Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. Den 27 Januari 1901 - Handkameran. Af E. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDKAMERAN.
För HVAR 8 DAG af E. B.
Man hade samlat sig i officerarnes klubbrum
och efter en splendid supé afhandlat frågor
af hvarjehanda slag. Den ena historien aflöste
den andra och ljudliga skrattsalfvor
tillkännagåfvo, att de vederbörligen senterades. Det var
mest galanta äfventyr som framdrogos, episoder
ur de närvarandes lif, tilldragelser hvilkas vikt
och humor man aldrig fattat förr än just nu, då
en viss uppspelt stämning gaf färg åt deras matta
innehåll. Det ena ordet gaf det andra, ett
uppslag drog ett annat med sig, och om man
varit mer observativ, skulle man nog ha förvånat
sig öfver, hur himmelsvidt uppränningen till något
samtalsämne skiljde sig från det, som man efter
en stund diskuterade. Sålunda hade man vid ett
tillfälle utgått från »kvinnans nycker», och det
dröjde ej länge,’ innan man helt ifrigt afhandlade
möjligheten af ett gudomligt ingripande i den
mänskliga tillvaron.
Mycken klarhet blef just ej vunnen, men om
något, tycktes dock majoritetens uppfattning luta
åt ett absolut förnekande af hvarje högre försyn.
Man blef allt hetare å ömse sidor och diskussionen
var på väg att urarta från ett intressant
samtalsämne, till ett helt allvarligt tvistefrö, då plötsligt
ett skarpt klingande hördes, som för ett ögonblick
bragte alla till tystnad. Det var löjtnant Bob
Kruse, som knackat i glaset och med allas blickar
riktade mot sig reste han sig upp och började i
en till hälften allvarsam, till hälften skämtsam ton:
»Mina herrar, Ni torde ursäkta mig om jag
för en stund tar Eder uppmärksamhet i anspråk.
Det ämne, vi nu afhandla är af så svårlöst natur
att någon absolut enighet väl svårligen kan uppnås.
Det är ej heller min afsikt att vidare diskutera
detsamma, men jag vill tillåta mig, att för dem af
mina herrar bekanta, som sätta en ära i
förnekandet af allt, som faller utom den hvardagliga
slentrianen, berätta en historia till den kraft och verkan
den hafva kan. Med herrarnes tillåtelse börjar
jag således.
Strax efter det jag tagit min studentexamen
afreste jag till Amerika i afsikt att där utbilda
mig inom det fack, som jag genom min fars
affärsverksamhet kommit att omfatta. Hur denna min
plan omintetgjordes och af hvad anledning jag
kom in på den militära banan hör ju ej hit.
AHt-nog, jag inskrefs i Förenta Staternas armé, och
där lärde jag känna den man, kring hvilken
händelsen i min historia spinner sig. Hans namn,
James Hawes. Hvad som kom oss att knyta en
så fast vänskapsförbindelse vet jag ej, om icke
det berodde på den fullständiga kontrasten i våra
lynnen. Jag var, liksom nu, en lugn, sansad karl,
trögbock tror jag man kallar mig, då däremot han
var eld och lågor — visst icke benägen att i hvar
minut tillgripa revolvern eller knytnäfvarne, men
städse redo att höja en protest mot hvarje
kränkning af det, han ansåg rätt och hederligt. Han
var också allmänt omtyckt inom kåren, och det
fanns få människor, som jag ansåg så fria från
fiender som han. Döm aå om min förvåning,
mina herrar, när underrättelsen om hans själfmord
når mig. Jag förbigår nu de närmare detaljerna
vid tilldragelsen, äfvensom de rykten hvilka med
anledning af den voro i svang, men jag skall
återkomma blott jag hunnit presentera en annan af
mina bekantskaper från denna tid, en man, som
föröfrigt genom sina utomordentliga gåfvor ej
allenast tillvunnit sig min vänskap utan äfven min
beundran. Hans namn var Mac Crooly, en
irländare. Genom arf i goda ekonomiska
omständigheter, hade han nu för roskull och kanske på grund
af sina utpräglade anlag slutit sig till detektiva
poliskåren och fastän att han mindre ofta trädde
i aktiv tjänstgöring torde få af Newyorks polismän,
ha varit så fruktade som han.
Liksom jag var denne Mac Crooly bekant med
Hawes och jag väntade med säkerhet att han af
intresse för den döde skulle sprida ett välbehöfligt
ljus öfver den sorgliga tilldragelsen. Men veckor
och månader förgingo utan att något af vikt
förspordes och för min del började jag anse att
»affären» aldrig skulle blifva utredd. Så förgick
ännu en tid och dagen för min afresa till Sverige
närmade sig alltmer. Jag ville dessförinnan gärna
ha en afskedsfäst för vänner och bekanta och det
var helt naturligt att Mac Crooly var att räkna
bland dem.
På utsatt dag infann sig sällskapet, och
»slumpen», kalla det gärna så, ville att jag för
polismannen kom att visa några gamla fotografier, som
Hawes tagit. Denne hade nämligen ifrigt
intresserat sig för denna sport och äfven invigt mig i
konsten. Jag hade helt egenmäktigt vid hans
frånfälle lagt beslag på hans kamera, och de vyer
som jag nu visade för Mac Crooly voro de, som
apparaten innehöll, då jag öfvertog densamma.
De voro ej märkvärdiga om jag undantager ett,
som städse varit föremål för mina lifligaste och,
som jag tyckte, skarpsinniga funderingar. Det
föreställde nedre delen af en arm, således handen
och ett stycke af underarmen. Bakgrunden
utgjordes af en sänggafvel, som starkt aftecknade
sig mot rummets tapeter. Invid väggen låg en
illa tilltrampad hatt och som det märkligaste af
allt syntes mig en hårtofs, som alldeles fristående
kommit att placera sig rakt under handen. Efter
mogen öfverläggning kom jag till den slutsatsen,
att kameran genom någon tillfällighet kommit att
»gå af» och sålunda helt oafsiktligt fått bevara
dessa osammanhängande detaljer. Jag bör ock
nämna, att denna plåt var den sista, som kommit
till användning under Hawes lifstid. Då Mac
Crooly fick se kortet syntes han djupt intresserad
och en lång stund stod han orörlig med ett
underligt, begrundande uttryck i sitt markerade
ansikte.
»Bob», sade han slutligen, »skänk mig detta.
Jag vill ej just nu söka utreda hvilka
tankekombinationer det åstadkommer hos mig, men jag tror
mig kunna säga så pass mycket med stöd af
detsamma, att vår stackars vän James Hawes aldrig
begått själfmord».
»Hvad i himlens namn säger du», nästan
hviskade jag, »icke begått själfmord? Han skulle
således ha blifvit! —
Jag vågade knappt utfylla meningen, men
Mac Crooly fortsatte: »mördad! Ja! —
Omedelbart efter det jag blifvit underrättad om hans död
infann jag mig i hans rum och genom den
taktiska metod, som jag alltid använder blef det mig
snart klart att själfmord ej förelåg. Men därifrån
och till bevis, som kunde fälla någon var ett godt
stycke väg och jag lät därför de öfriga polismännen
leda undersökningen efter eget omdöme.
Vårt samtal afbröts tyvärr af nyanländande
gäster och jag blef ej under hela kvällens lopp
— 276 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
