Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. Den 14 April 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
armarne mot relingen och betraktade noga George
som satt på däcket och mörk i hågen lyssnade till
kocken, hvilken värda personlighet läste högt ur
en tidning.
»Något intressant, kock?» frågade styrmannen.
»Om George, sir», sade kocken och gjorde en
paus. »Det är porträtt af honom också.»
Han gick och räckte öfver tidningen till
styrmannen samt lyssnade leende till de utbrott af
förvåning och förtjusning som denne svekfulle man
utstötte när ban betraktade porträttet. »Underbart»,
sade han. »Underbart, rent af! Jag har aldrig sett
något så bra träffadt i hela mitt lif, George. Det
kommer att kopieras af hvarenda tidning i London,
och här står hela namnet också: ’George Cooper,
skonerten John Henry, nu liggande utanför
Lime-house’.»
Han gaf kocken tidningen tillbaka och vände
sig bort med ett grymt leende, när George, som
ej längre kunde styra sig, steg upp med en ed och
gick ned för att pyssla om sitt raseri i ensamheten.
En liten stund därefter tände styrmannen pä briggen
sin pipa efter att ha haft ett mycket förtroligt
samtal med sin besättning, och gick i land med
strålande gladt ansikte.
Under de följande två timmarna alternerade
George mellan skansen och däcket, hvarifrån han
kastade pinsamt ängsliga blickar på de lifliga
varf-ven rundtomkring. Kaptenen meddelade honom,
utgifvande det för sitt eget påhitt, de arrangemang
som gjorts i händelse det värsta skulle inträffa.
George fann dessa mätt och steg något
tvifvelak-tiga, men gick dock ned och gjorde sin bädd i
ordning.
»Men det är mycket otroligt, att hon skall få
se just den tidningen», sade skepparen
uppmuntrande.
»Folk få alltid se just det som man inte vill
att de ska se», knorrade George. »Någon som
känner oss får säkert se det och visar henne det.»
»Där är ett fruntimmer som st g ned till
båtkarlen nu», sade kaptenen och tittade ned. »Jag
kan inte tro att det skulle vara hon?»
Han vände sig till George med dessa ord, men
knappt hade han fatt dem öfver läpparne förrän
George var nere i skansen ocli höll på att kläda
af sig.
»Om någon frågar efter mig», sade han till
kocken, som betraktade hans häftiga rörelser med
mycken förvåning, »sa är jag död.»
»Du är hvad:» frågade den andre.
»Död», sade Gaorge, »död. Dog klockan tio
i morgse. Förstår du, din tjockskalle?»
»Det kan jag inte säga — att — jag — gör»,
stammade kocken.
»Säg till alla ombord att jag är död»,
upprepade George skyndsamt. Lägg mig som lik, kock
lille, sa skall jag göra (.lig lika stor tjänst en annan
dag.»
I stället för att villfara hans begäran rusade
den förskräckte kocken upp på däck för att
meddela skepparen att George mist sitt förnuft, men
han fann kapten midt i en brådskande förklaring
för besättningen och stannade för att höra på med
nyfikna öron.
Julien styrde rakt på skonaren, rodd af en
gammal man i skjortärmarne. Den enda
passageraren var en dam af vidlyftiga dimensioner,
hvilken betraktade hf v et pä floden genom en svart
slöja.
I nästa minut lade man till. Skepparen stirrade
på de ankommande och darrande invärtes hoppades
han att George skulle vara en god skådespelare.
»Jag vill träffa mr Cooper», sade damen barskt
i det hon klef ombord.
»Mycket ledsamt, men ni kan inte träffa
honom, ilium», sade skepparen artigt.
»Hå! Kan jaginte? sade damen och höjde rösten.
»Gå ni och säg honom att hans laggifta hustru,
som han öfvergifvit, är ombord.»
»Det skulle inte tjäna någonting till», sade
skepparen, som till fullo kände det dramatiska i
situationen. »Jag fruktar för att han inte skulle höra på er».
»Hå! Jag tror nog jag skulle kunna öfvertyga
honom en smula», sade damen med en grimas.
»Hvar är han?»
»Däruppe», sade skepparen och blottade sitt
hufvud.
»Kom inte med några af era lögner», sade
damen och tittade uppåt båda masterna.
»Han är död», sade skepparen högtidligt.
Den främmande sträckte upp armarne och
rag-lade tillbaka. Kocken stod närmast och tog henne
om midjan när hon skulle till att dimpa.
Styrmannen, som var en känslomänniska, rusade ner
efter whisky när hon sjönk ner på en lucka,
dragande den motsträfvige kocken med sig.
»Stackars varelse», sade skepparen.
»Häll henne inte så hårdt, kock», sade den ene
af karlarne. »Det är onödigt att krama henne.
»Klappa henne på händerna», sade en annan.
»Klappa dem själf», sade kocken arg och såg
upp, hvarvid han varseblef den förtjusta
besättningen på »Endeavour», hvilken lutade sig öfver
relingen och med största intresse betraktade
skådespelet.
»Släpp mig inte», sade den nyblifna enkan, i
det hon svalde whiskyn och steg upp.
»Stå bredvid henne, kock», sade skepparen
befallande.
»Ja, ja», sade kocken.
De bildade en procession ned till skansen, med
skepparen och styrmannen i spetsen. Därpå kom
kocken med sin fagra börda, som kväfde
snyftnin-garne med en näsduk, och sist följde besättningen.
»Hvad dog han af?» frågade hon med en af
suckar bruten hviskning.
»Förkylning i vattnet», hviskade skepparen
till svar.
» |ag kan inte se honom», hviskade hon. »Det
är så mörkt här nere. Har någon en tändsticka?
Ack, här har jag.»
Innan någon kunde hindra det hade hon tagit
en ask på en kista, tände en sticka samt lutade sig
ned öfver den orörlige George, hvilkens tätt slutna
ögon och öppna mun hon under tystnad betraktade.
»Ni tänder eld på sängen», sade styrmannen
med låg röst, när ändan af stickan föll af.
»Det gör inte honom något ondt», hviskade
enkan med gråten i halsen.
Styrmannen, som tydligt sett liket darra en
smula, trodde annat.
»Ingenting gör honom ondt nu», hviskade enkan
och strök pä en ny sticka. »Ack om han bara
kunde’ sätta sig upp och tala till mig.»
För ett ögonblick ansåg styrmannen, som kände
till George’s lynne, det mycket troligt att han skulle
göra det, när ändan af den andra tändstickan föll
mellan halsen och skjortan pä den »döde.»
»Se inte på honom mer», sade skepparen
otaligt, »ni kan ändå inte göra honom något godt.»
Hon räckte honom tändstickan och stod en
stund tyst snyftande.
- 462 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
