Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Den 17 Mars 1901 - När fröken Greta gick på jakt. Af C. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
»Tja—a — det beror på. Om farbror bara
inte fordrar att jag skall springa allt för mycket.»
(En af lilla Gretas kända svagheter var
nämligen en försvarlig portion kroppslig lättja.)
»Vi skola gà bortåt Bergatorpskogen, och se
till om vi kunna fà tag i den där harlymmeln som
kom undan i går.»
»Den sprang då bestämdt in i Kalle Fästs
hage, farbror.»
»Ja, ja, det där få ni disputera om och göra
upp i morgon bittida», sade öfversten, som aldrig
tyckte om att störas i sitt älskade viraspel.
Morgonen därpå, efter frukosten, stod
öfver-stinnan suckande pà trappan och såg efter de
af-tågande jägarne. Sucken var en af de mänga hon
måste offra pà sin yngsta dotter, den enda som
ännu var kvar i hemmet. Glad, munter och
hvar-dagstreflig var hon, godhjärtad och vänlig mot
alla. Men det var fåfängt att få sätta henne till
några så kallade husliga sysselsättningar. De »lågo
ej för henne», och så skulle hon ständigt köra för
pappa — »spela bräde med pappa» — »spela vira
med gubbarne.» Nu skulle hon ju tillochmed agera
hund åt farbror Heimer!
Det var en mild, lugn, mulen morgon i början
af oktober. Träden voro till det mästa aflöfvade,
och de bruna, gula och röda bladen bildade en
brokig matta i ]lagarne och på vägkanterna.
Marken var ganska uppblött efter nattens häftiga regn,
och det hvilade en viss vemodig stämning öfver
naturen.
Men denna stämning tycktes ej alls hafva
något inflytande på våra båda jägare, hvilka helt
gladeliga tågade af till Bergatorpskogen för att
taga reda på den förlupne haren. Greta klädd i
höga stöflar, af landskomakaren enkom tillverkade
för promenader i skog och mark, en kort
klätl-ningskjol, som på intet sätt hindrade henne i hennes
rörelser, samt en liten filthatt på det krusiga ljusa
håret. Heimer, något framåtlutad, bärande bössa
och skjutväska. Öfversten skrattade då han
blickade efter dem, och sade till sin hustru:
»En sådan gammal tok, den Heimer — får
han bara gä med bössa, är han nöjd, hur galet det
än är.»
Emellertid vandrade våra jägare timme efter
timme genom ängsmarker skog och hagar, utan
att se så mycket som örtippen af en hare.
Oaktadt farbror Heimers sangviniska förhoppningar,
tycktes Gretas skicklighet som spårhund ganska
problematisk, ty hon fick ej »upp» någonting.
Slutligen beslöto de sig för att vända om
hemåt, och svälja skammen att komma tomhändta.
Först skulle de dock hvila ett tag. De slogo
sig ned på en mossig sten vid dikeskanten, alldeles
invid skogsbrynet, och Greta betraktade med en
mellankolisk blick sina nedsmorda stöflar, hvilka
voro betäckta af ett tjockt lager lera och smuts
högt upp pà skaften. Gubben Heimer sökte muntra
upp henne med förespeglingar om »bättre lycka
nästa gäng» och åtskilliga iner och mindre lyckade
jakthistorier.
Plötsligt afbröt honom Greta genom att fatta
hans arm och hastigt hviska: »Tyst! — Se!»
Och se där — endast några stenkast ifrän dem
kom en pigg jösse med stora skutt. Att störta
upp och efter honoin var ett ögonblicks värk för
Greta, och sa började den vilda jakten, hvilken
säkert med stor häpnad åsågs af de gamla
ärevördiga granarna och ekarne. Först haren med
långa skutt — sa Greta med fladdrande kjol och
af ifver gnistrande ögon — sist gubben kaptenen,
snafvande och stultande framåt sa godt han kunde.
Hej! sä det gick öfver stock och sten!
Men Greta märker snart nog att unge jösse
hade ett mal i sikte — att han syftade på en stor
sten, hvilken till hälften hängde öfver en grop.
Skulle hon hinna fatt honom — det var ju ej
tänkbart! Nu var han framme — men hålet var väl
litet — han måste häjda sig ett ögonblick — och
det var nog för Greta. Som jösse försvann i hålet
hinner hon fram, får fatt i hans bakben, rycker ut
honom, men slinter i detsamma pà den våta
marken, och faller raklång baklänges, med ena foten
i hålet under stenen. 1 fallet släpper hon
visserligen sitt rof, men innan den stackars jösse, helt
hufvudyr efter det plötsliga anfallet, hinner sansa
sig, träffas han af de dödande haglen från den
förtjuste kaptenens bössa!
Allt detta gick mycket fortare än som i ord
kan framställas.
Da Greta, yr och mörbultad, lyckats krafla
sig ti|ip igen, stod farbrodern och höll den skjutne
haren i öronen och ropade med efter
ansträngningen ännu helt flämtande röst:
»Bravo, bravo, min duktiga tös! Det där gör
dig ingen efter! Det där skall du ha’ något riktigt
extra för!»
Det Greta för ögonblicket fått, var föga
afundsvärdt, där hon stod nedsmord al dy, torra löf
och mossa från hufvud till fot, det vackra ljusa
håret nedfallet och tofvigt, och högst obehagliag
känningar ända upp i nacken. Men Greta var
ingen bortskämd salongsfröken, utan sedan hon
med farbror Heimer hjälp något sä när ordnat sin
derangerade toilett, tagade han glad i hågen hem
med sitt byte, hvilket där väckte stor sensation
såväl i köket som salongen, och där pappa
öfversten förklarade att nu kunde ju hans hundar fä
hvila sig tillsvidare, då de funnit en sådan präktig
ersättning. Och fröken Greta låtsade ej om sina
blåmärken och sina ömma leder, men var glad at
att vädret under sednare delen af farbror Heimers
besök gjorde några vidare jaktförsök i samma väg
omöjliga.
C. C.
- 388 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
