Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. Den 3 Februari 1901 - Två vänner. Af E. Lth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ner på det kompani, jag har nu, och det var för
märkvärdigt att se honom och Dunder ihop. Jag
kunde då aldrig märka, att han lad’ två strån i
kors för att bli god vän med jätten — tvärtom
lefde och bråkade han med både truppen och
Dunder, som alla de nybakade göra i början, innan
visheten satt sig litet, men, ta mig tusan, pysslade
inte gubben om pojken på alla vis, när han kunde
komma åt.»
Kaptenen hade ej orätt. Men ingen mer än
»pojken» och hans gamle beskyddare visste omen
hel del, och den senare visste mest.
Det patriarkaliska förhållande, som i forna
dagar ofta nog lär ha varit rådande mellan befäl
och trupp vid våra indelta regementen, torde nu
för tiden vara mycket sällsynt, om ens alls
förekommande, och numera lär nog den gamle
soldaten, hvilken i och utom tjänsten följde sin förman
genom vått och torrt och hemma och borta
utgjorde hans högra hand, vara en saga blott.
De officerare, hvilka hafva sina hem på
landet, och hvilka sålunda borde vara soldaterna
närmast, tvingas af den magra lönen att lämna
hemorten för att i städerna eller på andra håll öka
sina inkomster. Lägges så härtill det moderna
lifvet på herrgårdarna, hvilket nu mer än förr
skiljer egendomsherrn från hans underlydande, dit
äfven soldaterna höra, finner man det ligga i
sakens natur, att ett sådant hjärtligt och kamratlikt
förhållande har svårt att spira opp. Och de korta
tjugotvå dagars mötena med deras stränga
tjänstgöring, som ställer större fordringar pä disciplin
och öfriga tjänstegrenar än någonsin i forna
dagar, äro ej egnade att göra jordmånen tjänligare.
Man arbetar och gnor hvar och en i sin branch,
den korta tiden mötet varar, hvarefter man skiljs
åt för att råkas igen nästa år, eller, om officeren
är subaltern och placeras på ett annat komoani,
ej råkas a’is. Det händer ju emellertid härvidlag
som under andra lifvets kortare eller längre
skeden, att man kan komma att fatta mer eller
mindre intresse för en person, och detta gäller för
soldater lika väl som för officerare.
Har så den långa regementsordern för i år
fört en tillsammans med befäl och underlydande
från i fjol, så kan emellanåt en vänskap alstras,
hvilken varar längre än tjugotvå dagar, och som
stundom i allra största hemlighet kan klättra öfver
disciplinens skrank.
Den unge underlöjtnanten, som i det svaga
skenet från lyktorna vid lägervakten skyndade mot
baracklinien, hade gjort sina två första
regementsmöten med Dunder som troppchef vid plutonen,
och han hade lyckats, som man säger, »taga» bådo
Dunder och truppen. Han hade från hemmet och
krigsskolan fört med sig den ovärderliga
egenskapen att kunna lyda och den däraf alstrade
förmågan att befalla på rätta sättet, och med sådant
befäl gå karlarne genom eld. Det erfordras då
hvarken efterlåtenhet i tjänsten eller närmande
utom densamma för att få dem med sig. Dunder
och hans plutonchef hade samma medfödda eller
förvärfvade begrepp i detta afseende, hvilket hos
den förre framkallat en till beundran gränsanle
vördnad för den senare och kommit den unge
befälhafvaren att i den åldrige kjrpralen se och
känm en präktig kamrat och vän, en Känsla, som
dock disciplinen förbjudit honom att gifva
uttryck åt.
Han gick med »tjänstesteg», som den
skämtsamma termen lyder, ehuru cigarren under de små
ljusa mustascherna och den emellan ett par
oknäppta knappar i syrtutslaget instuckna handen
talade o n, att han ej var stadd i tjänsteärenden.
Ansiktet hade ett mera betänksamt uttryck, än
man är van att se hos ynglingar af lians ålder.
Minnena från förra årets möte och manöver
dansade omkring i hans hjärna. Den bistert kalla
natten, när han låg ute på bevakning med sin
pluton och frös eraarmligt i sin tunna regnkappa, och
då han vaknade efter en timmes sömn med en
stor, varm manskapskappa öfver sig.
Bevakningens indragande hade hindrat honom att taga reda
på hvem kappan tillhörde, och sedan hade han
glömt det. Nu flög det för honom, att det varit
galoner på ärmarne, alltså Dunders. Den regniga
bivacken nitten därpå, då han hört uppassaren få
ovett i hviskande lon, för att han ej gräft kring
hans tält, och då det dämpade ljudet af försiktigt
förda spadar en stund efteråt väckt honom och
hindrat honom att somna, förrän vattnet slutat
rinna in under halmen och draget me lan
tältduken och marken varit borta. Hur kamraterna
af-undats honom den myckna halmen, som på något
oförklarligt sätt alltid letat sig väg till just hans
tält, hur en stor, gråskäggig jätte tagit honom i
lifremmen och lyft honom som en sex veckors
valp ur gungflyet och ej gifvit sig till tåls, förrän
stöllarna kommit af och blifvit tömda, hur samme
gråskäggige jätte om morgnarne stått öfver
upp-passaren som en hämdens ande, då uniformen
skulle borstas, men alltid smitit undan, så snart
han kunnat märka, att dess ägare vaknat.
Han strök en stund utanför marketenterierna.
Han kände sig generad öfver att få svara på
soldaternas militäriska hälsningar — »hva’ tusingen
har ban här nere att göra så här dags,» tänkte de
kanske. Han stannade i dörren till kasärnen, där
han tänkt fråga efter Dunder, han hade ju intet
ar gående tjänsten att tala med honom om. Hvad
tusan skulle den här expeditionen hit ner tjäna
till — finge någon af kamraterna se honom, så blefve
det en sabla drift; det kändes, som om alla genast
skulle gissa hvarför han gått hit — »säga adjö till
en soldat, som kanske hvarje dag önskat honom
fanken i våld».
»Nej, han har nog rest redan, så jag går väl
tillbaka igen,» mumlade han, då en väldig
civilklädd gestalt skymde ljuset från närmaste lykta.
Det var Dunder, som stod där midt framför
honom i snygga helgdagskläder med mössan i
högra handen utefter låret.
»Nej, se Dunder — skall det bära af nu? —
Skall korpralen lämna oss och på allvar slå sig
på jordbruket?»
Det kom intet svar, endast ett stönande som
från en ryggbruten häst.
»Känns det inte skönt att få slå sig i ro på
gamla da’r och slippa gå här och trampa?»
Gubben drog djupt efter andan och svalde,
som hadä han haft munnen full af vatten.
»Nä’.....löjtnant.....har varit mitt lif
dat här.....önskar jag hade’t från början
igen.....inget går opp mot tjänsten.....
känner mej liksom skapt te’ den.....men nu
har ja’ tjänt ut .... , en fäster sig ve’t se det
kan en inte rå för, och en fäster sej ved alla, fast
mer ved somliga, och dä’ ä’ konst it te’ lämna det
en haft i tretti år.»
Gubben tystnade, liksom förvånad öfver att
kunr.at ha yttrat så många ord i ett tag och det
inför en förman till på köpet.
»Ja, jag tror väl det, men nu får pojken taga
- 293 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
