Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Den 10 Mars 1901 - Hvinande storm. Af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HV1NANDE STORM*.
EN VÄRMLÄNDSK EPISOD FRÅN BÖRJAN AF FÖRRA SEKLET. För KVAR 8 DAG af GÖSTA GEIJER.
I ngen stjärna syntes, tjockt stod kvällsmörkret,
och nordanvinden hven i vildt raseri, jagande
framför sig höga böljor af hvirflande snö. Den
uråldriga jätteeken och de gamla högresta
fruktträden pà Hjelleskate gård hade en svår dust att
utstå emot stormens våldsamma anlopp. 1 den
sekelgamla, rödmålade envånings manbyggnaden
knakade det ibland, som om dess massiva
stockvirke hotat att lossna och interfolieradt af vindens
tjut i knutarne hördes vargens. Där nedanför
häfde sig Vänern i lika stormande uppror,
vräkande stora stycken af sitt sönderbrutna istäcke i
dånande vågslag mot stranden.
Men inne i manbyggnadens stora sal brann
spiselbrasan med den sista, värmande glöden. Då
och då flammade den upp med ett lifvande sken,
som fantastiskt belyste takets blottade, hvitrappade
bjälklager, de i empirestil nötta möblerna och de
å väggarne hängande gamla familjeporträtten,
hvars karaktäristiska omväxling representerade hela
skalan af en brokig kostym från Vasarnes tid
intill det närvarande.
Fram och tillbaka å salsgolfvet promenerade
gårdens egare, gamle ryttmästare Ros, med
synnerligt välbehag hängifvanie sig åt denna sköna,
hägnande trygghet, som känslan af att vara
under tak i ett varmt och godt hem alltid skänker,
särskildt i en situation som denna. Han var en
reslig krigartyp med nobla, fina drag, och med
en hållning, hvars aristokratiska stramhet ännu
mera framhölls af den tidens sällsamma klädedräkt,
de smala, uppåtvidgade benkläderna, den långa,
kring midjan tätt åtsittande lifrocken, som med
sin höga, nervikta krage isynnerhet åt hufvudets
ställning gaf något stelt och afmätt högburet.
En ur glöden plötsligt upplågande glimt, som
for blänkande öfver det uppslagna klaverets
tangenter och därefter stannar med en bjärt
koncentrering å ett af familjeporträtten, kommer äfven
ryttmästaren att stanna, och hans uppmärksamhet
att fängslas af detta. Det är en stor
oljelärgs-målning**, föreställande en af hans förfäder med
sin maka och tolf söner grupperade kring dem.
Långt afskild från den öfriga familjen står en son.
Af hans hufvud synes endast håret och pannan.
En dyster familjehistoria är förknippad med
denna egendomliga gruppering. Moderns mest
älskade son hade ådragit sig faderns oförsonliga
hat: därför hans isolering.
Blott på moderns enträgna förböner hade han
kommit med, då taflan togs, men endast med
förbehåll, att fadern skulle bestämma hans ställning.
Den blef till föga heder för fadern och till ännu
mindre glädje för modern, men helt visst till ett
förmildrande sken för den förskjutne, trots det
mörka, disproportionerliga tomrum, hans plats ger
taflan. Det fylles lätt af efterlefvandes deltagande;
så ej minnet af tomheten i ett oförsonligt hjärta.
Deltagande var dock ej det uttryck, som nu
formide linierna i den annars högsinte och noble
ryttmästare Ros vackra, distinguerade drag. Ju
mera han såg pä målningen desto mera skärptes
de i en kall, hård förstelning.
Då kom sakta ur det mörka, närgränsande
rummet, en vän, ljuslockig flickgestalt, smög sig
intill honom, lade sina mjuki armar om hans hals
och sitt hufvud mot hans bröst.
»Far, du får ej se mera på den där taflan,
hvar gång du så gör, skrämmer du mig, ty jag
känner då ej igen min ädle, gode far, den bäste,
som fins på jorden.»
Ryttmästaren böjde sig ned och kysste henne
på pannan. Hon var den yngsta af hans många
döttrar, och den af dem, som stod hans hjärta
närmast.
»O, far!» fortfor flickan ömt och bedjande,
»får jag ej ta ner den där olycksaliga taflan och
ställa den i den mörkaste vrå som finns på
vinden?»
»Visserligen, min älskade flicka, tillhöra onda
gärningar mörkret, men därför skolade också
dragas fram därur för att få en bättre dager, androm
till besinning och eftertanke. Därför må äfven
taflan hänga där den hänger.»
»Hvad hade han då egentligen gjort denne
stackars förskjutne son? Jag kar aldrig fått veta
det där liktigt. Säkert var det något mycket
klan-dervärdt, efter han så skulle utpekas som en
skamfläck för kommande släkten?»
>Han svek sin konung.»
»Är det då en så stor synd, attdenej kan
förlåtas och glömmas?»
»Ar du en verklig Ros, en värdig dotter af
Rosarnes annars konungsligt sinnade och ädla
släkt, som så frågar. Men du är ett barn, och din
ungdom ursäktar dig. Konungen, mitt barn, är
Herrans smorde. Näst Gud är han det förnämsta
vi äga, emedan han personifierar det högsta vi
från vår tidigaste barndom lärt oss älska, akta
och ära: fosterland, familj och hem, allt.»
»Hem, ack ja! Gud välsigne och skydde vårt
kära hem! Det är lyckligt, att veta sig äga ett
sådant — just i kväll.»
»Ja, stackars alla hemlöse, som nu nödgas
färdas ute >
Orden voro knappast uttalade, förrän emellan
vindstötarne hördes bjällerklang, som kom allt
närmare och närmare, tills den med ens med
genomträngande tydlighet stannade strax utanför
för stu trappan.
»Hvem kommer att gästa vårt gamla
Hjelleskate si sent i kvällen?» sporde ryttmästaren mera
sig själf än sin dotter. Hon gick att mottaga den
kommande. Men så hejdade hon sig tvärt. Ej
underligt: några kvällar förut, då hon i mörkret
trefvat sig fram i den långa gången därutanför,
hade hennes händer vidrört något ludet och
lurf-vigt och ett par hemskt glödande ögon lyste emot
henne. Ljus kom till, och en stor »gråbening»,
som mot den bistra kölden sökt skydd därinne,
störtade då ut genom dörren.
Fadern förstod hennes tvekan och gick att i
stället fullfölja hennes afsikt, men blef förekommen:
tunga steg närmade sig dörren. Den öppnades
och en stor bepälsad och snöhöljd man trädde
inom dess tröskel. Det var hofjägmästaren von
Greiff, som rest natt och dag med viktiga
depescher från Stockholm till Norge, och hvilken nu
kom för att be sin gamle vän och vapenbroder —
som han ej sett på många år — om värn och
skydd öfver natten mot storm och mörker. Efter
afpälsningen beseglade ett kraftigt handslag ett
lika hjärtligt välkommen. Det föll af sig själft, ty
det var på den tid, då gammalsvensk gästfrihet
ej blott var lag, utan kär plikt och hjärtats behof.
Snart sutto därför gäst, värd, värdinna och husets
döttrar i en sluten ring kring den åter muntert
flammande härden; festbägaren, som endast kom
Händelsen förut offentliggjordt, men i stor olikhet med bygdesHgnen, efter hvilken denna episod är affattad.
*■ Finnes ännu i förvar i Eskilsäters kyrka 1 Värmland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
