Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Den 16 December 1900 - »Nio och nittio». Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIO OCH NITTIO
Han sträckte sig fram mot de nya
pänninghö-garne, som om han ämnade skjuta dem tillbaka
igen, men HarringTord kastade sig i vägen för
honom och med en hasiig rörelse grep han
pännin-garne och lade dem i kvinnans klädning, hvilken
hon höll upp som ett förkläde för att taga emot
sin skatt.
»Nu kommer ni med mig», sade han i bestämd
ton. Fransmannen försökte räsonnera och göra
motstånd, men Harringford körde på honom med
den tysta envisheten hos en drucken man. Han
lagade att kvinnan kom in i en vagn som stod
utanför, sköt in hennes man bredvid henne och
under det att kusken körde till uppgifven adress
upplyste han i en polischefs ton fi ansmannen om,
att han måste lämna Monte Carlo genast, samma
kväll.
»Tror ni inte jag känner till saken?» sade han.
»Inbillar ni er att jag talar utan erfarenhet? Jag
har sett dem komma hit rika och fara sin väg
utfattiga. Men det skola ni inte göra. Ni skola
behålla hvad ni har och reta dem med det.»
Han skickade upp den unga frun till hennes rum
för att packa och stannade själf kvar för att
öfvertyga och tala allvar med den upprörde
brudgummen i vagnen. När hon återvände med
kappsäcken, hvilken var så tung af guldet att
vaktmästaren knappt kunde lyfta upp den till kusken,
befallde han denne att fara ned till stationen.
»Tåget till Paris går vid midnatt», sade han,
»och ni är framme i morgon bittida. Därpå gör
ni upp affären med gubben Carbut och kommer
aldrig tillbaka hit igen.»
Fransmannen hade under färden förvandlats
från en ursinnig fånge till en af glädje halft tokig
man och nu var han gråtfullt ödmjuk och
öfversvallande i ursäkter och tacksägelser. Deras
välgörare, som de behagade kalla honom, skyndade
på dem upp på det väntande tåget och sprang att
köpa biljetter åt dem.
»Nu», sade han, när konduktören stängde
dörren till kupén, »äro ni ensamma och ingen kan
komma in och ni kan inte komma ut. Nu resa
ni till ert hem, till ert nya hem och kom aldrig
tillbaka till detta usla ställe igen. Lofva mig —
förstår ni? Aldrig mer!»
De lofvade det upprepade gånger på det
kraftigaste. De omfamnade hvarandra som barn och
fransmannen tog af hatten och nedkallade Guds
välsignelse öfver Harringford.
»Ni skall komma till Paris, inte sannt?» sade
frun, »och ni skall hälsa på oss i vår egen affär,
inte sannt? Åh, det skulle vara en så stor ära,
om ni ville hälsa på oss, monsieur, om ni ville
komma till det hem ni gitvit oss. Ni har hjälpt
oss så ofantligt. Må himlen välsigna er!»
Hon grep hans behandskade hand, som
hvilade på dörrvredet, och kysste den tills han ryckte
den undan mycket förlägen och rodnande som en
flicka. Hennes man drog henne till sig och den
unga bruden satt vid hans sida med sitt ansikte
bredvid hans och grät tårar af glädje och rörelse.
»Ah, se, monsieur!» sade den unge mannen
gladt, »se, hur lyckliga ni har gjort oss. Ni har
gjort oss lyckliga för hela vårt lif.» ––
Tåget rullade ut med fart. Vagnshjulen togo
upp den unge fransmannens sista ord och tycktes
sjunga: »Ni har gjort oss lyckliga — lyckliga för
hela vårt lif.»
Allt hade kommit så plötsligt, att Harringford
icke haft tid att betänka eller väga sina motiv och
allt som syntes honom som verklighet nu, när
han stod där ensam på den mörka, tomma
stationens platform, var fransmannens ord, hvilkas eko
ljöd i örat som refrängen af en sång. Och
plötsligt grep tanken honom att dessa ord vore
desamma som hans fader skrifvit i sitt bref, »du kan
göra o>s lyckliga för lifvet.»
»O», sade han med en tviflande suck, »om jag
bara kunde! Om jag gjorde de där stackars
okonstlade människorna lyckliga, kan jag då inte lefva
och vara någonting för honom och för henne?
O, Gud >, utropade han, men så tyst att ingen,
ens om han stått vid hans armbåge, skulle hört det,
»Om jag kunde, om jag kunde!»
Han lyfte upp sina händer och lät dem sjunka
igen och knöt dem framför sig och lyfte sina trötta,
brännande ögon till den lugna purpurfärgade
himlen med dess millioner stjärnor. »Hjälp mig»,
hviskade han häftigt, »hjälp mig». Och när han
sänkte hufvudet, tycktes den besynnerliga döfva
smärtan försvinna och ett lugn bredde sig öfver
hans nerver bringande honom frid. Han visste ej
hvad det kunde vara, ej heller vågade han börja
grubbla öfver den förändring han undergått, utan
vände sig om och vandrade långsamt upp för
kullen, med bäfvan och fruktan hos en som gått
förbi sig själf för ett kort ögonblick i en annan
värld. När han kom hem, fann han sin betjent
med ängsligt ansikte lutad öfver ett bref, hvilket
han med brottsligt ansikte ref sönder när hans
herre inträdde. »Du höll på att skrifva till min
far», sade Cecil mildt, »eller hur? Ja, du behöfver
inte afsluta ditt bref. Vi skola resa hem.»
»Jag reser ifrån det här stället, Walters», sade
han, drog af sig rocken och kastade sig tungt ned
på sängen. »Jag tar första tåget som går och
jag vill sofva litet medan du gör i ordning mina
saker. Första tåget, förslår du — om en timma,
ifall det går så snart.» Hans hufvud sjönk tungt
tillbaka på kuddarne, som om han kommit från
en lång tröttsam vandring, hans ögon slöto sig
och armarne föllo lätt åt sidan. Betjenten stod
förskräckt och ändå lycklig med tårarne rinnande
ned för kinderna, ty han var sin herre varmt
tillgifven.
»Vi resa hem, Walters», hviskade »stollen» i
släpande ton. »Vi resa hem, hem till England och
Harringford — och vi skola bli lyckliga för hela
vårt lif.» Han tystnade ett ögonblick. Walters
lutade sig öfver bädden och höll andan för att
lyssna.
»Ty han kom till mig», mumlade den unge
mannen liksom i sömnen, »när jag var långt borta
— medan jag var långt borta och sprang mig
tillmötes —»
Hans röst sjönk tills den dog hort i tystnad,
och ett par timmar därefter, när Walters kom in
för att väcka honom, fann han sin herre sofvande
som ett barn med ett lyckligt leende på läpparne...
— 191 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
