Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Den 23 December 1900 - Sommarmusik. Af Karl-Erik Forsslund - »Sophies Minde», konungens norska jubileumsgåfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOMMARMUSIK
ken de eller gikten hade på något sätt dunstat
bort, det var bara falska drömmar alltihop.
Men hvad som var värklighet, det var
musiken. Den kom uppifrån landsvägen och nalkades
snabbt; och det var en vandringstrall i rask och
pojkspänstig marschtakt, en gammal gånglåt soin
man skulle gå till världens ända efter och ändå
dansa polkett, när man kom fram!
Gubben satt orörlig och lyddes; och han hörde
taktfasta steg, och när han kikade genom
sänghimlen af glest och mörkt löfvärk, såg han fyra
unga människor vandra vägen fram.
En sommarnatt, full af"ljus!
Först gingo två spelmän, den ena spelte
handklaver och den andra spelte fiol. Efter kommo
två jäntor, de hade stora björkkvistar i händerna
och höllo hvarann om lifvet.
Och de närmade sig med jämna, muntra steg.
Det var fötter som kunde gå i takt, det där!
Ibland kunde de ej hålla sig utan togo ett par
hoppande polkasteg, för att sen åter fortsätta i
samma fasta, tysta lunk. Och det var spelmän
som kunde konsten; de hade spelt tillsamman förr,
det hörde man strax, och man tyckte nästan att
handklaverslåten och fiolmelodien gingo tätt
bredvid hvarann och höllo hvarann om lifvet alldeles
som jäntorna, och handklaverslåten var mörk och
fyllig och stark som den ena jäntan, men
fiolmelodin var smärt och finhylt och glittrande
bur-rigt ljushårig som den andra.
En sommarnatt, full af musik!
Men de drogo förbi och vandrade bort.
Spelet ljöd allt svagare, stegen hördes knappt längre.
Där kom endast ibland ett djupt frustande från
handklaveret, en hög och gnistrande drill från
fiolen.
Då sträckte gubben i diket på sig, skakade af
sig gräs och löf och klättrade mödosamt upp på
vägen. Han vardt stående där en stund, stödd
mot kryckan och pàken. Han lyssnade och han
såg sig omkring med en min som om han
förgäfves sökte erinra sig något; och slutligen sken
han upp, rätade på sin kutiga rygg och nickade.
Nej då, tok då — inte hade han alltid varit så
här stel och blind och usel; visst hade han också
en gång dansat på landsvägen om sommarnätterna,
visst hade han också haft jäntor med sig, än en
än en annan men mäst en, det kom han
tyd-liet ihåg, fast det var lärgesen han tänkt på det.
Och hade han inte till och med spelt handklaver
— eller kanske det var fiol; just ja, fiol var det,
och melodierna hade han för det mästa gjort själf,
och den grannaste bland dem alla var en marsch
— och den var det som just nu drog bort på
vägen och förtonade i nattens stillhet.
Han satte sig i gång, småskrattande och
gnolande. För hundra gubbar, än hade han inte lust
att krypa i skrinet; han kunde ju se mot det
starka sommarnattsljuset utan att knipa ihop
ögonen, och blomdofterna kunde han känna —
där kom en ånga från nattviolerna i hagen och
där kom en från klöfvern på vallarna, det kändes
riktigt skönt. Och sannerligen kunde ban inte
höra taltrasten, kors att han satt där nere på näset
och flöjtade alldeles som förr. Och gick inte
korn-knarrn i rågåkern och pratade för sig själf, och
ringde inte skällorna i hagar och skogar som det
klaraste klockspel, och var det inte alltihop så att
man ville lefva i evighet på denna gamla mörka,
jämmerfylda jord och bara gå omkring och se och
känna och höra!
Han vandrade vägen fram, och käppen och
kryckan klampade i takt till en glad melodi, en
gammal vandringstrall som man skulle kunna gå
till världens ända efter och ändå dansa polkett
när man kom fram!
Foto. Skarpmoen, KrlatUnl».
»SOPHIES MINDE»: Grundstenen nedlägges af general Thaulow.
— 197 -
(Se nästa sida).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>