Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. Den 17 Februari 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
»D’ä’ ingen brådska», sade den unge mannen,
»han hir nog hittat den själf.»
»Jag har inte tid att prata», sade flickan, »jag
måste sluta den här boken.»
Med dessa hjärtlösa ord drog hon sig tillbaka
in i rummet och den modstulne friaren, som var
endast alltför medveten om, hvilken sorglig fiiur
han gjorde, återvände långsamt till hamnen, där
hin mötte mi Boom med en retsam och
olycksbådande uppsyn.
»Du tog lång tid på dig», sade han listigt.
»Ingenting är så bra som att göra upp en liten plan,
när man är ute i slika ärenden!»
»Det var inte mycken välsignelse med det
besöket», sade Tarrell modfäldt.
»Ingen brådska, min pojke», sade den gamle
mannen efter att ha åhöit utgången. »Jag har
funderat på den här lilla saken en tid, och jag
tror att jag har tänkt ut ett sätt.»
»Om det är det där med tobakspungen . . .»,
började den unge mannen i otacksam ton.
»Det ir det inte», afbröt mr Boom. »Det är
något helt annat. Nu gjorde du klokare i att gå
ombord och göra din plikt än — än — att inte
göra den. Förstår du?»
Det hade ju varit oklokt att disputera med en
svärfar in spe, och därför sade Tanell att han
förstod, och med en dyster nick hoppade han ned i
sin båt och vrickade i väg till sin skuta. Sedan
mr Boom gått fiam och tillbaka en »tund och
hälsat på ett par bekanta, styrde han sina steg mot
»Den glade sjömannen», där han beställde två
muggar och slog sig ned på en bänk midt emot sin
gamle vän Raggett.
»Jag tyckte unge Tarrell såg ut att ge sig i
väg vid dåligt himör», sade Raggett, i det han tog
en mugg och tittade ut genom lönstret efter båten.
»Ja, vi få allt göia hvad vi talade om», sade
Boom långsamt. »Det är bara motsägelse den tösa
vill ha. Hon sitter helt enkelt och mår illa af brist
på någon som motsäger henne.»
»Nå, hvarför gör du inte det?» sade Raggett.
»Det vore inte för mycket af en far.»
»Jag har gjort ’ct», svarade Boom långsamt,
»mer än en gång. Naturligtvis blir det som jag
vill, när jag står på mig. Men en kvinna ä’ ett
ömtåligt käril, Raggett, och sist vi kommo ihop
blef hon så sjuk, sä hon kunde inte gå upp sedan
och laga hvarken fiukost eller middag. Vi mådde
illa af det, båda två — det gjorde vi.»
»Hvad ämnar du säga till Tarrell?» frågade
Raggett?»
»Jo», svarade hans vän, »det bästa blir ju att
han inte går och tigger henne om någon gunst.
Jag ska’ säga honom att han inte kommer hem på
bt-sök vidare. Det är just sättet att få henne att
vilja att han ska komma. Men det är ingen tid
att förlora. Du får börja din kur i dag.»
»Jag vet inte hur jag skall säga», mumlade
Raggett, i det han nickade åt honom och förde
ölet till munnen.
»Bara kom och hälsa på — du kan ju ta en
blomsterkvast med dig.»
»Så dumt vill jag inte bära mig åt», sade
Raggett i tvär ton.
»Nå, gå utan», svarade Boom otåligt, »gå bara
och \agi att det blir prat om er, det är hela saken.
Laga att alla skratta åt er och skojar åt att en
flicka som ser bra ut tar emot kurtis af en gammal
stolle med ena benet i grafven och ett ansikte som
rökt sill. Det är bara det jag vill.»
Mr Raggett, som just skulle taga sig en klunk,
satte ned sin mugg igen och fäste en skarp blick
på sin vän.
»Får jag lof att frå^a hvem du menar?» sporde
han i tvär ton.
Mr Boom fJrsökte skratta. »Det är inte mina
ord. gamle gosse», sade han, »så yttrade hon sig
om dig häromdagen."
»Nå, då vill jag inte ha med saken att skaffa»,
sade Raggett och steg upp.
ingen behöfver ju veta någonting om
det», sade Boom och drog ner honom pa bänten
igen. »Hon talar inte om det, det är jag säker på
— hon skulle minsann skämmas för det.»
»Hör nu . . .1» sade Raggett och for upp igen.
»Jag menar från hennes synpunkt», sade mr
Boom missnöjd. »Du ä’ så bråkig, Raggett!»
»Nej, jag bryr
mig inte om det», sade Raggett
långsamt, »jag tyckte det var ’all right’, när vi
talade om saken. Men antag, att jag har besvärat
mig förgäfves, och att hon inte alls tar Dick? Hur
ska’ dtt bli då?»
»Tja, då är det ju ingen skada skedd», svarade
hans vän, »och det har ju ändå varit lite förströelse
för oss. Ge dig i väg nu med ens, så ska’ jag ha
ett par friska muggar och en pipa färdig at dig,
när du kommer tillbaka.»
Tydligen något mot sin vilja steg Raggett upp
och gick sin väg, mumlande något i skägget. Det
var ansträngande göra att gå upp för backen en
så het dag, men han tog det så sakta.
»God morgon, mr Raggett», hälsade Käte
muntert, när han steg in till henne. »Bevare mig, att
tänka sig en gammal man som ni ger er upp för
backar
så där! Det är beundransvärdt!»
»Jag är bara sextifem», sade mr Raggett, »och
känner mig så ung som någonsin.»
»Ja visst», sade Kite i mild ton, »och ni ser
också så ungdomlig ut som hälst. Stig in och sitt
ner en s<und.»
Mr Raggett efterkom dröjande hennes inbjudan
och rak i ryggen satt han där och funderade, hur
han skulle börja.
»Jag är bara sextifem», sade han långsamt.
»Jag är inte gammal och inte är jag ung, men jag
är bara gammal nog för att behöfva någon som
kan pyssla om mig en smula.»
»Det skulle inte jag, så länge jag kunde röra
mig så bra, om jag vore som ni», sade den
oskyldiga Käte. »Hvarför inte vänta, tills ni blir
liggande?»
»Jag menar inte alls det», sade mr Raggett
häftigt. »Jag menar att jag funderar på att gifta
mig.»
. Gu’bevare mig», utropade Käte med full hals.
»Må vara, att jag står med ena benet i
grafven och ser ut som en rökt sill i ansiktet»,
fortsatte mr Raggett med bitter saikasm, »men , . .»
»Det kan ni inte rå för», sade Käte mildt.
»Men jag ämnar gifta mig», sade Raggett i
skarp ton.
»Ja, naturligtvis», svarade flickan, »om ni vill
det, och — och — om ni kan finna någon annan
som vill, så finns det ju inte något skäl hvarför ni
inte skulle det? Har ni talat om det för far?»
»Ja, det har jag», sade mr Raggett, »och han
har gifvit sitt samtycke.»
Han sade detta med ett sådant eftertryck och
inlade så mycket uttryck i sitt ansitte, att flickan
betraktade honom utom sig af förvåning.
–(Forts.)
— 335 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
