Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. Den 10 Februari 1901 - Ute bland skären. Af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Tattaren fortfor, fräckt hånande: iDu, som
är sè gudsnådlig, har väl ingenting emot, om jag
kostnadsfritt lörpassar dig genaste vägen rakt in i
himlen?»
»Jago, genmälte Nils med tillkämpadt lugn,
»blef varnad redan i sta’n för ditt sällskap, men
jag aktade ej varningen, för jag Irodde fullt och
fast, att allt gammalt groll emellan dig och mig
nu för länge se’n vara glömdt»
»Trodde du!»
Orden åtföljdes af ett skratt så rått och
våldsamt, att det riktigt gaf eko i bergskrefvorna.
»Du är drucken, Finn, du vet ej hvad du
säger. Betänk för Kristi namns skull, hvad du har
i sinnet, så att du ej får ångra en gärning . . .»
»i-^ngra!» afbröt Finn djäfvulskt. »En döende
kan ej trå efter en diyck vatten mer än jag efter
den hàr trefligheten så här i allsköns ensamhet
emellan fyra ögon med dig. Först påtänkte jag
verkligen dränka dig som en kattunge där ute i
Kinneviken, men begaf det, då det var för nära
folk, som kunnat förstöra hela tillställningen. Här
kan du skrika bäst du vill utan att en
lefvande varelse hör dig, och jag kan få långpina
dig så länge jag vill, innan jag ger dig fälknäppen.
Kan du tänka dig ett bättre ställe än det här: tyst,
mörkt, lugnt och ostördt, inte en mänsklig kotte
milsvidt omkring, men ändå kyrkgår’n alldeles inpå
... Och så billigt se’n! Inte ett öre i utskylder
hvarken till begrafning eller grafrum ...»
»Finn, Finn! jag har en gammal, fattig, ensam
och orkeslös mor att lefva för. Hon har ingen
annan i världen att stö’ sig till än mig... Har du
aldrig haft en mor, Finn?» Nils röst skälffe af
gråt.
»Vet inte. Vet blott att jag kom till lifvet på
en tufva på Sörmon, höll på att bli vargmat, men
fick lefva för att frysa, svälta och tigga, fösas från
dörr till dörr, ibland med hugg och slag som ett
osjäligt djur och slita ondt som en djäfvul. En
gång var jag på väg att bli människa. Du vet
bäst när? Jag kom fran banarbetet och hade trälat
hop en liten sparstyfver. Stugan stod färdig efter
slit och släp natt och dag, och fisket artade sig.
Då kom du och dina gelikar som strandröfvare
och stängde å fiskvattnet, tog all fångsten, och vi
fattiga satar, som inte maktade med att hålla så
kostbara gräjor som ni, fick suga på ramarne. På
knä din rackare, det skall bli en fröjd att få se
hjärtbloden din rinna. Som du nu ligger, låg
också jag en gång, men gör det aldrig mer,
hvarken för f—n eller vår Herre.
»Hvad jag då tiggde och bad henne,
’Hökö-Anna’, bad henne, att hon skulle ta mig till nåder
och göra folk af mig. Men då kom du och tog
henne ifrån mig. Äfven där var du framme och
la ut dina satans garn och hon — hon gick villigt
i dem. De va’ finare än mina, kantänka! När du
kröp in i hennes kammare, fick jag krypa in i —
häk- tet.»
»Det var din egen skull, Finn. Du traktade
ju efter mitt lif.»
»Asch, ville bara svall ditt heta blod med litet
kallt stål...!»
• Och när du kom ut från häktet, och ingen
ville kännas vid dig, hvem var d»t då som tog
hand om dig, tog dig i sin tjänst och gaf dig kost
och lön ...?»
»Jag fuskade sist, men skall göra min sak
bättre nu, skall du få se.» Finn böjde sig ned och
grep fatt i yxan.
»Kost och lön, sa’ du, för att dag ut och dag
in se dig och henne och få ett lif värre än det
värsta helvete. Det gjorde du mig ingen tjänst
med. Och nu vill du hem, hem för att s’anna
för alltid, ta nybygget och nyodlingen och henne
och gå till prästen ... Ne-ej!»
Tvänne röster snärjde sig därefter tillsammans
i lidelsefull förtviflan och vildhet, tills den ena med
ens sprang upp i ett kulminerande, skärande nödrop.
— — — Gärningsmannens fot slant i det
afgörande ögonblicket, han föll framstupa och
dråpslaget förfelade sitt mål.. .. Blott på några stegs
afstånd därifrån låg båten gungande på det öppra
vattnet under en tvärbrant klippkant och förtöjd
vid denna med titt tåg. Att lossa detta och så
ned i båten var ett ögonblicks verk. Nils grep
tillfället, och tanke och handling följde blixtsnabbt
på hvarann. Farhågan att misslyckas i sitt uppsåt,
gjorde Finn på en gång nykter. Han for upp,
föll igen och hasade utför branten ned i sjön. Han
fick själf nog att tänka på sitt eget lif, kom med
möda upp på land för att se Nils försvinna i
mörkret utåt sjön. Han rodde allt hvad han förmådde,
obekymrad om hvart det bar.
Med ens höll han upp med rodden och
13-ss-nade. Vinden hade åter slagit om, nu på ostlig,
och med susande dån i luften och isbrott på
skyhöga böljekammar kom snöstormen hvinande i
fräsande raseri. Det blef en ny kamp på lif och
död-Frosten stelnade allt mer och mer hans len mar,
och öfverväldigad af trötthet och kylans lömska
sömn föll han framstupa och blef liggande orörlig
på båtens botten. Dä han åter kom till
medvetande, låg han i en lastångares ljusa kaptenshytt
och kände en behaglig värme sätta nytt lif i
domnade krafter.
Manade af de hemska rödropen, som pågått
hela morgonväkten, men nu dött bort, hade lotsen
från Lurö och hans medhjälpare, då stormen
bedarrat, närmat sig platsen för det nattliga dramat
därute i sjön. På skäret sågo de ett underligt
föremål som de förut på afstånd ej visste, om det
var en mänsklig varelse eller ett isblock. Då de
kommo fram, syntes en man, hvilken brottsjöarna
öfverspolat och till sist i döden omslutit med ett
tjockt lager af is. Och i hvilken ställning! På knä^
med blick och hopknäppta händer riktade mot
-höjden.
- 3’° -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
