Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Den 30 December 1900 - En rätt besynnerlig pianohistoria. Af —st—st
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN RÄTT BESYNNERLIG PIANOHISTORIA.
För HVAR 8 DAG af —st.—st.
Det var en stor soaré i ett stort hus — eller
kanske skola vi till och med kalla det
af-tonunderhàllnii g. Hon var en ryktbar artist med
tvänne krånsjliya namn, ett södtrns barn, som
dit-bjudits och betalats att föredraga några
musiknummer för att de öfriga gästerna skulle kunna gäspa
mera obemärkt.
Jag hade då ej ännu slitit ut min första frack,
hade två skisser i tryik och ett obestämdt antal
ungdomssvärmeiier bakom mig samt fann
tillvaron alldeles förtjusande melankolisk.
Vid gifvet tecken s’.og sig den ryktbara
artisten ned vid pianot.
Värdinnan bad mig vara snäll och vända
noterna, ty jag stod närmast till.
»Med nöje», bugade jag och släppte min dam,
den där för resten var tämligen hårdkonverserad.
Framkommen till den ryktbara artisten sade
jag:
»Madame, gör mig den tjensten att blinka
med det högra öeat när vi trumfat igenom sidan.»
»Mais mon Dieu, pourquoi cela?»
»Jo, hur skulle jag annars veta när vi hunnit
dit?»
»Kan ni inte läsa noter då?»
»Jag kan inte skilja höga D från tvåstrukna
Z, och inte har jag någon lust att lära mig det
heller, bedyrade jag.»
Den ryktbara artisten kastade sig baklänges i
stolen, gapskrattade som en liten gamin. Hela
salongen undrade hvad vi egentligen hade för
kuckel för oss därborta vid pianot, och jag läste
med stora bokstäfver i min pappas min: Hvad
tusan har nu pojkvalpen hittat pa för galenskaper
igen!
Men den ryktbara artisten tittade på mig och
sade:
»Hör Ni, vi måste bestämdt bli bekanta!»
Jag bugade mig.
Sedan sade hon:
»Äro alla svenskar så där ... så där . . .
sådana som Ni?»
Jag bröstade mig.
»Flet talet, madame, flertalet! Det ligger i
blodet. — Men ska vi inte dra på med spderiet nu?
desto förr äro vi ifrån det . . .
»Jo, ni har rätt! —
Så vände hon blicken från mig till noterna,
och lät händerna sjunka ned på tangenterna. Och
se, i samma stund skiftade ögonen uttryck. Den
glitterglans skrattet förlänat dem gled bort och
gick hädan, blicken blef forskande och tung och
skådade djupt och vidt. Det var blicken från ett
snille, som gått hem till sin värld och den skimrade
och lockade som en stjärna, som en fjärran stjärna.
Hon spelade någon slags rhapsodi — inte vet
jag nu heller, om det just var en sådan. Men
någonting i den där stilen var det väl emellertid.
I alla händelser var det en komposition, som
fordrade en fenomenal teknik, en halsbrytar.de
fingerfirdighet.
Tonerna trängdes om hvarandra huller om
buller i ett skumt hvalf, sluppo omsider ut i det
fria, omfamnade hvarandra, jub ade, mörkret var
fördrifvet, ljuset strömmade i \ ida vågor ned öfver
en glädjesorlande värld och det spirade fram rosor
omkring situationen, små bkkröda rosor, som
knoppades och öppnade sig och lågo högt uppe i
dis-kanten . . .
Det var ett ansträngande stycke hon föredrog,
förfärligt ansträrgande. Hennes ansikte blef
småningom glödhcttaUt, och svettpärlorna sprungo fram
på henr.es panna.
Men regelbundet vid slutet af hvarje sida
blinkade hon troget med högra ögat och då satt där
en glimt af det stora skrattet och spökade i
mungipan.
Men — och nu kommer det allra värsta!
Men plötsligt samlade sig svettdropparna på
hennes panna i en endaste en, hvilka
konsoliderade sig och stiftade ett bolag och beskrefvo en
vintergata öfver hennes näsrygg och blef på
sistone hängande alldeles precis just på nästippen.
Där hängde den nu och blinkade försmädligt åt
de bägge pianoljusen.
Milda makter!
Den ryktbara artisten kastade nacken tillbaka,
aj, där blef ett falskt ackord — men den hängde
där ändå. Hon ruskade hastigt på hufvudet —
men den satt där lika evigt!
Situationen var afgjordt drastisk.
Jag stod och fånstirrade tills allting domnade
och bleknade bort och det ej fanns något annat
till för mig i hela världsalltet än den där lilla
glittrande droppen, absolut ingenting annat.
Så tog jag upp min näsduk och tryckte den
mot drn ryktbara artistens näsa.
Ingen kunde hafva gjort det mera lätt, mera
hänsynsfullt — men ändå . . .
Nå, den stora artisten spelade stycket till slut.
Men när hon reste sig från pianot, vände hon
applåderna ryggen och hväste till mig: ]mbtcile!
Minuten därefter stod jag vid buffeten och drack
anisett ur en seidel samt åt gåslefverpastej, den
där jag sorgfälligt beströk med senap.
Människor talade till mig — många människor
talade till mig, men jag var förströdd och mitt
tal var ett underligt tal. Och de gingo ifrån mig,
skakande på hufvudet.
Sedan stälde de sig i grupper två och två eller
tre och tre eller fyra och fyra eller hur som helst,
för resten, och talade på en gång och beto i sina
näsdukar. Men deras axlar hoppade.
Dock, den ryktbara artistens vagn var framkörd
och någon sade mig att hon ville bjuda mig farväl.
Jag traskade ut i tamburen där hon stod i sin
långa chinchillakappa.
Så bugade jag mig och förde hennes smala,
juvtltyngda fingrar till mina läppar.
— Je vous pardonne, mon bleu gar<;on, sade
hon och försvann i ett pärlemorleende . . .
— 222 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
