Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Den 2 December 1900 - Van Bibber och inbrottstjufven. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
honom hade gjort inbrott i det stora hörnhuset
och att, om inte han just passerat, skulle tjufven
ha kommit undan med sin skatt. Van Bibbers
första tanke var att han inte var någon polis och
att en strid med en inbrottstjuf inte lag för honom.
På detta räsonnemang följde tanken att ehuru
herrn, som rådde om egendomen i säckarne, ej var
af något intresse för honom, så var denne dock
såsom en respektabel medlem af samhället mera
berättigad att tagas hänsyn till än mannen med
revolvern.
Det faktum att han nu, antingen han tyckte
om det eller ej, befann sig däruppe på muren och
att tjufven kunde se honom och skjuta honom
nästa minut utöfvade också ett omedelbart
inflytande på Van Bibbers rörelser. Därför balanserade
han försiktigt och ljudlöst och hoppade så ned på
karlens hufvud och axlar med den påföljd att mannen
prässades till marken. Revolvern small af genast,
men innan brottslingen kunde få klart för sig huru
eller hvarifrån hans angripare kommit ned, stod
Van Bibber öfver honom och hade sparkat vapnet
ur hans hand. Därpå skyndade han sig att taga
upp det och sade: »Nu skjuter jag, om ni försöker
stiga upp.» Han kände en olämpligt humoristisk
lust att tillägga »men förmodligen skall jag inte
träffa er», men han teg därmed. Till Van Bibbers
stora förvåning försökte tjufven icke resa sig upp,
utan satte sig blott med händerna i kors öfver
knäna och sade: »Skjut bara, det skulle jag hälst
vilja. >
Hans tänder voro hopbitna och ansiktsdragen
bittra och förtviflade samt buro en så ytterligt
hopplös prägel att Van Bibber aldrig föreställt sig något
sådant.
»Skjut bara», upprepade mannen envist. »Jag
skall inte röra mig. Skjut mig!»
Det var en högst obehaglig situation. Van
Bibber kände greppet om pistolen lossna och han
kände sig allt starkare böjd att lägga den ifrån
sig och bedja karlen tala om allt.
»Ni har inte mycket kurage», sade Van Bibber
tillslut. »Ni är en tämligen skral inbrottstjuf, får jag
verkligen säga.»
»Hvad skulle det tjäna till?» sade mannen
trotsigt. »Jag vill inte komma tillbaka — jag vill
inte komma tillbaka dit lefvande. Jag har tjänat
ut min tid för alltid i det hålet. Om jag måste
komma tillbaka igen, så Gu’ hjälpe mig om jag inte
gör slut på fångvaktaren så att jag får dö för det.
Men jag vill inte slita mera där.»
»Hvar?» frågade Van Bibber mildt och högst
intresserad, »i fängelset?»
»Ja, just till fängelset!» utropade mannen hest.
»Till grafven! Det är hvad det är. Se på mitt
ansikte», sade han, »och se på mitt hår. De borde
upplysa er om hvar jag varit. All färg har
försvunnit från min hud, allt lif ur mina ben. Ni
behöfver inte vara rädd för mig. Jag skulle inte
kunna göra er illa, äfven om jag ville det. Jag
är ett skelett och ett hjälplöst barn. Jag skulle
inte kunna döda en katt. Och nu ämnar ni skicka
mig tillbaka igen för att utstå ännu en lång tid.
Tjugu år blir det denna gången i den där kalla
ödsliga afgrunden, och det sedan jag uttjänt så
mycket och arbetat så hårdt.» Van Bibber flyttade
revolvern till den andra handen och fixerade
fången tveksamt.
»Hur länge har ni varit fri?» frågade han i
det han satte sig på kökstrappan och höll
revolvern mellan sina knän. Solen hade drifvit bort
morgondimman och han hade glömt kölden.
»Jag kom ut i går», svarade mannen.
Van Bibber kastade en blick på säckarne. »Ni
har inte förspillt mycken tid», sade han.
»Nej», svarade han buttert. »Nej, det har
jag inte. Jag kände till det här stället och jag
behöfde pängar för att resa vesterut till de mina,
och samhället sade att jag måste vänta tills jag
förtjänt dem, men jag kunde ej vänta. Jag har
inte sett min hustru på sju år eller min dotter.
Sju år, min unge herre — tänk på det, sju år.
Vet ni hur lång tid det är? Sju år utan att få se
sin hustru eller sitt barn! Och de äro all right,
det äro de», skyndade han sig att tillägga. »Min
hustru flyttade vesterut, sedan jag kom in, och tog
ett annat namn, och min flicka har aldrig fått höra
af mig. Hon tror att jag är på sjön. Jag ämnade
fara till dem. Det var min plan. Jag ämnade
uppsöka dem och jag trodde att jag skulle kunna
plocka ihop här tillräckligt till biljetten, och nu»,
tillade han med ansiktet doldt i sina händer,
»måste jag komma tillbaka. Och jag hade ämnat
lefva ordentligt sedan jag kommit vesterut — det
ämnade jag, Gu’ hjälpe mig! Men inte för det gör
någonting nu. Och jag bryr mig inte om antingen
ni tror det eller inte», tillade han trotsigt.
»Jag har inte sagt om jag tror det eller inte»,
svarade Van Bibber allvarsamt.
Han betraktade mannen en kort stund utan
att yttra något och tjufven såg på honom tillbaka,
mörkt och trotsigt och utan den svagaste glimt af
hopp i ögat eller vädjan om medlidande. Kanske
var det i följd af detta faktum eller kanhända det
var hustrun och barnen som rörde Van Bibber,
men hvilka än hans motiv voro, så skyndade han
sig att handla.
»Jag förmodar ändå», sade han, som om han
talat för sig själf, »att jag borde öfverlämna er
till polisen.» \
»Jag går aldrig tillbaka lefvande», sade
brottslingen lugnt.
»Hm, det är också illa», sade Van Bibber.
»Naturligtvis vet jag inte om ni ljuger eller inte,
och beträffande er afsikt att lefva hederligt har
jag mina stora tvifvel. Men jag skall ge er biljett
dit, där er hustru vistas, och jag skall se efter att
ni kommer på tåget. Och ni kan stiga af vid
nästa station och göra inbrott i mitt hem nästa
natt, om ni känner er därtill hågad. Släng in de
där säckarne bakom dörren där. så att ej
mjölkmannen får se dem först, och gå ut framför mig
och håll händerna i fickan och försök inte att
springa. Jag har revolvern, som ni vet.»
Karlen satte säckarne innanför köksdörren och
steg med en tvekande blick på sin vaktare ut på
gatan samt gick, som han var tillsagd, mot Grand
Central Station. Van Bibber höll sig alldeles
bakom honom och höll på att fundera öfver hvad han
borde göra. Han kände sig mycket brottslig för
hvarje poliskonstapel de gingo förbi, men hämtade
sig ater när han tänkte på hustrun och barnet som
bodde vesterut och voro all right.
»Hvarthän?» frågade Van Bibber när han stod
vid biljettluckan.
»Helena, Montana», svarade mannen, för första
gången med en blick af lättnad. Van Bibber köpte
biljetten oeh räckte honom den. »Jag förmodar
ni vet», sade han, »att ni kan sälja den nere i
sta’n för hälften af hvad den kostat.» »Ja, jag
vet det», svarade tjufven.
Det var ännu en half timma tills tåget gick,
och Van Bibber tog sin skyddsling till en
restaurant och såg honom äta allt som sattes fram,
— 158 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
