Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. Den 10 Februari 1901 - Konsten eller kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTEN ELLER KÄRLEKEN.
Från tyskan för HVAR 8 DAG.
|H renetiskt bifall dånade genom salongen. Ridån
måste gå upp om och om igen, men den som
bifallet eällde, signora Teresina Bisaldi, visade sig
icke. Med en axelryckning och ett par ord måste
regissören framföra hennts ursäkt. M:n publiken
ville icke bli lu>n. Den ropade på henne allt
ifri-gare och ville se sin afskedstagande gunstling än
€n gång.
Teresina hörde detta oväsen. Hon hade sjunkit
ned på en stol bakom kulisserna och dolde i
händerna sitt ansikte, öfver h ilket tårarne stömmade.
Hon hörde bifallet och bravoropen, som hon så
högt älskade. Men lon kunde ej gå in på scenen.
Hon kunde ej åter visa sig för den man, som satt
<lär i främsta logen och hela aftonen haft sina ögon
oaflåtligt fästade på henne — han, som kastat till
henne den gula ros, som hon nu förde till sina
läppar.
Den mannen — hennes make, hennes make,
som öfvergifvit, nej som hon öfvergifvit. Rosen?
Hvarför hade han väl kastat till henne denna gula
ros? Emedan hans kärlek till henne förbleknat
liksom denna? Hon suckade djupt och på nytt
strömmade tårarne öfver hennes ansikte.
Därute i salongen blef det så småningom tyst
och under det att det ena ljuset efter det andra
släcktes och den tunga järnridån rullade ner, tänkte
Teresina på sitt lif ... .
Som ung flicka hade hon sjungit på konserter
i sin födelsestad. Man beundrade hennes röst, man
beundrade hennes vackra föredrag, man sade att
hon var som skapad för operan. Så uppträdde hon
för första gången i »Sömngångerskan». Man blef
bedårad af hennes behag, hänryckt af hennes sång
och slagen af hennes spel. Hon kände att på
scenen var hennes plats, ty hon kände hur hvad
hon skapade trängde fram ur hennes innersta.
Hon skyndade från den ena scenen till den
andra, från triumf till triumf. När hon måste hvila
ett par dagar kände hon sig olycklig — så hade
det blifvit hennes lifs behof att låta sin själ gå upp
i sång och spel. På sitt triumftåg kom hon äfven
till Wien. Det blef en vändpunkt i hennes lif, ty
där kom den dag, då hon blef bekant med honom,
grefven, en man med stadgade nästan stränga
åsikter. De lärde känna hvarandra närmare och att
älska hvarandra. Han bjöd henne sitt hjärta och
sin hand — hon sjönk strålande af lycka till hans
bröst. Och inom kort voro de ett lyckligt äkta par.
Smekmånaden tillbrakte de hos Alfreds mor på
hennes <lott i Steiermark. Teresina blef alldeles
förtjust i den gamla grefvinnan, som intog henne
genom sitt förnäma väsen, sin värdighet och den
innerliga ömhet hon visade för sin son. Ofta satt
den unga grefvinnan vid den gamlas sida och
lyssnade till hennes kärleksord. H >n lefde blott för
sin son. Teresina skulle aldrig förgäta, huru
mycket hon älskade Alfred, som nu nästan glömt sin
gamla mor och blott lefde för sin unga maka.
Tre månader runnö undan i kärleksrus, i
hemmets stilla lycka.
Men en dag sade hon helt lugnt till sin man:
»Vet du, Alfred, nu ha mina ferier räckt länge
nog. Nu vill jag ut och du följer med mig!»
Han studsade tillbaka, smärtsamt öfverraskad.
Det vore ju omöjligt! Hans maka på scenen! Nej!
Det finge ej ske och hon kunde själf icke mena
all var. Det vore blott en tillfällig nyck af henne,
ett ögonblicks öfverilning.
Nej, det vore ingen nyck. Hon vore ju född
för scenen och längtade af hela sin själ dit igen.
Han bönföll henne — det vore omöjligt för
hans maka att visa sig på scenen.
Han blef vred —
»Men det är mitt lif!»
»Och din make, din kärlek?»
»Alfred .... hur kan du tvifla på min kärlek!
Men jag måste äfven uppfylla mina pligter mot den
konst, hvars eld förtär mig, man har ej blott pligter
mot s’g själf och sina älskade ...»
Men det kunde han ej förstå. Hon teg, ty
hon såg hans sorg. Det skulle snart komma den
dag, dä han skulle få öfvertyga sig att hon hade
rätt.
På hösten foro de ut på resor. Under sitt
uppehåll i en residensstad fick hon höra att man
pa aftonen skulle gifva .Sömngångerskan >, men att
spektakltt måste inställas på grund af
primadonnans opasslighet.
Den gamla lusten kom öfver henne med
obetvinglig makt. Hon skyndade till direktören och
denne var naturligtvis endast alltför glad öfver
detta erbjudande. Men först när det af
affisch-taflorna blef bekant att den berömda oper
sångerskan Teresina Bisaldi skulle uppträda, omtalade hon
allt för sin man. Han blef utom sig. Han hade
trott hennes kärlek vari så stark, att hon kunde
öfvervinna denna nyck, kufva denna lust. Han bad
och besvor henne att icke uppträda. Hon stod fast
vid sin föresats. Han befallde — det tjänade till
intet.
»Så välj då — välj mellan mig och rampen!
Om du uppträder, äro vi skilda — för alltid.»
Hon fäste ingen vigt vid hans häftigt utslungade
ord utan uppträdde. Hon kände sig icke glad till
mods, ty Alfred hade lämnat henne på
eftermiddagen, efter att ha gifvit henne en innerlig kyss och
med hennes händer i sina fäst en lång, var.n blick
på henne. När hon for till teatern hade han ej
kommit tillbaka. Hon blef beklämd till mods.
Förgäfves tittade hon genom hålet på ridån ut i
salongen för att upptäcka honom. Hon såg honom
icke. Hon sjöng sitt parti hänförande vackert som
i gamla dagar, med kraft och djup känsla.
Dånande bifall, blommor och lagerkransar. Efter
föreställningen skyndade hon hem för att återse
honom . . .
På hotellet meddelade man henne, att grefven
rest och lämnat ett bref.
Det var blott några rader. Han tog afsked af
henne för lifvet. Den enda önskan han hyst, hade
hon ej velat uppfylla. När hennes kärlek till
teatern vore starkare än hennes känslor för honom,
så skulle skilsmässan icke smärta henne. Han ville
icke omtala hur han själf lede. Det tjänade icke
vidare till någonting. Hon skulle bli lycklig. Han
hade blott en bön till henne — att hon icke gjorde
något försök att återse honom. Ty hvarför vrida
kring knifven i såret ....
Det var en svår, svår stund. Hon satt stum,
med händerna mekaniskt hopknäppta. Hennes
läppar darrade, gråta kunde hon icke. Inom henne
stormade det och sjöd. Hon skulle aldrig återse
honom, mannen, som hon älskade, som hon älskade
så oändligt högt!
Hon ilade från gästspel till gästspel. Hon ville
döfva den gnagande, sargande smärtan som aldrig
lämnade henne. Förgäfves hade hon sökt alt komma
honom på spåren . . .
Först i dag hade hon återsett honom. Han
satt alldeles framför henne, lyssnade till hennes
- 318 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
