Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. Den 24 Mars 1901 - Ett fasansfullt ögonblick. Af Onkel Bob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
seglen, och med bottenrefvad mesan och förstàng
satta började »Rhea» vaka för sjöarna bättre och
säkrare än förut.
Orkanen ref i med förfärande styrka. De höga
sjöarnas fradgande toppar formligen sletos och
bortfördes i ett moln af yrande, hvitt skum, och
genom barkskeppets rigg spelade vindens tjutande
musik. På afstånd blänkte en fyr. Då och dä dök
en grön eller röd lanterna upp ur mörkret, och
alltsomoftast lät en ångbåts starka, grofva pipa höra
sig. Framme i bogen fräste och yrde det hvita
skummet, och kölvattnet akterut liknade en enda
kokande massa.
Kaptenen stod lutad mot kajutkappen.
»God fart för sa små segel, styrman, jag tror
hon friskar i ännu mer», tillade han därpå och
kastade en blick upp i lovart.
»Ser så ut kapten, det mörknar mer i lovart.»
Månens bleka skifva skymtade då och då fram
mellan de söndertrasade molnen, som likt rasande
demoner jagade hvarandra. På ett ställe
klumpade de sig tillsammans till en ogenomtränglig
molnvägg, och det såg ut, som om vi hade att
vänta ett ännu värre oväder. Månen flög in
bakom molnväggen, och mörkret blef om möjligt
allt tjockare.
»Rhea» suckade i sina fogningar och sträfvade
framåt. Öfver backen och tören ända fram till
halfdäck störtade sjöarne öfver från lovart, och
stormportarne i lä hunno knappt sluka det
utrinnande vattnet. Landet kunde nu skönjas ganska
tydligt, det var den engelska kusten. Kapten
betraktade den genom sitt nattglas.
»Vi ska gå rundt styrman», sade han efter en
stund.
»Skall ske kapten», svarade förste styrman, i
det han gick förut.
»Klart att vända, purr ut i skansen!» ropade
han ocli försvann in i kajutan.
Sömniga och olustiga kommo karlarne ut och
skyndade genast till sina platser vid brassar och
skot. Kaptenen själf hade tagit rodret. Med
skicklighet och vant öga betraktade han ömsom
kompassen och ömsom de hårdt spända seglen. Alle
man stodo klara på sina platser väntande på order,
och slutligen hade »Rhea» fått tillräcklig fart.
Kaptenen kastade om ratten dikt i lovart och gaf
därpå sina befallningar.
»Rhea» skar skarpt som en knif upp i vinden.
Märsseglen slogo med bedöfvande dån sina stora
ankar mot masterna, till förmärsseglet slog back
och därmed påskyndade vändningen. Kaptenen
blickade skarpt på seglen.
»Hal öfver mesan. Rundhal akter»!
kommenderade han. Brassama om styrbord lossades, hvarpå
matroserna under en munter sång handade in
ba-bordsbrassarna.
The yankee doodle went in the town
To buy a pair of trousers
He could not see a tailorshop
For all the pubUchouscs,
Storrårna svängde rundt och halades torrt,
hvarpå samma manöfver ögonblickligen utfördes
med förrårna. Rhea dök ner i en djup vågdal, en
störtsjö spolade henne från för till akter, och
nedtryckt af vattenmassan, som stod ända upp till
nagelbänkarna, förmådde hon knappt resa sig. Det
lyckades till sist, och med värkligt raseri
störtade hon lös och jagade framåt i nattens storm och
mörker.
»Säker skuta att vända med genom vind i
sådan storm», sade kaptenen, när allt var uppklarat,
och han själf och förste styrman stodo lutade mot
relingen i lovart.
»Mycket säker, kapten, och tillika en utmärkt
stvf manöver i sådant väder.»
»[ag, stvrman, hade aldrig gjort annat än fallit
undan för vinden och gjort kovändning, om jag ej
kännt min skuta så noga.»
Timmermannen kom nu fram och yttrade några
ord till kaptenen. Denne ryckte till, som om han
blifvit stungen af ett bi.
»Läck säger ni, läck, och tre fots vatten i
rummet! Omöjligt! Skutan har aldrig visat sig ta
in något vatten, så länge jag fört henne. Det ska
vi undersöka.»
Alla tre begåfvo sig ned på stordäck till
pumparna. Kaptenen firade ner den vid ett långt snöre
fästade måttstocken, efter några ögonblick drog
han upp den igen. Den var våt till hälften.
»Sannerligen tre fot», mumlade han. »Gör
pumparne klara och sia 8 glas, styrman», yttrade
han därpå till mig, som just trädde ut ur kajutan,
enär min frivakt nu var slut. Jag förstod genast,
hvad som nu var på färde. Skutan var läck, det
var tydligt, och nu skulle det pumpas, så det
knakade i rvggen. Första timmen pumpades utan
afbrott, och vattnet visade benägenhet för att sjunka.
Klockan var nu närmare ett pä natten. Orkanen
stod i sig. Mörkret var nästan ogenomträngligt
och rägnet hällde ned i strömmar. En gammal
säker matros stod vid rodret, kaptenen vandrade,
med sydvesten neddragen öfver öronen, fram och
tillbaka pä halfdäck och folket arbetade med
förtviflan® krafter vid pumparne.
Plötsligt hörde vi ett rop akterut. Ingen
brydde sig om det. »Rhea» stampade förfärligt,
märsseglens bukar stodo spända som trumskinn, och
sjöarna vräkte öfver backen, utan afbrott. Ropet
där akter förnyades, och nu kunde man tydligt
urskilja ordet »styrman . Förste styrmannen
lämnade sin plats och sprang uppför trappan till
halfdäck. Kaptenen kom skyndsamt emot honom.
»Vi ha en grön och en röd lanterna alldeles
inpå oss förut i lovart. Det är antagligen en
stim-båt*, men jag kan ej få syn på hans hvita
topplanterna.»
Styrmannen ryckte till sin nattkikaren.
»Det är en stimbåt, kapten, jag ser hans hvita
lanterna. Den är alldeles inpå oss, fort kalla
folket akter, men fort!»
»Alla man akter!» dånade kaptenens röst och
folket rusade akter. Jag kastade en blick förut. En
mörk och oerhördt stor massa närmade sig hastigt.
Kaptenen hade blifvit alldeles blek, han tycktes
förlora all besinning. Obeslutsam sprang han från
den ena sidan till den andra. Plötsligt skar två
skarpa, långdragna hvisslingar genom stormen. De
hördes ohyggligt nära.
»Han är oviss, styrman, brinner lanternorna då?»
Ingen hade kommit att tänka på dem. Förste
styrman rusade fram till styrbords reling.
»Den gröna lanternan har slocknat», röt han
och skar med ett snitt af tåget, hvarmed den var
fästad, och ryckte den ur sitt ställ. På två
sekunder var den tänd, och ursinnigt viftande svängde
styrmannen den fram och tillbaka utanför relingen.
Ångbåten hade tydligen uppfattat signalen, ty
ögonblicket därpå ljöd en kort hvissling.
Kaptenen rusade fram till ratten. »Stimbåten håller
styrbord, styrman. Vi äro förlorade. Hal upp i lovart
märsebrassan», ropade han därpå och kastade om
ratten dikt om styrbord.
* Eng. steamboat, ångare.
— 406 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
