Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Den 10 Mars 1901 - Två svenskars flykt ur engelsk fångenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SVENSKARS FLYKT UR ENGELSK FÅNGENSKAP.
BILD FRÅN BO*ERKRIGET.
EFTER BREF och FOTOGRAFI FRÅN EN AF RYMLINGARNE.
JAN EK. JOHANSSON.
A n låter boernas lilla hop sig ej’ förfäras, trots
hoppet om slutlig; framgång allt mera bleknar.
Förgäfves ha engelsmännen i flere månader jagat
efter den underbare de Wet, och Bothas tappra
skara har icke, trots rykten därom, kunnat förmås
att gifva sig. Den seghet och det dödsförakt
boerna visa in i det sista, är en värdig epilog till den
rad af tappra bedrifter, hvilka lysa bland detta
krigs många mörka punkter.
Som vi veta, ha våra landsmän i Transvaal
tagit en ingalunda ringa del i fälttåget, och HVAR
X DAG har äfven innehållit många illustrationer
till svenskarnes uppträdande på krigsskådeplatsen
senast den intervju med ingeniör Chr. Uggla,
som lästes i n:r 17, denna årgång.
1 dag äro vi i tillfälle återgifva ett porträtt af
två svenskar, hvilkas lika djärfva som sinnrikt
uttänkta flykt pä sin tid lät mycket tala om sig och
utförligt beskrefs i svenska tidningar. Dessa båda
landsmän voro hrr C. O. Johansson från Göteborg
och Hj. Pettersson-Janek från Helsingborg. De
voro järnte andra skandinaver i engelsk
fångenskap i Simonstown, där ett försök gjordes att genom
•en lång tunnel återvinna friheten, hvilket
emellertid gick om intet i följd af förräderi. Unge Janek
var just upphofsmannen till denna tunnel, hvilken
engelska fackmän påstodö vara ett mästerverk af
ingeniörskonst. Det var icke långt efter detta
misslyckade försök, som våra båda landsmän gjorde
om saken, med bättre utgång.
Hr Janeks flykt ägde rum den 17 mars —
således just för omkring ett år sedan. Han och
Johansson hade funderat ut samma utväg: när
fångarne togos ner hvarje morgon till stranden, skulle
de betäcka sig med sand och ligga där tills de
andra återvändt och blifvit inlästa. Vi återgifva J:s
berättelse 0111 flykten:
»I det jag lade mig ned i en håla, höljde
några af skandinaverna öfver mig med sand. Andas
kunde jag 1111 blott genom en ihålig hafsväxt, som
jag fått i munnen som andrör. Jag fick ligga där
2 timmar, tills alla dc andra gått tillbaka till lägret.
Jag kunde höra trumpetsignalen, som tillkännagaf
att badningen var slut (sällan har väl någon musik
klingat ljufligare i ett par Öron) samt kunde känna huru
soldaterna marscherade öfver mina ben. Som väl
var, hade de, d. v. s. soldaterna, takt nog att icke
trampa mig i ögonen. Det var emellertid mycket
plågsamt ;itt lyfta sandmassan med bröstet för
hvarje andedrag, men gick gjorde det fast jag
kände att jag icke kunnat hålla ut mycket längre.
-Styf och törstig kröp jag ut ur sandhålan och
under stängslet. Lyckligtvis såg skildtvakten åt
ett annat häll och innan han vände sig hade jag
krupit under och satt mig på andra sidan, belt
ogenerat kastande småsten i sjön. Härvid är att
märka, att det icke var ovanligt, att stora grupper
af nyfikna plägade samlas utanför stängslet,
hvarför vakten lätt kunde tro, att jag var en af dem.
Sedan smög jag längs klipporna förbi alla
vaktposterna. Jag gick nu upp i det engelska lägret,
soin låg till höger om fångarnas. Äf Fägersköld
hade jag fätt en snygg kostym och af en holländsk
officer en krage och några andra små lyxartiklar
jämte 2 pund i pängar. Hvad soldaterna tänkte
om min person, vet jag icke; förmodligen togo de
111ig för en civilklädd officer; de hälsade alla och
jag nickade tillbaka.
»Jag marscherade nu ned till stranden igen och
åsäg huru soldaterna badade. Så småningom kom
jag bort till det sista hindret, det stängsel som
inhägnar soldatlägret. Där stodo två engelska
officerare och betraktade kritiskt en häst. De voro
emellertid för längt borta för att kunna se på
hvilken sida af stängslet jag befann mig. När de
vände sig om, hoppade jag öfver, och när de åter
tittade at mitt häll, gick jag långsamt bort, en
jämförelsevis fri man.
»Efter att ffa mött åtskilliga engelska officerare,
bland andra vakthafvande officern kapten
Trydell-Perkins, med hvilken jag var personligen bekant,
och undgått att bli igenkänd och upptäckt af dem
genom att draga ned min hatt och se åt andra
hållet, kom jag till järnvägsstationen och köpte en
tur- och returbiljett till Wünburg. Där köpte jag
en annan biljett till Kapstaden och gick där
ombord på ett skepp, destineradt till ostkusten».
Den 19 mars lyckades äfven Johansson medels
samma obehagliga metod, låta lefvande begrafva
sig, att komina undan och likaledes nå
Kapstaden. De båda rymlingarne träffades sedan
saminan på franska båten »Caravellos», dit Johansson
blifvit öfversmugglad från ett norskt skepp, till
hvilket han simmat ut en mörk natt. Fartyget
förde dem till Delagoa Bay, hvarifrån de sedan
reste med järnväg till Pretoria. Förgäfves hade
sålunda engelsmännen satt ett pris af 100 pund
sterling på hvart och ett af de svenska hufvudena.
- 380 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
