Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. Den 10 Februari 1901
- Ute bland skären. Af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE BLAND SKÄREN.
Skiss för HVAR 8 DAG af GÖSTA GEIJER.
H isket var länge en inkomstbringande binäring
för det västliga Wermlandsnäs
strandbebyg-gare, så länge fisken gick till innanför skären üch
långt in i småvikarne. Ja, en och annan
uteslutande fiskare kunde med den tidens primitiva
redskap och trots de få och aflägset belägna
afsätt-ningsplatserna, till och med bereda jig ett ganska
bekymmerfritt och betryggadt uppehälle. Men så
utsträckte den närmast provinsstaden boende och
mera sakkunniga fiskarbefolkningen sitt fiske allt
längre söderut, till sist utanför hela näsets västra
strandremsa, där den med sin tidsenligare och
mera vidtomfattande redskap afstängde fjärdarnes
yttersta inlopp och sålunda uteslöt fisken från de
inre vattendragen. Den stackars, fattige
strandbon, som af naturen säflig och oföretagsam och
genom sin bygds isolering från alla mera kulturela
tramsteg aldrig kommit sig för att gå på djupet
med någonting, fick nu — då fiskeri- och kommu
nalstyrelser till en början i denna >ak höllo sig på
nettralt område — lik månen »blott se på», huru
främlingarne därute gjorde den ena rikliga
fångsten efter den andra i fiskvatten, där laxen och
siken förut i mångfaldiga år fått fortplanta sig i
så godt som ostörd ro.
Samma passivitet från bygdefolket, när deras
inkräktare utan vidare slogo sig ned på deras
bygd och månadtals, ja, ibland hela vintern, när
sjön lsg isfri, stannade kvar och fortsatte sitt
vinstgifvande förvärf. De hade, med ett ord alla chan
cerna på sin sida och begagnade sig af dem i så
obegränsad utsträckning, att fiskeri styrelsen, för
att de ädlare fiskslagen slutligen ej fullständigt
skulle utrotas, till sist fann sig föranlåten ingripa
och med grundligare bestämmelser och strängare
kontroll sätta en gräns för denna mer än vanligt
•toleranta laglöshet Då bröto de objudna gästerna
upp och lämnade för alltid bygden. Många år ha
gått se’n dess, men från deras uppehåll därstädes
lefver ännu minnet af en episod, lifligt befäst
genom bygdesägnen
Det är egentligen om denna, det här är fråga.
* *
*
»Hade vi i tid gett oss af från Lidköping i
morse, medan sunnan ännu höll i, så hade vi varit
hemma vid det här laget. Nu hvarken bär eller
brister isen genom skäigården, och vi ha intet
annat val än öfvernatta här och invänta
daggryningen. Gud vet, om vi nå’nsin ka^ ta oss i
land.»
Det var Nils Falk, en af främlingsfiskarne,
som så talade i den bistra novembernatten till
Finn i Hökö från Näset, fiskare äfven han. De
voro båda unge män, som under hemfärd, uppgifna
af trötthet efter en ansträngande dagsrodd, och
då vinden, som gått öfver på nordlig med ett fast
isband, omöjligt att forcera, mött dem från
Werm-landsskären, måst angöra det närmaste skär de
stött på emellan Leckö och Lurö, de egentliga
större utposterna i Vänern för Västergötlands och
"Värmlands skärgårdar.
En grupp förkrympta martallar gaf dem ett
bristfälligt skydd och, tack vare en medhafd yxa,
’bränsle till en stockeld, som snart flammade med
full låga. Dess lysvidd förmådde dock knappast
äcrypa utom skäret, och, där den slutade, tog natt-
mörkret vid, tjockt och ogenomträngligt som en
mur. Mot nordsidan knäppte och brakade det i
isbandet, som kom allt näimare och närmare och
nådde till sist skärets strand, men ville ej liktigt
taga fast där, då strömdraget var för starkt.
isen lade sig här blott som en hvit mörja, och
i dess tunna, uppstående skärfvor frasade det eller
klingade som glas, hvarje gång sugvattnet sänkte
eller häfde sig under den tunna, porösa isskorpan
kring stenrös och utskjutande bärgsknallar eller
bröt igenom den i svarta fläckar, allt mer och mer
utvidgade, ju mera de närmade sig eller
samman-flöto med det isfria vattnet på sydsidan. Här låg
stora, öppna sjön., och dess vattenolänk, kolsvart
och rufvande, bröt då och då fram genom det
matta ljustöcknet.
De bägge männen hade redan vidtagit alla
nödiga anordningar för natten och ni slagit sig
till ro så nära elden som möjligt Någon närmare
samhörighet föreföll dock ej vara rådande dem
emellan. Framträdande märkbar var äfven
skiljaktigheten i deras yttre.
Den ene, Nils, liten, ljus och spensligt bygd,
men med redbarhetens och en ärlig själs
omisskännliga drag, den andre, Finn. en riktig tattartyp,
jättestor, grof och svartmuskig, med ett elakt,
ond-skefullt utseende och ögon som ett lurande
rof-djurs, färdigt när som hälst till ett språng öfver
sitt offer. Den andre tycktes också iakttaga hans
minsta rörelser med en synbar misstro och var
lika fåordig som i sitt sätt tillbakadragen och
vaksam. Många ord yttrade ej häller kamraten, och
under en inbunden förbehål samhet intogo de sitt
kvällsmål ur det medförda matförrådet.
Men när jätten fattade det närstående
brän-vinskruset och med drinkarens ifver förde det till
munnen, grundligt skattande dess innehåll, blef
Nils orolig.
»Var försiktig, Finn», bad han saktmodigt, »du
tog väl mycket till bästa i sta’n, och för den skull
sitta vi nu här midt i natten i köld och mörker.»
Tattaren, utan ett ord till svar, mätte honom
med en så ilsket uppstickande och hatfull blick,
att Nils blod likt det omgifvande elementet frös
till is.
För att ej röja bristande själfbeherskning och
lugn reste han sig upp och började, som då man
fryser om fötterna, stampande gå fram och
tillbaka och därpå sakta dra sig r.er till stranden,
där båten låg. Där stannade ban och försökte
med blicken genomtränga mörkret. Vänd mot det
håll där han trodde Finn befann sig, yttrade han i
en ton, som skulle vara obesvärad:
»Det måtte vara snötjocka i luften. Fyren på
Lurö är knappast synlig.»
Då hörde han strax bakom sig lågmäldt som
en orms hväsande:
»Ha inga bekymmer om fyren på Lurö, du!
Den kommer ända aldrig att lysa dig hem mera,
men väl ändå rätt in i evigheten.»
Nils vände sig hastigt och såg sig försiktigt
om efter yxan, men den låg oåtkomlig på marken
bakom Finn. Nils förstod strax sin taktik: mot
den förkrossande stvikan har jag endast räddande
att sätta sinnesnärvaro och rådighet, försöka vinna
tid och afvakta en möjligen hjälpsam och lycklig
slump.
— 3°9 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:36:47 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/2/0320.html
