Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Den 24 Februari 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af W. W. Jacobs, öfvers, för HVAR 8 DAG.
I. ETT PARTI.
»Min fars samtycke?» sade miss Boom meden
besynnerlig klang i rösten.
Mr Raggett nickade.
»Jag gick till honom först», sade han med
ett försök att tala i förtrolig ton. »Nu har jag
kommit till er . .. Jag vill ha er till hustru!»
»Var nu inte en gammal dumbom, mr Raggett»,
sade Käte, som återfått sitt lugn. »Och hvad min
far angår, så gå ni tillbaka och säg, att jag vill
träffa honom.»
Hon drog sig åt sidan och pekade på dörren,
och mr Raggett, som tyckte att han gjort alldeles
tillräckligt för en dag, smet ut och styrde åter sina
steg till »Den glade sjömannen». Mr Boom mötte
honom på halfva vägen, och sedan han mottagit
hans budskap använde han resten af förmiddagen till
att stärka sig för det mottagande, som väntade honom.
Det var svårt att säga, hvem af de unga tu
som var mäst förvånad öfver denna plötsliga
sakernas vändning. Miss Boom, som låtsade sig tro
att hennes fars förstånd blifvit angripet,
behandlade honom därefter — en situation, som mr Boom
icke fann odeladt behaglig. Tarrell å sin sida
tillskref det hela knarrighet från gubbens sida, och
eftersom han hade blifvit portförbjuden tiilbrakte
han sin tid mästadels på en stolpe nästan midt
emot, dystert afvaktande händelsernas gång.
I tre veckors tid gjorde mr Raggett dagliga
visiter, och sedan han stannat kvar tdl téet
afslutade han regelbundet aftonen med att anhålla om
Kate’s hand. Båda konspiratörerna voro förvånade
och kände missräkning öfver det lugn, med hvilket
miss Boom mottog dessa anfall, i det mr Raggett
bemöttes med en artighet, som gaf orsak till mycken
undran hos dem begge.
Hans giljande lick en plötslig ändalykt. En
kväll stod han med ena handen på dörrvredet,
och sedan han friat på sitt vanliga sätt var han
just på väg ut, då miss Boom bad honom stiga in igen.
»Var så god och sitt, mr Raggett», sade hon
lugnt. I sitt inre stilla undrande hvad som skulle
ske, återtog mr Raggett sin plats.
»Ni har nu flerfaldiga gånger bedt mig blifva
er hustru», sade Käte.
»Ja, det har jag», nickade mr Raggett.
»Och jag tycker visst, att det är mycket
vänligt af er», fortsatte flickan, »men om jag sårat er
gfenom att säga nej, så är dat endast därför att
jag kanske icke ansett mig er värdig.»
Under den tystnad som följde på detta
oväntade och oförtjänta erkännande af mr Raggetts värde
betraktade de båda gamle hvarandra med tyst
förvåning.
»Men ändå, om ni är fast besluten», fortsatte
flickan, »så vet jag inte, hvarför jag skulle göra
motstånd. Ni ser ju inte mycket ut för världen,
men ni har den vackraste byrå och för öfrigt det
bästa möblemang i hela Mastleigh. Och jag
förmodar att ni också har litet på kistbotten?»
Mr Raggett skakade på hufvudet och mumlade
något som skulle betyda: »Mycket litet.»
»Jag vill inte ha någon stass eller sådant där»,
sade miss Boom lugnt. »Inga tärnor eller sådant
där, det vore inte passande för er ålder.»
Mr Raggett tog pipan ur munnen och hållande
den ett par tum därifrån lyssnade han som i en
dröm.
»Bara några gamla vänner och en bit tårta»,
fortsatte miss Boom tankfull. »Och i stället för
att kasta ut en massa pängar här, ta’ vi oss tre
veckor i London.»
Från mr Raggetts hals hördes ett gurglande
ljud, och i det han återfick tankeförmågan låtsade
han tro att det var r ågot på tok med hans pipa,
hvarför han började våldsamt blåsa genom
munstycket.
»Kanske», sade han med osäker röst, »kanske
det vore bäst att ni toge litet längre betänketid,
kära miss Boom.»
Käte skakade på hufvudet. »Jag har just
bestämt mig», sade hon, »afgjordt. Och nu vill jag
gifta mig med er lika gärna som ni vill gifta er
med mig. God natt. far! God natt — George!»
Mr Raggett ryckte häftigt till och föll i hop
på sin stol.
»Raggett», sade mr Boom dystert.
»Säg ingenting», svarade den andre, »jag står
inte ut.»
Mr Boom respekterade sin väns trångmål och
tystnade, och för en lång stund sades ej ett ord..
»Det går rundt i mitt hufvud», sade mr Raggett
till slut.
»Det vore märkvärdigt, om det inte gjorde det»,
var mr Booms medlidsamma svar.
»Att tänka sig», fortsatte den andre i ömklig
ton, »hur jag har blifvit inledd i det här. Här har
ni lagt era krokar och gjort upp era komplotter
så slugt utan att jag märkt en smul’!»
»Hvad menar du?» frågade mr Boom häftigt.
»Jag vet hvad jag menar», sade mr Raggett i
dolsk ton.
»Kanske du vill sägamig det då», sadeden andre.
»Hvem var det, som hittade på det?» frågade
mr Raggett ursinnig. »Hvem var det som kom
till mig och bad mig kurtisera hans flickunge?»
»Var nu inte en gammal åsna», sade mr Boom
lika hetsigt. »Nu ä’ det gjordt, och hvad som är
gjordt kan inte bli ogjordt. Jag har aldrig tänkt
mig en måg, som ä’ sju, åtta ar "äldre än jag, och
jag vill inte ha nå’n.»
»Hon sa’ att jag inte såg mycket ut för
världen, men att hon tyckte om mina möbler»,
upprepade Raggett mekanisk^.
»Fråga mej inte hvar hon har fått sitt sätt
ifrån, för det kan jag inte svara på», sade den
olycklige fadern. »Inte har hon fått det från mig.»
Mr Raggett lät denna hänsyftning på salig mrs
Boom passera oanmärkt. Han tog sin hatt från
bordet, satte den med eftertryck på sitt hufvud
och slungande en vredgad och indignerad blick på
sin värd gick han långsamt ut genom dörren utan
att iakttaga formaliteten att säga godnatt.
»George», hördes en röst ofvanifrån.
Mr Raggett for till och tittade upp, hvarvid
han fick se någon luta sig ut genom fönstrat.
»Kom tidigt till té i morgon», sade rösten
bedjande, »god natt, min käre George!»
Mr Raggett gjorde en vändning och störtade
i väg, i halfklar förnimmelse af att en figur
samtidigt hoppade ner från en stolpe midt emot
och sällade sig till honom.
»Ä’ det du, Dick?» frågade han nervöst efter
en pinsam tystnad.
»Det är jag», sade Dick. »Jag hörde henne
kalla er ’min käre George’!» Mr Raggett vände
bort sitt blossande ansikte.
- 350 -
(Forts. o. slut fr. nar 31.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
