Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Den 23 December 1900 - Värfningen. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRFNINGEN.
EN JULHISTORIA.
AI RICHARD HARD1NC DAVIS. Fört. till .Framgång.. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Unge löjtnant Claflin lämnade varfvet vid
Brooklyn tidigt på morgonen och anlände
till värfningskontoret klockan 10. Det var
julafton, och tillochmed Bowery, »tjufvarres aveny»,
hade påtagit sig högtidens sinnebüder och
stämning. Den unge officern log ett bittert
leende när han såg en »väderbiten» krogvärd
leda uppsättandet af grönt och kors öfver dörren
till sitt palats och befalla uppassaren att
arrangera de röda bären, så att de skulle »ta sig ut»
något.
De billiga logihusen hade sträckt det gröna
öfver sina upplysta dörrposter och tillochmed på
North Street hade kineserna hängt upp
gullander af evergreen öfver dörrarne till j isshuset
och spelhålan näst intill. Och lösdrifvarne och
de tvifvelaktigt existenserna hade något
upplif-vadt och förväntansfullt i blicken, som om
någonting visst skulle vara i faggorna.
Löjtnant Claflin nickade åt korpral Goddard
vid dörren till värfningskontoret och kom denne
veteran att hålla sin behandskade hand vid mössan
längre än reglementet fordrade därför att han sade
»Jag önskar en god jul», när han sprang upp för
trapporna.
Värfningsbyrån var en tom och ödslig
lokal, från hvilken utsikten icke var vidare
upplif-vande. Anblicken af den tjocka, svartögda
judinnan framför pantlånekontoret midt emot,
hvilken i korpral Goddards ögon var en nöjsam
syn, hade ingenting tilldragande för den unge
olficern en trappa upp. Han tände en cigarr,
satte sig ner att skiifva bref om allt annat än
officiella ärenden och glömde alldeles rekryteringen.
Han skulle ha permission på juldagen och ehuru de
andra bannat honom för det han öfvergaf
kamraterna den dagen, hade de förlåtit honom, när
han förklarade, att han skulle tillbringa den
hemma hos sina anhöriga. De andra hade Sfna hem
så långt borta som San Francisco och så långt
inne i landet som Milwaukee och för somliga var
det stora pansaifartyget hemmet. Men
Glaf-lins föräldrar bodde uppe i Connecticut och han
kunde komma dit på några timmar. För detta
glömde han nu den trista värfningsbyrån med dess
reglemente och kolorerade uniformsbilder, modeller
af gamla krigsfartyg och tennlådor med officiella
dokument, som skulle fvllas i och skickas till
»Statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet».
Korpral Goddard bytte om fot där nere på
trappan och gned sakta sina handskklädda
händer mot hvarandra för att hålla dem varma. Han
hade att intaga ställning, hvilket nog var honom
lätt, och besvara frågor och förmå tvekande
sinnen att gå in i marinens led
En drucken karl stirrade på de färglagda
bilderna af amerikanska infanteri-, kavalleri- och
marinuniformer, hvilka hängde framför dörren.
Han satte ett ostadigt finger på kavalleristen och
snde att han skulle vilja bli en sådan. Korpral
Goddard befallde honom i sträng ton att gå sin
väg och nyktra till och lägga sex tum till sin längd
innan han kunde tänka på något sådant.
Därpå gjorde ett par pojkar från landet en
del frågor om tjänsten men försvunno mycket
hastigt, när de fingo höra, att de måste stanna i
tjänsten åtminstone tre år. Många flere stannade
framför de lifliga bilderna, med beundran stirrande
på korpral Goddards blanka messingsknappar och
rödbruna ansiktsfärg, hvilken de oskuldsfullt an-
sågo vara verkan af solens brännande strålar
under långa besvärliga marscher. Men ingen kom
för att erbjuda sin tjänst på allvar. Klockan i
gick löjtnant Claflin ned till lunch och kom
tillbaka ännu mer belåten och i ökad julstämning
samt tände en cigarr till.
Just som han bekvämt slagit sig ned,
fick han höra korpral Goddards tramp i
trapporna och mindre bestämda steg Dakom honom.
Han kastade ned fötterna från den andra
stolskarmen och tog upp en penna.
Korpral Goddard hälsade vid dörren och
introducerade med en handiörelse den senaste
appli-kanten för inträde i Onkel Sams tjänst. Denne
var lika ung som löjtnant Claflin men smutsig och
orakad och hans ögon lågo insjunkna i sina hålor och
hans fingrar knöto sig nervöst vid sidan. Löjtnanten
hade sett många applikanter i detta stadium. Han
kallade det samvetskv alsstadiet — och var van vid det.
»Namn?» frågade löjtnanten, i det han lade
upp ett tryckt ark papper framför sig
Den sökande tvekade, men svarade så:
»Walker — John Walker.»
Löjtnanten observerade dröjsmålet, »men»,
anmärkte han för sig själf: »det lör inte mig» samt
tillade högt »Nationalitet» och skref United States,
innan den ti lfrågade hunnit svara.
Applikanten sade att ban var ogift, tjugotre
år gammal och född i New York City. Tillochmed
korpral Goddard visste att detta sista ej var fallet,
men det rör le ej häller honom. Han placerade
applikanten mot väggen under längdmåttstocken.
Därpå mätte och vägde han den sökande,
profvade hans synförmåga med tryckta bokstäfver
och f.irgade garnstumpar. Det kom en stor
mängd värfningslystna och en del blefvo antagna,
men ingen var lik just denne. Löjtnant Claflin
tyckte att korpral Goddard var en smula för giof
i sitt sätt att behandla applikanten och för
befallande i sina fiågor. Den unge officern märkte att en
rod nad öf ver for applikan tens bleka ansikte och att han
bet sig i läppen, när korpralen nästan skuffadehonom
mot vågen, som om han transporterat en tunna mjöl.
»Ni dugtr», sade löjtnant Claflin tittande på
papperet. »Ert genomsnitt är mj’cket bra. Allt
hvad ni har att göra är att underteckna detta
och sedan är det öfver.» Men han lämnade icke
papperet ifrån sig som han skulle ha gjort om
han velat ha underskriften. Inte gjorde häller
applikanten någon rörelse för att skrifva på.
»Sedan ni skrifvit under detta», sade den unge
officern med blicken fäst på papperet fiamför sig,
»så är ni i tjänst hos Förenta Staterna. Ni får
sitta i det andra rummet tills byrån stänges i dag
och sedan blir ni förd till örlogsvarfvet och klädd
i uniform och i tre års tid från detta ögonblick
kommer ni att bära ett nummer, samma nummer
som ert gevär. Ni och geväret äro håda statens
egendom. Ni skall rensa och ladda geväret och
använda det om Gud någonsin ger oss tillfälle,
och staten skall föda er och hålla er snygg och
hjälpa er att slåss.>
Löjtnanten såg upp på korpralen och sade
»Ni kan gå, Goddard»; korpralen gjorde helt om
och gick undrande ned för trapporna.
»Ni kan komma att tillbringa de tre åren»,
fortsatte officern, alltjämt utan att se på
applikanten, »hvilka äro de bästa åren i en ung mans
lif, på sjön och besöka utländska hamnar, eller
ni kan komma att använda dem till att mar-
— 207 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
