- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 2 (1900/1901) /
290

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. Den 3 Februari 1901 - Per Hallström. Af O. R.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PER HALLSTRÖM.

[jet var i Paris år 1891. Vi sutto, några vänner,
en afton och drucko vårt kaffe på den yttre
boulevarden i Montmartre, när en af oss, en
skulptör, visade en bok och sade: »Den här har Per
Hallström skickat mig Det är hans dikter, ’Lyrik
och fantasier’. Det biir något af den karlen. Han
har så mycket inneboende. Vilja ni höra en dikt?»

Vi hörde både en och flere dikter, vackra
saker, men alls icke särskildt originela, alls icke
sådana, att man kunde påstå, att Sverige fått en ny
skald.

Och dock hade Sverige fått det, fastän denne
skald först i prosaformen skulle kunna riktigt
uttrycka sina stämningars intensitet. Det skulle ännu
dröja några år, innan skalden nått den mogenhet,

att han kunde gifva oss starka och fulltoniga verk.
• •

*



Det finnes dock i Hallströms förstlingsdikter
åtskilligt, som visar, att han alltifrån första stunden
haft tankarne riktade mot samma håll — huru
flyktiga dessa tankar än äro. Hans dikter röra sig
gärna med ämnen från Grekland och Rom. Eller
också omtalar han på vers en berättelse från
Cervantes eller en berättelse från Boccaccio. Eller
också gifver han en bild från en amerikabåt —
»Begrafning på hafvet» heter den oändligt
tungsinta och stämningsmättade dikten:

Han hade ett anfall af sjukdom fått,
Där nys» vi lyftat ankar,
Och doe, där hafvet låg milsvldt och blått,
Långt bortom Ncw-Foundlands bankar.

Det var blott af några hviskande ord
Vi snappat upp hans üde.
Med passagerare fullt ombord
Man talar ej gärna om döde

Så beskrifves åskådligt förberedelserna till den
hemska begrafningen:

Ett lystringsord — och så tungt ett plask,
Som at flammande droppar röjdes.

Man sträckte sig ut, men båtens fart
He’n lämnat bubblande vimmel.
I djupet där hvälfdes frostigt klart
Som en gnistrande stjärnehimmel.

Hvar tanke blind uppå vägen skalf,
Hvart hjärta af mörker trycktes,
Och, slutet af fästets trånga hvalf,
Oändligt djupet tycktes.

Det ligger dock mycket af Hallström redan i
denna dikt.

Per Hallström har redan ett rikt, »literärt
bagage». Han harskrifvit berättelsesamlingarne »Vilsna
fåglar», 1894, och »Purpur», 1895, romanen »En
gammal historia», s. å., nya berättelser samlade under
titeln »Briljantsmycket», 1896, »Våren, en roman
från 1890-talet», 1898, »Reseboken», noveller, 1898,
skådespelen »Grefven af Antwerpen», 1899, och
»Bianca Capello», 1900, det förra på vers, det
senare på prosa, samt slutligen en samling berättelser
om döden, »Thanatos», utgifna nu till julen.

I en anmälan om Hallströms sista bok säger
professor Levertin bl. a.:

»Hans oändligt rörliga och oroliga fantasilif,
som så lätt och gärna ömsar tummelplats och utan
möda byter mellan dröm och verklighet, hans
ofantligt smidiga intelligens, som gör sig hemmastadd
litet hvarstans och låter sitt elektriska, skarpa sken
tränga in öfverallt, det spridda och lysande,
nervösa och otåliga i hans natur dana honom till en
af dessa berättarekonstens virtuoser, hvilkas förråd
af historier tyckes outtömligt och hvilkas inbillning
friare än någon flyttfågel flyger från land till land
och från värld till värld.–-

»Det finnes i Hallströms diktning ett egenartadt,
konstitutivt svårmod, som aldrig är riktigt borta
och som med sin veka, nästan trånfulla poesi står
i motsats till hans inbillningars begär efter yppig
kolorit och stark känsla. Denna melankoli
skälfver på äkta nordiskt vis i hans humor och breder
ej sällan öfver hans skildringar ett kvällsklart,
för-andligadt drömmeri.

»–-De öfriga novellerna i samlingen äro

alla nutidsbilder och framför den modärna
existensens styfbarn med den originalitet och kraft, som
nog ändock är Hallströms egendomligaste och
yppersta specialitet. Det är otroligt, hur han förstår
att framställa alla dessa vanlottade och urspårade
varelser med en medkänsla, som tyckes blitva allt
djupare, finare och vidare med åren. Kärf het och
blödighet, galghumor och dysterhet smälta här
samman till något alldeles enastående.

»Det finnes säkert något ansträngdt och
tröttsamt i Per Hallströms sätt att berätta. Han älskar
den slingrande arabesken, och man längtar ibland
i hans stil efter den räta, stora linie, som går rakt
på sak. Men nekas skall ej, att han med sina
om-skrifningar mången gång liksom inom vida cirklar
fångar något af det ofångbara, mångfaldiga och
komplicerade, som diktkonsten eljes sällan lyckas
få med, när den med sin tvungna förenkling
åter-gifver lifvet.

»I det hela är Hallström till uttryckssätt och
vä=en så personlig, nästan enstöringsaktig, att man
väl kan känna sig främmande för hans oroliga
uppfattningssätt, som förbinder världsbetraktarens
sinnrika och vemodiga humor med
äfventyrsdrömma-rens nästan feberaktiga behof af fäst, glans och
patos. Man kan rygga tillbaka för de tvära,
nyckfylla vindkasten i hans lynne, hvilka likna väderilar,
som än låta alla blad ljust spela i solen och än
visar deras grå afvigsida, kylande blick och tanke.
Men öfver alla dessa personliga tyckessaker måste
den beundran stå, som man erfar för en så sällsjmt
själfständig, rik och genialisk berättare.»

Professor Leverlin har här tecknat Per
Hallströms diktning, alltifrån »Vilsna Fåglar» till och
med »Thanatos». I »Vilsna Fåglar» gifver
författaren brokiga bilder, delvis från Amerika, sorgset
humoristiska. Medkänslan för de små får i denna
bok uttryck. Stilen är ännu enkel och rakt på sak.

I »Purpur» målas färgmättade, djupt
stämningsfulla taflor med ämnen från gamla tider. Här är
Hallström den skicklige virtuosen. Hör på hans
stil (ur »Falken»):

»Renauds ögon togo färg af dagern, domnande
matta och mörka i skymningen, lysande, smältande
guld, när solskenet svepte öfver hans hår och sträckta
nåls, gnistrande i vidgade och krympta flammor,
när de spejade öfver fälten med blå dimma mot
morgonrodnadens sneda ljus och härarnes prassel i
snåren och skrämda fåglar och gungande kvistar
...»

»En gammal historia» gjorde sin författare
populär. Det är en enkel kärlekshistoria från början
af det förra århundradet — sagan om Anne-Marie
och magister Andreas, som icke få hvarandra,
därför att farmor icke ansåg partiet lämpligt. Det är
vemod och humor, det stora i dét lilla, allt
förträffligt framstäldt i tidens ton.

I »Briljantsmycket» gifver författaren
stämningar så kraftigt som kanske aldrig förut och visar
sig som en utomordentlig naturskildrare. »Våren»
är alls icke, som man af titeln, »en roman från
1890-talet», kunde förmoda, någon realistisk roman,
utan en stor, melankolisk dikt om oförmågan hos

— 290 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 17 18:47:49 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/2/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free