- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 2 (1900/1901) /
196

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Den 23 December 1900 - Sommarmusik. Af Karl-Erik Forsslund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SOMMARMUSIK.

För HVAR 8 DAG af KARL-ERIK FORSSLUND.

En sommarnatt, full af ljum doft, full af ljus!

Det kom en gubbe vandrande på
landsvägen, som drog fram på sluttningen öfver sjön,
genom dungar af hvitstammiga björkar — luften
lyste blåhvit genom deras tunna, prickiga
löf-slöjor — mellan svartvioletta trädesåkrar och
blommiga ängsmattor. Man kunde nästan se, hur
ångorna stego från nattvioler och brudsporrar i
hagarna och från gräs och klöfver på ängarna,
stego och smälte samman och böljade öfver
marken som ett lätt lager af blå rök i vindstilla.

Gubben var mycket gammal. Han stapplade
fram med en krycka under ena armen och en grof
påk i andra handen; rinnande röda ögon, som han
alltemellan knep ihop mot det starka
sommarnattsljuset, rinnande tunn näsa, ett smalt och insjunket
streck till mun, med bägge ändarna nedåtböjda —
allt i ett brunskrumpet ansikte, fullristadt med fåror
och tecken som en urgammal björkstam i en
herrgårdspark med årtal och namn.

Kroppen, som egentligen bara var ett knakande
benrangel med torrt och skrynkligt skinn
fastklib-badt vid knotorna, var höljd i dåligt hopfästade
trasor, och håret fladdrade kring den böjda nacken
i hvitgula testar, hopsmetade af smuts och svett.

En sommarnatt, full af mild musik!

Wessmans vatten låg och gnolade mellan de
lummiga stränderna, klinkade sakta på stenarna
och gled skvalpande öfver sandbottnen i vikarna.
En taltrast satt på Storgårdsnäset och spelte, än
en ljudlig, ekande fanfar, än en lång, trånsjuk
drill; i en rågåker nere i dalen gick kornknarrn
och drog sin entoniga längtanslåt, en nattskärra
flög förbi med ett svagt sjungande hvin; ur hagar
och skogar rundtom sjön ljöd ett oafbrutet,
däm-padt klockspel af skällor, och själfva luften låg
och småsjöng för sig själf öfver de gröna
sluttningarne och de blåa bärgen.

Och fram vandrade gubben på landsvägen,
käppen och kryckan klampade och benranglet
knakade. Han kände ingen doft längre, och ej
ett ljud hörde han; han såg mot marken och knep
ihop ögonen, den ljusa skymningen gjorde ondt.
Och han gick och tänkte på att lägga sig
någonstans i diket bredvid vägen och bli kvar där, det
tjänte just ingenting till att traska omkring så här
längre på denna gamla mörka, jämmerfylda jord.

Han stannade och såg sig omkring; där växte
al och vide på dikeskanterna, stora täta buskar
med mörka gömslen inunder. Det var en lämplig
plats, en riktigt treflig grafplats, här skulle han få
ro i grafven och ligga mjukt och skyddadt och
skönt." Han kröp ner, gjorde sig ett bolster af gräs
och en hufvudkudde af mossa, bredde öfver sig
några täta kvistar och låg och väntade på den
långa, djupa sömnen.

Den skulle nog ej dröja länge; han tyckte sig
redan känna hur en domning smög sig fram
genom lemmarna, långsamt men säkert. Den
började i fötterna — det var ju också de som haft
det knogigast här i jämmerdalen och voro värst
åtgångna, så att säga. Det kändes först som en
kort värk, men när den upphörde var det alldeles
som om fötterna helt och hållet tvinade bort och
försvunno. Så spred det sig sakta uppåt, värken
först och domningen efteråt; nu dunstade de
gamla stela benen bort — nu hade det hunnit
ända till midjan — nu drogos hjärtat och lungorna
samman som i kramp, för att strax efter blåsas

upp som af en bälg; de pöste och vidgades,
liksom fälda af varm luft, det gick så underligt lätt
att andas, och han kände sig liksom lyftad uppåt,
som om hjärtat och lungorna blifvit skyar hvilka
buro honom. Och när värken gled in i armarnas
muskler och märg, domnade de ej bort som den
öfriga kroppen utan undergingo en sällsam
förvandling - krömpo, plattades till, bekläddes med
skinande hvita fjädrar.

Och han såg plötsligt sig själf som en ängel
i det gamla kyrktaket därhemma; en sådan där
ängel af bara hufvud och vingar — ett
guldloc-kigt hufvud med rosenröda kinder och blåa ögon
och ett par hvita kycklingvingar under hakan —
hvilken sväfvar bland svällande ulltappar till skyar
i kyrktakets blåmålade himlahvalf.

Han måste nästan småskratta där han låg och
sväfvade uppåt genom den ljusmättade luften —
ljuset gjorde inte ondt i ögonen längre. Ändå
blef det starkare och starkare, och allt lättare och
snabbare steg han, som en bubbla stiger genom
klart vatten upp mot ljusa luften. Han skönjde
otydligt ett vimmel af strålande hvita väsen
däruppe, de blefvo till änglahufvuden med vingar
under hakan som han, bland pösande skyar, och
han hörde musik, skön himlamusik från harpor och
guitarrer, dämpad genom afståndet men allt
starkare ju högre han steg.

Han låg och tyssnade och skrattade; det var
längesedan han haft något att skratta åt och ändå
längre sen han haft hörsel för sång och musik.
Och en sådan musik — allt högre och högre klang
den, allt klarare och gladare. Det var spelmän
som kunde konsten det där! Han hörde i början
endast själfva takten, men det var en munter takt,
rask och säker; det skulle gå att vandra efter den,
och att dansa sen! Men han måste skratta igen,
han hade ju inte mer några ben att vandra eller
dansa med, han kunde endast vinka med vingarna
i samma takt, och det gjorde han. Småningom
började äfven melodin höras, i förstone endast en
lösryckt bit högt i diskanten då och då, men de
blefvo allt längre och slutligen ljöd hela melodin,
en yr marsch med långa löpningar och hvirflande
drillar.

Det kunde inte vara långt kvar nu, så stark
och fulltonig som musiken ljöd. Änglagubben blef
allt raskare med vingarna och gnolade med, ty han
künde igen den marschen, hade hört den många
gånger; när mindes han inte, endast att det var
mycket längesen, liksom i ett annat lif för flera
hundra år ren, tyckte han. Han kom ändå ihåg
den från början till slut och stämde in med allt
högre röst — en gammal gnällig och sprucken
röst som inte passade riktigt till änglaanletet, men
det skulle nog ta sig, den hade ju inte användts
till sång på långliga tider. Den öfverröstades
också snart af himlamusiken; och plötsligt kom
denna brusande öfver honom så mäktig och full
att han med ens sjönk samman — sjönk med slutna
ögon och hängande vingar, sjönk som en sten i
hissnande fart genom den bländande ljusfylda
luften. _

När han vaknade ur svindeln och slog upp
ögonen, befann han sig fortfarande i sin gröna
graf. Några vingar under hakan hade han inte,
inte rosenkinder eller gyllene lockar häller; och
sina gamla ben hade han ingalunda mistat, hvar-

— 196 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:36:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/2/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free