Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. Den 14 April 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af W. H’. Jacobs. Öfvers, för HVAR B DAG.
V. »TVEGIFTE.»
I—I an funderade på sjömannens förtroende
åt–*- skilliga gånger under aftonen, men som han
var något osäker om lagen i fråga om tvegifte, sökte
han inhämta upplysning hos kaptenen på
»Endea-vour» när de sutto i dennes kajuta vid ett parti
tolfva. 1 följd af åtskilliga inställelser vid
domstolarne på grund af kollisioner och haverier hade
denne herre förv ärfvat sig en kunskap i lagen
hvilken gjorde honom till en erkänd auktoritet från
London Bridge och ut till Nore.
Det var ett ömtåligt ämne för befälhafvaren
på »John Henry» att komma in på, och i den
lofvärda afsikten "att bevara hjältens hemlighet,
närmade han sig saken efter de mest kringgående
rörelser. Han började med ett inbrott, fortsatte med
ett mordförsök och kom slutligen in på ämnet
tve-gifte.
»Hvad för slags tvegifte?» frågade kaptenen
på briggen.
»Ah, två hustrur», sade kapten Thomsett.
»Ja, ja», sade den andre, »men finns det
förmildrande omständigheter, så att ni kan vädja till
domstolens medlidande, menar jag?»
»Jag kan vädja!» utropade Thomsett. »Det är
inte fråga om mig.»
»Nej, naturligtvis inte», sade kapten Stubbs.
»Hvad menar ni med ert ’naturligtvis’?»
frågade den indignerade befälhafvaren på »John
Henry.»
♦ Det är ni som ger», sade kapten Stubbs och
skjöt korten till honom.
»Ni har inte svarat på min fråga», sade
kapten Thomsett och fixerade honom med
förolämpad min.
»Det finns frågor», sade Stubbs långsamt, »som
det är bäst att lämna obesvarade. Om ni sett så
mycket rättssaker som jag, min gosse lilla, så skulle
ni veta att en af de första principerna i den
enskilda lagen är att ingen är tvungen att angifva
sig själf.
»Menar ni påstå att ni tror att det är jag?»
hväste kapten Thomsett.
»Jag menar ingenting», sade kapten Stubbs
och lade sina stora händer på bordet. >Men när
en karl kommer in i min kajuta och börjar säga
’hm’ och ’ha’ och ge vinkar om saker och ting
och sedan börjar be om mitt råd i fråga om
tvegifte, så kan jag inte låta bli att tro något. Detta
är ett fritt land och det finns ingen lag mot att
tänka hvad man vill. Sjung bara"rent ut kapten,
så ska jag göra hvad jag kan för er.»
»Ni är ett nöt», sade kapten Thomsett i
raseri.
Kapten Stubbs ruskade på hufvudet och log
med vänligt tålamod. »Kanske», sade han blygsamt.
»Kanhända, men det är en sak som jag kan göra,
och det är att läsa folks tankar.»
»Ni kan läsa mina tankar, förmodar jag?» sade
Thomsett i föraktlig ton. *
»Mycket lätt, min gosse», sade den andre,
alltjämt, ehuru med tydlig ansträngning, bibehållande
sitt lugn som juridisk myndighet. Jag har sett
sådana som er törut. En minns jag särskildt. Han
tjänar af fjorton år nu, stackars pojk. Men ni
behöfver inte vara så orolig, kapten. Jag skall inte
förråda er hemlighet.»
Kapten Thomsett for upp och började gå häf-
(Forts. och slut från n:o 281.
tigt fram och tillbaka, men kapten Stubbs förblef
lugn. Han hade sett den sorten förut. Det var
intressant för den som studerade människonaturen,
och han betraktade sin gäst med en min af
passio-neradt intresse. Därpå återtog kapten Thomsett
sin plats, och för att fä behålla sitt eget goda namn
och rykte omtalade han det där om George.
»Jag visste att det antingen rörde er eller
någon som ert vänliga hjärta var intresseradt af»,
sade den något förlägne Stubbs, när de återgingo
till sitt spel. »Ni kan inte rå för ert ansikte, kapten.
När ni tänkte på den där stackarns fara sä
formligen arbetade det af rörelse. Det var det som
missledde mig, jag erkänner det, men det är inte
ofta jag träffat pa ett sä känsligt hjärta som ert.»
Kapten Thomsetts ögon lyste af tillgifvenhet
och fattade sin väns hand och under spelets gång
lyssnade han uppmärksamt till en lika mästerlig som
invecklad framställning af lagen om tvegifte,
hvilken framställning var späckad med anekdoter
afsedda att komma de mäst hårdnackade män att
hejda sig vid äktenskapens brant och allvarsamt
betänka sin ställning.
»Antag, att det där fruntimret kommer ombord
efter stackars George», sade Thomsett. »Hvad vore
då det bästa att göra?»
»Först gäller det», sade kapten Stubbs, »att
vinna tid. Mota henne.»
»Mota henne sin väg från skutan, menar ni?»
frågadfe den andre.
»Nej, nej», sade juristen. »Föregif, att han är
sjuk och inte kan taga emot någon. Huitt! Nu
har jag det!»
Han slog flata handen i bordet och betraktade
den andre med triumferande min.
»Låt honom lägga sig i sin koj och latsa vara
död», fortsatte han med en röst som darrade af
stolthet öfver hans strategi. »Det är ganska mörkt
nere i er skans, soni jag vet. Ha inte något ljus
där nere och säg till honom att hålla sig stilla.»
Kapten Thomsetts ögon skeno af beundran.
»Men är det inte lite’ för plötsligt?» mumlade han.
Kapten Stubbs betraktade honom med
öfverlägsen slughet och blundade långsamt med ena ögat.
»Han blef förkyld när han var i vattnet», sade
han lugnt.
»Hm, ni är en mästare», sade Thomsett öppet
erkännande. »Det säger jag er, ni är en mästare.
Men kom ihåg, att allt det här skall hällas hemligt.»
»Var lugn för det», sade den framstående
juristen. »Om jag talade om allt hvad jag vet, vore
det en hel hop karlar här på floden som skulle
tjena af sitt straff i det här ögonblicket.»
Kapten Thomsett uttryckte sin belåtenhet med
denna upplysning. Men sedan han förgäfves sökt
fa veta några namn, hvarvid han gick sä långt att
han föreslog några stycken, såg han på klockan,
skakade hand med sin juridiske rådgifvare och
återvände till sitt eget fartyg. Kapten Stubbs slutade
sin pipa och gick därpå till kojs. Men hans
styrman, som legat nästintill under konsultationen, sökte
förgäfves att sofva utan ref sig i hufvudet och
började tänka ut litet strategi pä egen hand. Han
hade sett några glimtar innan han föll i sömn, men
när han vaknade morgonen därpå, stod saken fullt
klar för honom i hela sin mognade skönhet.
Han gick leende upp pä däck, stödde sig på
- 461 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
