Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. Den 31 Mars 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
han hört rätt, sa hade en papegoja~förvandlats till
ett par vaser, en hatt och en knif." En förtrollad
fågel borttrollad!
» Jag sålde ilen», sade mrs Gannett plötsligt.
Maskinistens knä styfnade till pà ett
ogästvänligt sätt och hans arm släppte taget om hustruns
lif. Hon steg lugnt upp och tog plats pa en stol
midt emot.
»Sålt den! sade Gannett med fasansfullt
tonfall. »Sålt min papegoja!»
»Jag tyckte icke om den, Jein», sade hans
hustru. »Jag ville inte ha den (lei fogeln att vakta
på mig men däremot ville jag ha vaserna och
hatten och den lilla presenten åt dig.»
Mr Gannett slungade den Tilia presenten till
andra ändan af rummet.
»Du förstår det kunde ju ha händt att den
inte talat sanning. Jern», fortsatte mrs Gannett.
»Den kunde ha berättat alla slags bigner om mig
■och ställt till en oändlig mängd obehag.»
»Den kunde inte ljuga», skrek maskinisten
häftigt, i det han reste sig frän sin stol och började
ga fram och tillbaka i rummet. »Det är ditt
skuldmedvetna samvete, som har gjort dig rädd. Hur
vågade du sälja min papegoja?»
»För den talade inte sanning. Jern», sade hans
hustru, som blifvit en smula blek.
»Om du talade hälften sa mycket sanning som
■den, vore det bra», replikerade maskinisten brutalt.
»Du, du falska kvinna!»
Mrs Gannett trefvade i sin ficka igen och drog
upp en liten näsduk, som hon på ett delikat sätt
förde till ögonen. »Jag gjorde mig af med den för
din skull», stammade hon. »Den brukade berätta
sådana osanningar om dig. Jag kunde inte stå ut
att höra på det.»
»Om »lig!, sade mr Gannett och sjönk ned
på sin plats, med en mycket naturlig förvåning
■stirrande på sin hustru. »Tala om lögner om mig!
Nonsens! Hur skulle den det kunna?»
»Jag förmodar den kunde tala om dig lika så
väl som om mig?» sade mrs Gannett. »Det var
mera trolleri i den fågeln än du visste, Jern. Den
brukade säga förfärliga saker om dig. |ag kunde
inte stå ut med det.»
»Tror du att du talar till ett barn eller en dåre?»
frå gade m askinist en.
Mrs Gannett skakade på hufvudet. Hon höll
fortfarande näsduken för ögonen, men lät en del af
den falla ned öfver munnen.
»Jag skulle verkligen vilja höra några af de
historier 30111 den berättat om mig — om du
kan minnas dem», sade maskinisten med bitter
sarkasm.11
»Den första lögnen», sade mrs Gannett med
svag men stadig röst, »kom vid den tid dä du låg
i Genua. Papegojan sade att du var i något
utvärdshus med musik uppe i ena ändan af staden.»
Ett fuktigt öga blickade sakta fram bakom
näsduken och fick se maskinisten plötsligt rycka till.
»Jag förmodar att där inte ens finns något
sa-dant ställe», fortsatte hon.
» |ag — jag tror, tror att det finns», sade
hennes man vårdslöst, »jag har hört — våra gossar
tala om det.»
»Men du har väl aldrig varit där? sade hans
hustru ängsligt.
"Aldrig!* sade maskinisten med alldeles
särskild häftighet.
»Den otäcka fågeln sade att du blef rusig där»,
fortsatte mrs Gannett högtidligt, »att du slog
sönder ett litet marmorbord och klådde upp två ky-
pare, och hade det inte varit för kaptenen på
Pursuit, som var där och fick dig därifrån, sä
hade dit blifvit arresterad. Var det inte en elak fågel ?»
»Förfärligt!» sade maskinisten doft.
» |ag förmodar att det aldrig funnits något
far-tvg med namnet »Pursuit», menade mrs Gannett.
»Det låter då inte som ett fartygsnamn»,
mumlade mr Gannett.
»Nåväl, några dagar därefter talade den om
att 15 C Air lew > var i Neapel.»
»Jag gick inte i land pa hela tiden vi lågo i
Neapel», skyndade maskinisten att anmärka.
>Det påstod papegojan att du gjorde», sade mrs
Gannett.
»Jag förmodar att du tror din egen laggifte
man mera än den fördömda fågeln?» skrek Gannett
och rusade upp.
Mr Gannett tog så upp en pipa ur fickan och
började med en liten knif mycket noga och
uppmärksamt gräfva ut en »länsman» ur hufvudet,
hvarpå han blåste af alla krafter genom
munstycket.
»Det var en flicka som hade ett fruktstånd
just vid hamnen», sade mrs Gannett, »och en kväll
köpte du för tre pence fikon af henne och lade
armen kring hennes lif och försökte kyssa henne
och hennes fästman, som stod bredvid, försökte
sticka ned dig. Papegojan sade att du var så
förskräckt, att du hoppade i sjön och var nära att
drunkna.»
Mr Gannett, som under tiden varit upptagen
med att stoppa sin pipa, tände den långsamt och
omsorgsfullt, hvarpå han mycket gravitetiskt steg
upp och lade tändstickan i spisen.
»Den brukade göra mig så förskräckt med
sina historier att jag knappast visste hvad jag
skulle taga inig till», fortsatte mrs Gannett. »När
du var i Suez —»
Maskinisten gjorde en strängt afvärjande gest
med handen.
sDet är nog», sade han.
»]ag är glad att slippa tala om hvad den
berättade mig från Suezj, sade hans hustru. »Jag
bara trodde att du ville höra det »
»Inte alls», sade maskinisten och blossade på
pipan. »Inte alls».
»Men du förstår, hvarför jag gjorde mig af
med fågeln, inte sant?» sade mrs Gannett. »Om
den talat om osanningar om mig, skulle du ha trott
på dem, eller hur?»
Mr Gannett tog pipan ur mun och sin hustru
i famnen. »Nej, mitt kära harn, inte mer än du
tror allt det där om mig.»
»Och gjorde jag inte rätt i att sälja den, Jern?»
»Fullkomligt rätt», sade mr Gannett och
inlade stor hjärtlighet i sitt svar. »Det bästa du kunde
göra med den.»
»Du har inte hört det värsta än», sade mrs
Gannett, »när du var i Suez —»
Mr Gannett önskade Suez at ett mycket
aflägset ställe och i det han slog näfven i bordet
förbjöd han sin hustru att nämna ordet Suez utan i
stället laga till kvällsmaten.
Först när han hörde sin hustru styra nere i
köket, lämnade det stränga uttrycket lians ansikte,
men i stället öfverfors detta af en ängslig min och
han gick fram och tillbaka i rummet för att söka
få ljus i saken. Det kom snart.
»Huitt, Jenkins!» hvisslade han. »Jenkins och
mrs Cluffins — och jag som ämnade tala om för
Cluffins att den slyngeln skref hem till hans hustru.
Jag är nu säker på att han kan brefvet utantill.»
— 43° —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
