Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Den 23 December 1900 - Beethoven. Af Karl Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEETHOVEN
Allt efter som
åren gå, så gråna
sorgerna hans hår
och böja hans rygg,
tänkandet fårar
hans panna,
sjukdomen tär hans
kind. Och vid tiden
för nionde
symfoniens uppförande
(1824) skildras han
af samtida som en
kung Lear, med det
gråa håret stående
rätt upp eller
liggande i oordnade
testar öfver den
breda, hvälfda
pannan, munnen har en
ädel form och de
blixtrande ögonen
lysa fram i det
koppärriga ansiktet
under rynkade,
buskiga ögonbryn. Ty
ögat har kvar sin
glöd, tanken sin
friskhet och sinnet sin spänstighet. Förgäfves
söker han dock uppfånga yttre ljud — de
sönder-sprungna strängarna på hans flygel bära vittne
om huru han misshandlat dess tangenter för att
om möjligt ännu förnimma en klang eller kunna
kontrollera en harmonikombination. Men allt under
det att döfheten tilltager, ökas också det inre
hörandets styrka och växer skaparkraften.
När han går på Wiens gator, sådan som Lyser
framställt honom i sin teckning, försänkt i tankar
och fantasier, stanna spatsergångarne
vördnadsfullt men undrande betraktande mästarens
egendomliga företeelse. Vanligtvis ger han ej akt på
något kring sig men det händer någon gång, då
en grupp unga flickor stanna under utropet: »Där
kommer Beethoven» — namnet uttalades i Wien
med tonvigten på andra stafvelsen — att denne
lägger märke till dem, lyfter upp sin lorgnett och
kastar en blick på dem och nickar vänligt innan
han fortsätter.
Vid läsningen af Beethovens testamente eller
utdrag ur hans samtal eller enstaka af honom
nedskrifna tankar får man det intrycket att han
var en djupt olycklig min. Visserligen ägde han
goda, trofasta vänner och många beundrare, och
i deras krets framförallt framträdde ofta den humo-
ristiska sidan af hans lynne, yttrande sig i infall
och ordlekar. Men dessemellan framträdde,
isynnerhet när han var öfveransträngd af produktion
eller när det gick honom emot, en djup
melankoli, och då kände han sig också olycklig och
ensam. Då hörselförmågan alltmera aftog kände
han detta nästan som en förödmjukelse och, likt
ett såradt vilddjur, gömde han sig helst för
människornas blickar. Men han hade den ensammes
styrka och själf förtroende. Och huru än mot.
gångarne tyngde honom eller de hastiga bekymren
plågade honom, krossade illusioner, otack och
fa-miljekonfliTcter fördystrade hans stämning, reste
han sig dock alltid på nytt till nya ansatser, buren
af tron på skönheten af sin konst, medveten om
sin begåfning och uppfylld af sin mission att tala
till människornas hjärtan. Som enstaka solstrålar
framstå den framgång, det erkännarde, den
beundran och tacksamhet som hans tonsättningar vunno
samt de glimtar af kärlek som föllo i hans lif, men
hvilka genom omständigheternas makt och icke
utan förvållande från hans sida — genom hans
lätt eldfängda hjärta och i denna punkt
ombytliga sinnelag — alla slockna utan att Hymens
fackla tändes för honom.
Ensam gick han sin väg framåt, oaflåtligt
sträfvande efter att bättra och höja sig som
människa och förkofra sig som konstnär. Hans
andliga öfverlägsenhet, manliga karaktär och
själfständiga personlighet förskaffade honom vida
kretsars aktning och bidrog ock till att hafva de
sociala fördomar, under hvilka musikerna länge
haft att lida. Väl kunde en och annan le åt
drömmarens tankspriddhet eller enstöringens
egendomligheter, och väl kunde djärfheten och nyheten
i hans skapelser komma
mången att ruska på
hufvudet. Men till sist
besegrades alla genom
fulländningen och
storheten i hans
tonsättningar, hvilka numera
verka på oss med den
tjusande kraften hos
en improvisation och
med den imponerande
klarheten hos antikens
förnämsta
skulpturverk.
Det är också i hans tonsättningar som vi
hafva att fördjupa oss, om nilden af Beethoven
klart skall träda oss till mötes.
Vid 19 års ålder. Den tidigaste
afbildning som finnes af
Beethoven.
- 195 —
BEETHOVEN
Efter Lysers samtida teckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
