Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Den 20 Januari 1901 - Hennes första uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
hvisslande ljud. »Ah, jag skulle inte yttra mig
så om jag vore i ert ställe», sade han i lugn ton.
»Jag ber om ursäkt>, afbröt den äldre mannen
hastigt. »Det var ett misstag. Jag hade orätt.
Förlåt mig. Men edra ord ha sårat mig djupt.
Ni har trängt er in i en obehaglig affär af privat
natur, hvilken, som ni borde veta, måste vara
mycket smärtsam för mig. Men jag tror att ni
menade väl. Jag känner er som en gentleman och
jag vill gärna tro att ni handlat efter er egen
impuls och att ni i morgon skall inse till hvilket
misstag ni gjort er skyldig. Det är icke en sak som
man räsonnerar om. jag talar icke om den med
mina vänner och de äro alltför hänsynsfulla för
att yttra sig därom för mig. Men ni har drifvit
mig till defensiven. Ni har föreställt er mig som
en mer eller mindre dålig karl och jag önskar icke
bli så djupt missförstådd. Hvarje sak har två sidor
och till och med jag har någonting att säga
angående denna.»
Han gick tillbaka till sin plats vid eldstaden
och satte sina skuldror mot den samt höll blicken
fäst på van Bibber och fingrarne om
nattrockssnöret.
»När jag gifte mig», sade Caruthers, så skedde
det mot min familjs önskningar och alla mina
vänners råd. Ni känner till allt det där. Gud hjälpe
oss, hvem gör inte det!» tillade han i bitter ton.
»Det var mycket riklig och präktig lektyr för er
och för alla andra som läste de dagliga tidningarne
och vi gåfvo dem så mycket stoff de önskade.
Jag tog henne ifrån det där lifvet och gifte mig
med henne emedan jag trodde att hon var en lika
hederlig kvinna som någon af dem, hvilka aldrig
behöft arbeta för sitt uppehälle, och jag ansåg att
mina vänner och era vänner skulle erkänna henne
och respektera henne sä som min hustru hade rätt
att bli respekterad. Jag tog henne med mig
utomlands för att gifva er alla finkänsliga människor
tillfälle att vänja eder vid tanken att vara artiga
mot en kvinna som en gång varit en operettdiva.
Det började i Paris. Hvad jag gick igenom där,
vet ingen om. Men när jag kom tillbaka — och
jag skulle aldrig ha kommit tillbaka, om inte hon
tvungit mig därtill — det var mina vänner jag
hade att taga hänsyn till och inte henne. Det låg
i blodet på henne. Det låg i det lif hon hade fört
och i det lif, hvilket personer sådana som ni och
jag lärt henne att lefva. Och det måste komma ut.»
Mr Caruthers’ ansiktsmuskler voro i liflig
rörelse, men van Bibber såg icke detta, ty han
blickade ut genom fönstren öfver stadens tak.
»Hon hade alla goda utsikter som en kvinna
någonsin haft, när hon gifte sig med mig»,
fortsatte den äldre herrn. »Det berodde bara på henne
själf. Jag försökte inte göra någon trägen
husmoder eller arbetsslaf af henne. Hon hade all den
hälsosamma förströelse och så mycket pänningar
hon behöfde, och här stod ett hem öppet för henne
när hälst hon tröttnade på att resa och ville slå
sig till ro. Jag älskade henne och hon hade
allting, hon hadfe allt som en mans hela omtanke och
kärlek och pängar kunde förskaffa henne. Och ni
vet hvad hon gjorde.»
Han såg på van Bibber, men dennes blickar
voro fortfarande riktade mot det öppna fönstret
och natten.
»Och efter skilsmässan — hon hade ju sin
frihet och kunde resa hvart och bo hvar hon ville
utan att vanära sin man, som älskade henne
uppriktigt — svor jag heligt att jag aldrig skulle återse
henne eller hennes barn igen. Och jag återsåg
henne aldrig, inte ens innan hon dog. Jag älskade
modern och hon bedrog mig och bragte skam
öfver mitt namn och kom mitt hjärta att brista —
jag endast önskade att hon dödat mig — och jag
började äfven att älska hennes barn, men lofvade
mig själf att icke äfven detta skulle få mig till narr.
>Jag hade lidit så som ingen lidit. En på sätt
och vis så oerfaren ungdom som ni kan inte förstå
huru mycket. Ingen kan förstå det som icke
tvingats till afgrunden och att sedan lefva efteråt.
Och skulle jag gå igenom samma sak igen? Skulle
jag älska och sörja för och dyrka detta barn och
låta det växa upp med all moderns fåfänga och
låga natur, för att hon en dag skulle visa mig att
hvad som låg i blodet måste ut och att jag åter
stod där som en ömklig narr? Jag kunde ej vara
säker på henne. Jag kan aldrig lita på någon
kvinna eller något barn mera, och minst af allt
på denna kvinnas barn. Det är så dödt för mig,
som om det blifvit begrafdt samtidigt med modern
och det betyder ingenting för mig hvad barnet är
eller hvilket lif det för. Jag vet tillräckligt väl
hurudant det skall bli. Hon har bara börjat
tidigare än jag förmodat, det är allt. Men hon äi
ingenting för mig».
» • Han tystnade och vände ryggen mot van
Bibber samt gömde hufvudet i händerna, med
arm-bågarne mot kakelugnsfrisen. »Jag kan inte låta
det betyda något för mig», sade han. »När något
har värde för mig betyder det mycket mera än för
andra män. De kunna låtsa skratta och glömma och
växa ifrån det, men så är det icke med mig. Det
betyder för mycket».
Han tog ett häftigt steg mot en länstol och
kastade sig ner i den. »Ja», utropade han, »jag
älskade det barnets moder ända till hennes dödL
Jag älskade denna kvinna då och — Gud hjälpe
mig! — jag älskar henne ännu».
Han dolde ansiktet i sina händer och satt så
framåtlutad och andades tungt i det han vaggade
fram och tillbaka. Van Bibber stod fortfarande och
betraktade med allvarsam blick ljusen som lyste
på stadens svarta yta. Han var, af allt att döma,
lika oberörd af den äldre mannens känsloutbrott
som om det skulle »hört till pjesen». En ljudlös
tystnad rådde för ett ögonblick, därpå bröts den af
van Bibber.
»Jag kom hit, som ni säger, på egen impuls»,
sade han, »men jag är glad att jag kom, jag har
nu fått ert bestämda svar angående den lilla
flickan. Jag har tänkt på», fortsatte han långsamt,
»sedan ni yttrat er och redan förut, när jag först
såg henne dansa framför rampen — då jag ^ej
visste hvem hon var — att jag kunde afsta från
en häst eller ett par och i stället åtaga mig detta
barn. Barn äro värda mer än hästar, och den
människa som räddar en själ, som det heter» —
han rodnade lätt och såg upp med ett tveksamt
leende — »som det heter någonstädes, han aftvår
många synder. Och det kunde ju hända att jag
ville försöka bli kvitt några af mina. Jag vet
precis hvart jag skall sända henne. Det är nere i
Evergreen Bay på Long island. Jag har en
arrendator där, mycket präktigt landtfolk, som skola
vara mycket snälla mot henne. De komma ej att
få veta något om henne och hon skall mycket
snart glömma det lilla hon förstår af sitt
nuvarande lif samt växa upp tillsammans med de
andra barnen såsom en af dem. Och sedan, när hon
blir äldre och blir en ung dam, så skall hon få en
uppfostran — men det är ju god tid att tänka på
— 270 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
