uttalade i lifliga ord sin
förtjusning och prisade latinets ciceronianska vändningar.
Sedan löste han en silkespung, fyld med guldmynt,
från sitt bälte och räckte den åt Valla, som pöste
af belåtenhet och högmod. Fazio blef grå af
förargelse, och Beccadellis ögon gnistrade af raseri.
Med hvilken otålighet han väntade, att den
hatade rivalen skulle tömma det dödsbringande giftet!
Vänta, nu drack konungen, äfven Valla sträckte
ut handen efter sitt glas. Han reste sig, höjde
glaset mot munnen, liksom för att dricka, men tog
plötsligt ett hastigt steg framåt och kastade
blixtsnabbt glaset midt i ansiktet på Beccadelli. Denne
uppgaf ett vildt skrik, giftet frätte sönder hans
ansikte, och han störtade till golfvet, vridande sig
i kval. Konungen flög upp från stolen och böjde
sig bestört öfver sin hofskald. De öfriga skreko om
hvarandra och sprungo hit och dit, häpna och
förvirrade. Valla begagnade sig af den allmänna
villervallan för att smy^a sig ut ur rummet och slottet...
Det var en lycklig man, som vandrade genom
Neapels gator i den ljumma vårnatten. Han var
liksom herusad af berömmelsens virak, guldet i
hans ficka klingade med ljuflig klang för hvarje
steg han tog, och bäst af allt: han hade
omintetgjort Beccadellis mordiska anslag och fått en ljuf
hämnd. När han tänkte på, hur hans dödsfiende
nu vred sig i kval, hur hans vackra ansikte var
förstördt för all framtid, lifvades hans dystra drag,
munnen log, och hjärtat dansade i hans bröst af fröjd.
Det var på den återupplifvade antikens tid,
det var på den tiden, då människorna kunde hata
af hela sin själ.
- ’47 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
