Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Den 10 Mars 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»SJÖBJÖRNAR»
■sina män om att icke utsätta sig för någon onödig
risk och skickade dem litet desinfektionstvål att
tvätta sig med.
I tre dagar behöllo de sitt logis och blefvo
mycket goda vänner samt företogo, trots sin
ängslan, en del utfärder till omgifningarne. Minst två
gånger om dagen skickade de ned buljong och
annat godt till invaliden — hvilket emellertid aldrig
kom längre än till kaptenens hytt. På fjäide dagen
kommo de tidigt på morgonen ner till fartyget, så
nära de vågade, för att säga farväl.
»Skrif, om det blir sämre>, ropade mrs Bunnett.
»Eller om du får dem, George», ropade mrs
Fillson ängsligt.
»Det är bra, han mår präktigt», svarade
styrmannen.
De två hustrurna syntes vara belåtna härmed
■och efter ett slutligt adjö begåfvo de sig till
järnvägsstationen, vid hvaitannat steg vändande sig
om för att vifta farväl, tills de voro ur synhåll.
Strax därpå kom en äldre man med hvita
polisonger, hvilken styrde rakt på skutan med en svart
väska i sin hand.
»Kapten Bunnett?» frågade han i hvass ton.
»Det är jag», svarade skepparen-
»Er hustru har skickat hit mig», sade han.
»Mitt namn är Thompson — doktor Thompson,
Hon säger att ni har ett fall af smittkoppor ombord
som hon vill att jag skall se till.»
»Vi ha redan en läkare», sade kaptenen och
styrmannen på en gång.
»Det sade er hustru, men hon önskade särskildt
att jag skulle undersöka detta fall», sade doktor
Thompson. »Det är också min skyldighet i
egenskap af inspektionsläkare i den här hamnen.»
»Det är ni som ställt till det, George», jämrade
sig den förskräckte skepparen förebrående.
»Nå ja, hvem som hälst kan begå ett misstag»,
hviskade styrmannen tillbaka, »och han kan inte
göra oss något, för det är inte koppor. Låt honom
komma ombedd bara, så skyller vi på kocken, och
säg att det är han som misstagit sig.»
Styrmannen skyndade ned för att öfvertala den
missbelåtne pojken att kasta af sig kläderna och gå
till sängs.
Under ljudlös tystnad undersökte doktorn
patienten. Därpå vände han sig, till allas förvåning,
till besättningen och undersökte den ene efter den
andre.
»Hur länge har den här pojken varit sjuk?»
frågade han.
»Omkring fyra dagar», sade den förbryllade
skepparen.
»Där ser ni, hur det går, när man försöker
sticka undan med en sådan där sak», sade doktorn
allvarsamt. »Ni har hållit patienten här nere i
stället för att skaffa bort honom och få fartyget
des-inficieradt, och nu ha alla de här stackars karlarne
fått det »
»Hvad!» skrek kaptenen, i det besättningen
utbrast i höga uttryck af häpnad och
själfbekla-gande. »Fåit hvad?»
»Hvad? Kopporna, naturligtvis», sade doktorn.
»Och det i dess värsta form ändå. Så det in et
syns. Inte en enda af dem har något yttre symptom.
Det är invärtes alltihop.»
»Det var fördömdt», sade kaptenen, och
besättningen började stöna förtvifladt.
»Hvad kunde ni vänta annat?» frågade doktorn
i raseri. >Tja, nu kunna de inte flyttas. De
måste gå till sängs allesammans, och ni och
styrmannen måste sköta dem.»
»Och antag, att vi få det?» sade styrmannen
känslosamt.
»Ni måste löpa risken», sade doktorn; därpå
blef han en smula mildare, »jag skall försöka skicka
ned ett par sköterskor i eftermiddag», tillade han.
«LTnder tiden måste ni göra hvad ni kan för dem.»
»Tackar.sir», sade skepparen med bruten stämma.
»Allt hvad ni kan gör» för närvarande», sade
doktorn, i det han långsamt gick upp på däck igen,
»är att tvätta dem öfver hela kroppen med kallt
vatten. Gör det hvarje halftimma, tills otyget är
ur dem.»
»Tackar, sir», sade kaptenen igen. »Men
doktorn är väl snäll skyndar på med sköterskorna!»
Han stod i ett tillstånd af yttersta förvirring,
tills doktorn var utom synhåll.
Sedan han och styrmannen skickat i väg de
schåare, som kommit ner för att arbeta, använde
de hela förmiddagen att tvätta besättningen med
svamp, i otålig väntan på att otyget skulle krypa
ut och bli synligt. Otå’igheten blef snart delad af
besättningen, och efter femte öfversköljningen ville
kocken använda repressalier mot kaptenen.
»Jag önskar, att sköterskorna vore här, George»,
sade denne när de sutto på däck och pustade ut
efter det ansträngande arbetet, »det här var en
snygg tillställning.»
»Det är liksom en Nemesis», sade styrmannen
utom sig af trötthet.
»Hallå, där!» kom en röst från kajen.
Båda männen vände sig om och sågo upp på
den talande.
»Hallå», svarade skepparen dåsigt.
»Hur är det med de här kopporna?» frågade
den nykomne plötsligt.
Kaptenen vinkade slött med handen mot skansen.
»Fem utaf dom ligger där», sade han lugnt.
»Är ni en annan doktor?»
Utan att besvära sig med att svara hoppade
den nye besökande ombord och gick med raska
steg ned under däck, följd af de andra två.
»Fram i dagern här, pojkar», sade han. »Låt
mig få se på er.»
Han undersökte dem, förskräckta som de voro,
och lät höra ett märkvärdigt mummel, under det
de fem gingo igenom denna nya syning.
»De ha fått duktigt med kalla öfversköljningar»,
sade kaptenen icke utan en viss stolthet.
»Duktigt med hvad?»
Kaptenen förklarade sig närmare, men drog sig
harmset tillbaka när doktorn plötsligt gatte sig ned
och brast ut i ett hest skratt.
»Ni har blifvit lurad», sade denne och torkade
tårarne ur ögonen.
» Jag förstår inte», sade kaptenen med värdighet.
»Någon har skämtat med er», svarade doktorn.
»Upp med er, era nöt, ni har inte kopporna mer
än jag.»
»Menar ni, att . . .» började kaptenen.
»Någon har skämtat med er, säger jag ju»,
upprepade doktorn i det männen under svordomar,
halft af lättnad halft af harm, kröpo ur sina kojar
och började kläda på sig. »Hvem var det, tror ni?»
Kaptenen skakade på hufvudet, och
styrmannen, medveten om sin plikt, följde hans exempel.
Men en stund därefter, då de sutto vid sin pipa och
väntade på att karlarne skulle komma tillbaka för
att lossa skutan, blefvo de mer meddelsamma.
Kaptenen tog pipan ur munnen och sedan han tyst
betraktat styrmannen en stund, gjorde ban en gest
med tummen mot järnvägsstationen. Och med en
vemodig nick instämde styrmannen.
- 383 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
