Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Den 20 Januari 1901 - Hennes första uppträdande - Vår näste nordpolsfarare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE
den saken ännu. Det är emellertid hvad jag
tänker göra», sade den unge mannen förtröstansfullt
och liksom talande för sig själf. »Lester skall nog
släppa henne fri om jag ber honom om det. Det
är nog, som ni säger, ett experiment, men jag
ämnar löpa risken».
Han gick skyndsamt mot dörren och försvann
i tamburen. Om ett ögonblick kom han tillbaka,
ttötte upp dörren och höll upp barnet i sina armar.
»Här är hon», sade han lugnt. Han icke ens
såg på fadern, utan stod med det sofvande barnet
på sin venstra arm och betraktade den lilla ömt.
»Här är hon», upprepade han, »detta är ert barn->.
Det låg någonting kallt och belåtet i van
Bibbers tonfall och sätt, någonting som
fullkomligt placerade fadern utom saken.
»Hon behöfver en smula mat», fortsatte van
Bibber i munter ton. »Jag förmodar att de inte
behandlat henne för väl. Hon är tunn och mager
och ser så uttröttad ut.» Hon drog upp den lösa
ärmen på hennes tröja och höll upp den bara
armen mot ljuset. »Den är mycket klen», sade
ban, »och om det inte vore för sminket»,
fortsatte han utan förbarmande, »så kunde vi se hur
djupt insjunkna hennes ögon äro. Den där röda
fläcken på hennes kind», sade han i allvarlig ton,
»visar hvar Mary Vane kysste henne i kväll och
Jen här hvar Alma Stanley kysste henne och den
Jär flickan Lee. Ni har hört talas om dem, kanske?
De »köla aldrig kyssa henne mer. Hon skall växa
upp till en ljuf och fin, skön kvinna — inte sannt?»
sade han och lyfte upp den lilla, tills hennes
ansikte vidrörde hans, och med blicken alltjämt vänd
från den äldres ansikte. »Hon liknar ej mycket
sin mor», sade han, »hon har sin fars blonda hår
och raka näsa och fint skurna läppar och haka.
Hon är mycket lik sin far. Det är synd», tillade
han häftigt, »att hon skall växa upp’ utan att
känna honom eller veta hvem han är — eller var,
i fall han skulle dö. Hon skall aldrig få tala med
honom eller se honom eller trycka hans hand.
Hon kan komma att gå förbi honom en vacker
dag på gatan utan att känna honom och han skall
inte känna henne, men hon skall komma att hålla
mycket af och visa sig tacksam mot de enkla och
godhjärtade gamla, som tagit vård om henne när
hon var en liten flicka».
Barnet på hans arm rörde sig, genomfors af
en lätt darrning och vaknade. De två männen
betraktade henne under djup tystnad med
tillbakahållen andedrägt. Hon lyfte hufvudet och såg
sig tveksamt omkring i det obekanta rummet.
Därpå vände hon sig mot det håll där fadern stod,
men hennes blick gled hastigt förbi honom; så såg
hon upp i van Bibbers ansikte och kände igen
honom. Med ett stilla, sömnigt leende och en
suck af belåtenhet och förtroende slog hon armen
hårdare om halsen på honom och lät hufvudet
falla tillbaka mot hans bröst.
Fadern tog ett språng framåt med ett
stönande af smärta. »Gif henne åt mig», sade han
högst upprörd och ryckte henne ur van Bibbers
armar. »Det är mitt barn, gif henne åt mig!»
Van Bibber stängde sakta dörren efter sig och
tog tre steg i sänder ned för trapporna.
Och en timme senare, när den engelske
betjänten kom till sin herres dörr, fann han honom ännu
vaken, sittande i mörkret vid öppna fönstret. Han
höll något i famnen och såg ut öfver den sofvande
staden.
»James», sade han, »du kan bädda åt mig här
på soffan i kväll. Miss Caruthers, min dotter,
skall sofva i mitt rum i natt.»
VÅR NÄSTE NORDPOLSFARARE.
»’J^ill nordpolen, marsch!» — så
lyder
NewyorkmillionärenZieg-lers uppdrag till den bekante
ark-tiske resanden Evelyn B. Baldwin.
Och för att sätta mr Baldwin å sin
sida i stånd att lyda uppmaningen,
har den tyskfödde rike amerikanaren
ställt sin späckade börs till
Bald-wins förfogande, kosta hvad det vill.
Försöken att nå denna
mystiska punkt, nordpolen, har redan
kokostat många människolif, men
intet tyckes verka afskräckande.
Tvärtom förnyas med hvarje år
försöken med oförtruten lust. Det
mod som kräfves härtill är något
vida större än det som t. ex. eldar
soldaten i striden. Krigaren smittas
af medstridandes hänförelse, sporras
af musiken och eggas af det eldiga
Amerikanaren
EVELYN B. BALDWIN.
skådespelet. Men den ensamme
vandraren bland polarnattens
mörker och hemska faror har endast
sig själf och någon följeslagare att
lita till. Han drifves af en okuflig
viljekraft, ett dödsförakt och ett
mål, hvars uppnående många i vår
krassa tid anse af föga betydelse,
men hvars idealitet är af stort värde.
Hvad mr Baldwin beträffar har
ban, som bekant, deltagit i flere
forskningsfärder, senast år 1898, då
han vid Franz Josephs land som
deltagare i Wellmann-expeditionen
forskade efter Andree. Äfven detta
skall nu vara ett af ändamålen med
den färd mot polen, som denne
energiske yankee anträder nästa juli
månad.
- 271 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
