Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. Den 6 Januari 1901 - Kamrater. Af Emil Linders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMRATER
Han hade samvetskval för hvarje invändning
han gjorde mot hennes påståenden och led bittert
af de hårda orden.
Sorgen hade åter blifvit hans vän, men med
den hade också diktarförmågan återkommit. Med
en onaturlig ifver kastade han sig öfver arbetet
och om några månader förelåg färdigt ett
diktverk, skrifvet med fantasien hos en man, som
smärtan förjagat från verkligheten och med skärpan
hos en, som sorgen gjort bitter.
Under dessa arbetsmånader hade han blott
sällan meddelat sig med sin hustru, striden mellan
dem hade fått hvila, han visste att också hon skref
på ett arbete.
III.
Ett år efter bröllopet, när schismen mellan de
båda makarna var som störst, blef hon moder.
Händelsen fogade så, att samtidigt såg hon
för första gången sitt namn i tryck på titelbladet till
en bok, en liten samling skisser, ledigt skrifna,
men utan djupare innehåll.
I hans känsla vållade barnets födelse en
märklig förändring, som dock egentligen ej var någon
förändring, utan blott ett starkt uppflammande af
den gamla kärleken. Det var som i barnet
förkroppsligat sig all hans kärleks forntid och äfven
dess framtid, för hans minne framstod hans unga
kärlek i all sin fägring och i hans hjärta insmög
sig en half visshet om att allt en dag skulle bli
som förr.
Vid den unga moderns bädd hade alla
stridigheter tystnat och mången gång, när han fylld af
kärlek och tacksamhet såg in i hennes mörka ögon,
mötte han där ett uttryck af innerlig ömhet.
Den lilla frun hade en lång konvalescenstid.
I flera veckor låg hon bunden vid bädden, helt och
hållet upptagen af barnet, som hon syntes ägna en
lidelsefull kärlek. Så småningom började dock
hennes intresse för annat att vakna och då gällde
det naturligtvis i främsta rummet hennes bok och
det mottagande den rönt.
Det var med en viss beklämning han hörde
henne fiåga om boken, ty den lycka den gjorde,
var snart sagdt ingen. Kritiken fann, att hvad
som kunnat gå an i en tidnings spalter, ej alltid
var förtjänt af att bevaras i bokform och man
nöjde sig i de flesta fall med att omnämna bokens
tillvaro.
Men dessa åsikter, hvilka ju till en del gåfvo
honom rätt, skänkte honom ingen tillfredsställelse,
ty ban såg huru hans sjuka hustru led af att finna
sina förhoppningar om framgång gäckade.
Gång efter annan måste han besvara frågor,
om hvad den eller den tidningen sagt om boken,
och på alla dessa ifriga frågor hade han intet annat
än undvikande eller nedslående svar. Det hjälpte
ej, att han förteg de ofördelaktigaste omdömena,
hon väntade ständigt alt få höra att någon enda
dock haft något godt att säga om hennes
förstlingsarbete.
Han såg tydligt att smärtan öfver motgången
betydligt försenade hennes tillfrisknande och han
led bittert däraf.
Det bittraste i världen är ej att lida själf, utan
att se den lida, som man älskar af hela sin själ!
Under intrycket af dessa förhållanden föddes
i hans sinne en underlig plan.
En dag förekom i ett större hufvudstadsblad
en recension af den nya skiss-samlingen, som i
entusiastiska ordalag prisade författarinnans friska
stil och goda berättareförmåga, en recension som
i briljant formade satser framhöll allt det goda,
som rimligen kunde sägas om boken — och mer
till. Artikeln väckte visserligen någon förvåning,
men glömdes snart.
Få anade att den till författare hade
skrift-ställarinnans man, men så var det dock.
Med uppoffrande af sina åsikter hade han
användt hela sin talang för att bringa sitt barns
moder den tillfredsställelsen, att hennes bok vunnit
åtminstone ett prisande omdöme. Och med
innerlig glädje såg han, huru hans fromma bedrägeri
lyckades.
Han såg sin hustru rodna af förtjusning vid
genomläsandet af hans artikel och i sin lycka visade
hon honom så tydliga tecken på varm kärlek att
han glömde sin fruktan för att berömmet skulle
komma hennes själföfverskattning att stiga till sin
förra höjd.
En vecka efter det hans recension stått att
läsa, var den unga modern åter uppe och frisk.
Så förflöto några lyckliga veckor, under hvilka
bådas omsorg om barnet knöt dem innerligt till
hvarandra. Sitt skriftställeri tycktes hon hafva
förgätit, åtminstone talade hon ej därom.
En dag, när han varit ute i några ärenden,
fann ban vid hemkomsten ett sällsamt uttryck i sin
hustrus ögon och spår efter tårar på hennes kinder.
I handen höll hon några pappersblad, i hvilka han
med förfäran igenkände konceptet till sin granna
recension. Han förstod att hans hustru genom
någon händelse hade kommit öfver manuskriptet
och nu genomskådade hans svek.
Med en blandning af rädsla och
tillfredsställelse hörde han sin hustru fråga, om det varit han,
som skrifvit den berömmande artikeln i tidningen.
Utan ett ord tog han henne i sina armar och
såg djupt in i hennes ögon med ett frågande
uttryck.
Den lilla kvinnan förstod allt. Hon fattade
fullt denna oändliga kärlek, som velat offra allt för
den älskade, hennes hjärta sade henne, att hennes
egen kärlek var så oändligt mycket mera ytlig och
själfvisk, än denne store, präktige mans varma
kärlek, och ödmjukt böjde hon sitt hufvud mot hans
bröst.
De båda makarne hade återfunnit hvarandra,
men deras kärlek hade blifvit mycket, mycket
bättre och starkare.
Hädanefter skulle intet kunna skilja dem från
hvarandra.
— 229 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
