Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 11. Den 9 December 1900
- En kvinnokaraktär. Af C. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KVINNOKARAKTÄR.
UR LIFVET. För HVAR 8 DAG.
» I ag skulle bedja frun att få flytta i höst.»
.J Hon stod framför sin matmor lång, stel, utan
något som hälst uttryck i det bleka ansiktet, som
vanligt. Hennes ålder kunde vara 20 år, och den
kunde vara 40. För öfrigt var allt hos henne
färglöst — från det ljusa, blacka håret och det lilla
bleka fräkniga ansiktet, till de vattenblå ögonen
med sina hvita ögonhår, hvilka ej tycktes
observera något som hälst.
Majorskan rätade upp sin lilla fina, prydliga
gestalt, lade ifrån sig sitt tapisseri, och betraktade
henne med förvånade blickar.
■ Hvad nu — hvarför vill Karin lämna mig i
höst, efter så många år?»
»Jo, jag skulle gifta mig med Erik Andersson
i Eke torpet.»
»Jaså — —! Nå, det var ju riktigt präktigt.
Då får jag önska Karin all lycka — den duktigaste
karlen i socknen, på det största torpet. Det blir
ju ståtligt att blifva Eketorpsmor.»
Och majorskan räckte vänligt handen åt sin
tjänarinna. Denna fattade med försiktig vördnad
sin matmors fina fingrar, och neg tafatt under
det aningen om en rodnad uppsteg på hennes
färglösa kinder.
»Bröllopet gör naturligtvis jag», fortsatte
majorskan vänligt. »Och hvad Karin kan behöfva
till sin utstyrsel, skola vi väl få ihop.»
Karin stod ett ögonblick stilla, betraktande
majorskan liksom sökte hon uppfatta hennes mening,
ett sätt hon alltid hade; så äter en tafatt nigning,
och hon gick ut med sin vanliga, säfliga, något
framåtlutande gång och de långa armarna sträckta
framåt.
Sedan sin första ungdom hade hon tjänat hos
majorskan, tyst, stilla, långsam, trogen och ordentlig.
Oaktadt den bristande intelligensen i uttrycket,
hade hon godt förstånd, och fattade klart hvad man
önskade af henne. »Fästmän» och nöjen hade aldrig
legat för henne. Vänner hade hon ej häller haft.
Majorskans barn kallade henne »Moltke», »den
store tigaren», som handlade utan att tala.
Och nu skulle denna, till det yttre så föga
anslående person göra ett, efter sitt stånd »briljant
parti». Det hedrade fästmannens omdöme; och
man började rusta till bröllop medan de ljusa, långa
sommardagarne blefvo allt kortare.
» *
*
»Jag får säga frun att jag stannar allt kvar.
och något bröllop blir ej af-.
Det var dagen innan brudparet skulle till
pastorn för att taga ut lysning. Karin hade med sin
vanliga lugna omsorg sytt och lagat i ordning sin
lilla utstyrsel, och hela husbondefamiljen hade
dragit sitt strå till stacken, så att den var ganska
präktig i linne, sängkläder, husgeråd m. m. Om
tre veckor, på sista lysningsdagen, skulle bröllopet
gå af stapeln — och nu stod hon där framför sin
matmor stel och lugn, med sin vanliga uttryckslösa
blick, och afgaf denna öfverraskande underrättelse.
»Men min bästa Karin, hvad vill detta säga?»
Majorskan släppte af lutter förvåning hela
patience-leken i golfvet. »Ni skola ju taga ut lysning i
morgon? Hvad har nu händt?»
Och hon blickade halft förskräckt upp i det
bleka, lugna ansiktet.
»Jo — det är på det viset, att Tok-Fia kom hit
i går kväll, och så — så — blir det inte af för mig.»
»Karin vill väl inte säga att Erik Andersson,
som är en så hederlig och präktig karl — — —.»
»Ja, om han är sa hederlig vet jag inte mera
— och inte bryr jag mig om det häller» — härvid
darrade Karins röst en smula — »men jag har frågat
honom, och ban har icke nekat — och den som
inte aktar en svagsint flickstackare — den kan jag
aldrig taga till man — aldrig!»
Karins bleka ansikte blef ännu blekare, och
ögonen med de hvita ögonhåren tycktes krypa in
i sina hålor Det lag något stenhardt öfver henne.
En stunds tystnad radde, hvarunder majorskan
sökte hämta sig efter sin öfverraskning, och finna
ord för att, om möjligt, urskulda fästmannen och
beveka fästmön till att åtminstone tänka på saken
litet mera. Denna senare stod framför henne, tyst
och sluten som vanligt. Den flyktiga sinnesrörelsen
tycktes åter försvunnen. Slutligen sade hon med
sin vanliga, lugna, något hesa röst:
>Får jag stanna i höst?»
»Detta är ju förfärligt alltsammans, kära Karin
— det är alltför sorgligt. Och jag kan intet göra
för att hjälpa. Men tycker ändå att om Erik ångrar
sitt felsteg, om han hjälper Tok-Fia, och uppför
sig väl härefter, så kunde väl Karin förlåta honom,
och taga honom till nåder igen.»
»Aldrig!*
■ Men kära Karin, han är ej den förste som
felat så.»
»Aldrig! o
»Nåja, — vi skola ej tala om saken mera nu,
Hvad höstflyttningen angår, har jag redan antagit
en annan, sä det kan inte ändras.»
»Ja, då får jag söka på annat håll, och tacka
för allt besvär majorskan gjort sig för min skull.»
Och Karin gick ut, säfiigt och framåtlutad som
vanligt.
*
* *
Många, många höstflyttningar kommo och
gingo efter den dagen. Majorskan satt vid sin
aftonbrasa i kabinettet och väntade på att lampan
skulle tändas, för att kunna lägga sin patience.
Hon hade åldrats betydligt, den fina, spänstiga
gestalten var böjd, och mycket hade förändrats
omkring henne. Men då dörren öppnades och
hennes tjänarinna kom in med lampan, var det som
om tiden stått stilla -— ty, det var ju samma Karin
med det färglösa ansiktet och den platta, något
framåtlutande figuren — hon hade ej åldrats.
»Moltke» var densamma hon alltid varit.
Efter ett års tjänande på ett annat ställe, hade
hon återkommit till sin gamla matmor, och lugnt
och stilla återupptagit sina plikter — tyst, trogen,
ordentlig och pålitlig som förut.
Tre gånger under de gångna åren hade Erik
Andersson i Eketorpet kommit åter med böner om
glömska och förlåtelse, och tre gånger hade hon
stött honom tillbaka med samma obevekliga: Aldrig
som första gången. I största hemlighet hade hon
skickat sin linneutstyrsel till Tok-Fia.
Och hvad som under allt detta försiggick i den
tysta, slutna kvinnans hjärta — det har ingen
annan än hon själf någonsin vetat!
C. C.
- 163 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:36:47 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/2/0174.html
