Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. Den 27 Januari 1901 - Våra »Nyårsrevy»-författare. II. Af A. J—n - En syn. Af R. E. Vernede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
UR NYÅRSREVYN Å STORA TEATERN 1 GÖTEBORG.
(Andra aktens sluttablå, med handling i Paris. Till höger synes svenska villan. 1 midten står »Den sköna synderskan» —
(fröken Helma Nelson) omgifven af nationerna och aktens öfriga personager) — som afslutat tablån med Marseljäsen.
EN SYN.
Af R. E. VERNEDE. öfversättning för HVAR 8 DAG.
» I Jet blir nog för er att säga ’Jag var med i
-L-7 slaget vid Austerlitz’ för att få till svar ’Se
där en tapper man’!» Så sade Napoleon till sina
trupper i den bekanta proklamationen efter
tre-käjsarslagft. Men emedan Stepan Dolmatoff hade
slagits i detsamma, skulle man haft rätt att säga:
»Se där en pultron!» Ingen som såg denne skäggige
och morske man med de vilda ögonen och den
gamle soldatens bistra drag skulle hafva trott
honom vara rädd och icke skulle heller någon af
dem som drucko vodka med honom i det stora
rummet i Nikolais izba ha vågat säga det. Ty
Stepan var soldat och fast han blott ridit öfver
från lägerbarackerna för att deltaga i byfästen hos
Nikolais, hade han sin stora sabel med sig och
äfven tillräckligt med rublar som kommo de andra
att gapa af förvåning. För resten, om Stepan var
en pultron, hvilken af dem var icke det? Var det
någon skam att han, som varit bland de
tjugu-tusen ryssar, hvilka kastades i sjön i Austerlitz
vid kyrassierernas oemotståndliga schock, icke utan
en rysning kunde erinra sig vattnet, i hvilket
männen kämpade som råttor i en balja, de outsägliga
ederna och ångestropen, de kväfdas sista gurglande
ljud och så hela tiden musköternas smällande och
haubitzernas explodering samt solnedgångens
blods-rodnad öfver ryttarne, som redo till knäet ned i
vattnet för att hugga ned dem som sökte komma sig upp?
Nikolais hustru, som framhöll Stepans, hennes
fäst, förtjänster, förklarade för en nykommen att
et icke var någon skam: »Heliga Guds moder,
nej visst inte!» sade hon. »Hvem skulle ej rysa
via blotta tanken därpå? Han kom undan — ia
visst; men bara för att slåss igen — för att striaa
alltjämt — vid Ulm, vid Jena; förfärliga ställen, kan
jag försäkra er. Och vid Borodino — i skogarne,
där han såg — hvad tror ni väl att Stepan såg?»
Den judiske månglaren, till hvilken denna fråga
ställdes med en af skräck sänkt stämma, kundt
inte gissa det. Kvinnan som samtidigt fruktad»
för och var nyfiken att få höra historien omigen
ropade tvärs öfver rummet till soldaten: »Hör.
Stepan, hvad var det du såg i skogen tillsamman*
med Karlitch när de andra voro på marsch mol
Moskwa?»
Liksom en rysning gick genom rummet och
Stepan såg upp från sin nägare med osäker min
Det var alltia med en blandning af stolthet och
skräck som han berättade det förfärliga han då
upplefvat — och med samma känslor lyssnade
åhörarne till berättelsen.
Ehuru den judiske månglaren icke mycket
trodde på alla de där napoleonska legenderna,
låtsade han sig angelägen att få höra hvad Stepan
hade att förtälja. Denne började mycket långsamt
och högtidligt:
»Hela dagen höllo de på att anfalla oss och vi
höllo dem tillbaka ehuru blydrufvorna haglade i
svärmar, och så gaf Kutuzon order om reträtt
Det behöfves ingen order om återtåg. Hade vi
icke lärt oss det vid Austerlitz, vid Ulm, vid Smo
lensk? Därför flydde vi, Karlitch och jag och er
tredje man, tillsammans in i skogen, där vi blefve
jagade af deras tiraljörer och beskjutna mellan
träden ända till solnedfgången. Karlitch släpade sig
fram endast med stor svårighet, ty han hade fått
en kula i benet, men vi lade oss ned och
inväntade natten. En gång reste den tredje sig upp
för att rekognoscera, men ett skott träffade honom
i magen och han slungades stönande till marken.
Han var en af italienarne. Vi höllo oss stilla
i väntan och månen steg fram. En hvit måne.
så skarp och klar att den gjorde ondt i
ögonen –».
- 286 —
Amatörfoto: Dalman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
