Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Den 9 December 1900 - »Nio och nittio». Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»NIO OCH NITTIO.»
Al RICHARD HARD1NG DAVIS. Förf. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Unge Harringford hade kommit till Monte Carlo
i en helt annan sinnesstämning än han
någonsin förut besökt platsen. Han hade anländt
dit af samma orsak som etc såradt lejon eller en
förgiftad råtta kryper undan i ett hörn för att
vara ensam i dödsstunden. Han stod lutad mot
en pelare i Kasinot med ryggen mot månljuset och
ögonen blinkande af smärta för det skarpa ljuset
ofvanför de gröna borden därinne. Han visste att
det mycket snart skulle släckas, och eftersom han
hade något att uträtta sedan, fixerade han det med
pinsamt allvar, liksom en man, hvilken är dömd
att dö, genom fönstergallret inväntar morgonens
första grå dager.
Den besynnerliga förlamande känslan i hans
hufvud och den gnagande smärtan mellan
ögonbrynen, hvilken blifvit värre under de senaste tre
veckorna, var mera förfärligt plågsam än
någonsin förut. Hans nerver hade kastat af sig allt
tvång och gjort uppror i bakhufvud och handleder
och sleto och vredo sig, som om de höllo på att
rifva den uttröttade kroppen i stycken och göra
sig fria.
Det sorgliga i hela situationen var, att pojken
endast var en pojke med en mans sorgliga
kännedom om världen, och orsaken till allt var den att
han hatt alldeles för mycket hjärta och inte nog
pängar för att bli en spelare med otur. Om han
bara kunnat förlora besinningen i stället för sina
pängar eller till och med om han behållit
besinningen och vunnit, är det icke troligt att han
skulle ha stått och väntat på att ljusen skulle
släckas i Monte Carlo. Men han hade ej blott
förlorat alla sina tillgångar, och mera därtill som han
aldrig kunde godtgöra, utan han hade ock
förlorat annat som betydde mycket mera för
honom nu än pängar, och hvilket icke kunde
godt-göras eller återbetalas ens med den största
pro-centareränta. Han hade förlorat ej blott rätten
att sitta vid sin faders bord utan äfven att tänka
på den flicka i Surrey, hvilkens hem låg näst
intill hans eget och till hvilkens upplysta fönster i
den norra flygeln han frän sin terrass i parken
blickat så oroligt upp under de där långa nätterna
under hennes sjukdom. Och allt hvad han
vunnit var att bli så beryktad, att han var en visa i
hyggligt folks mun och kapplöpningsbanans och
varietésalongernas hjälte. Han var inte längre
»Unge Harringford, äldste son till Harringfordarne
i Surrey», utan »Goodwoord-stollen», hvilken
lyckan gjort sin kur men sedan hånat, gäokat och
slängt åt sidan.
När han såg tillbaka på det nu och erinrade
sig själf sådan han var då, föreföll det honom som
om han betraktat en helt och hållet annan person
— en pojke som det var honom en fröjd att tänka
på, med stark, sund ärelystnad och goda böjelser.
Han lät minnena passera revy utan rörelse, där
han stod och stirrade på ljusen inne i Kasinot,
så klart som det var honom möjligt i hans
nuvarande sorgliga ställning. Och slutet hade börjat
med den olycksaliga löpningen om Goodwood-
Eokalen, som lörd Nortons »Siren» vann. Han
ade sett henne tränas i tre månader och vid
löpningen satt ut allt hvad han kunde komma öfver
på »Siren». Dagen därpå talade tidningarne bara
om den unge man, som ensam af alla vunnit en
förmögenhet, många tusentals pund, sade de, ty
han fick sextio tillbaka för hvarje pund han satt
upp. Och han kom ihåg, hur de ritade af honom
i babydräkt med pokalen i famnen eller i
Eton-jacka och huru alla föraktligt eller beundrande
talade om honom som »Goodwood-stollen».
Han brydde sig ej om att fortsätta sina
tankar vidare : att erinra sig hur tillintetgjord hans
fader blef, hvilkens stolthet var sårad och hvilkens
förhoppningar korsades af denna simpla spelvinst»
eller hur ban förebrådde och bannade honom, tills
pojken blef desperat och återvände till
löpningarne, där han var en celeber person och en kung.
Rästen är en mycket alldaglig historia. Allt
större tur till en början, dagar då han inte kunde
förlora, dagar då han åkte tillbaka till fullsatta
värdshus, halfkväfd af dam, solbränd och med
upp-rifna nerver, till en stojande supé med baccarat
och sedan några timmars sömn, fylld af kort,
hästar, människomassor och sandmoln .... Så kom
förändringen och därmed uppvaknandet till
besinning ; besöken hos procentarne och vännernas affall,
hvilka aldrig varit hans vänner, men hvilka han
trott åtminstone tyckt om honom, om också han
aldrig tyckt om dem; och sedan skulder och mera
skulder, och upplåning af pängar för att betala än
här än där, och hotelser om utmätning — och
under allt detta denna längtan efter fälten och dammarne
i Surrey och vägen genom parken dit hon bodde.
Denna längtan blef så stark, att han skref till sin
far, men fick helt kort till svar att han, som skulle
ha hållit familjens namn uppe, hade släpat det i
kapplöpningsbanans smuts och på egen önskan
bytt ut det mot »Pojkstollen» — och brytningen
kunde ej omintetgöras.
Därpå kom den där besynnerliga känslan, och
han undrade hvarför han ej kunde äta och
hvarför han genomfors af rysningar till och med när
rummet var varmt eller solen sken. Han anfölls
af en ohygglig fruktan att hans förstånd började
svikta i följd af allt detta bråk och vanäran. Han
började vakta på sig själf och lägga märke till
hvad han sade och upprepa det, för att se efter
om det var förnuft i det, samt fråga sig själf
hvarför och åt hvad han skrattade . . . Det var ej
fråga om det vore eller inte vore fegt. Det var
helt enkelt en nödvändighet. Det måste taga ett
slut. Han måste ha hvila och sömn och frid igen.
Han hade i lyckans sorglösa dagar brukat skryta,
att om han genom någon möjlighet skulle förlora
sina pänningar, så skulle han sätta sig på
kuskbocken eller emigrera till kolonierna eller taga
värfning. På den tiden kunde han inte tåla folk,
som inte kunde lefva trots en motgång, hvilka
påträffades med ett hål i hufvudet och hvilkas
familjer bad de artiga vännerna tro att en man, som
var van att handskas med skjutvapen från sin
skoltid, hade försökt att ladda en revolver med
mynningen riktad mot sin panna. Han hade uttryckt
ett finkänsligt förakt för dessa personer då, men
nu hade han glömt allt det där och tänkte endast
på den lisa det skulle medföra och ej på huru
andra skulle lida af det. Om han verkligen tänkte
därpå, så var det endast för att komma till den
slutsatsen, att de skulle förstå honom och vara
glada för att hans lidande och fruktan var öfver.
Därpå planerade han en storartad coup, som
skulle sätta honom i stånd att betala alla skulder
och gifva honom ett andra tillfälle att komma som
bönfallande till fadershuset. Om det nu sloge fel,
måste han genast göra slut på den där
besynnerliga känslan i hufvudet. »Grand Prix» och den
engelske hästen utgjorde denna slutliga coup. På
- 173 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
