Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. Den 21 April 1901 - Ett frieri. Af Karla Rönne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Det hördes ett svagt buller i förstugan. Någon
snubblade öfver träskorna därute, en hand
skramlade med nycktln, så gick dörren upp.
Den inträdande kunde vara vid pass en 30 år,
bredaxlad och satt, klädd i hemväfda kläder. Under
den uppknäppta rocken såg man en skinande blank
skinntröja.
»God kväll härinne.»
Den nykomne gick framåt stugugolfvet, helsade
och tog i hand.
»Jaså du är ute och går i kväll, Nils.» Lave
Ohlsson reste på sig.
»Jag hade ett ärende till handelsboden och
gick så inom.->
»Stig fram och sitt.» Värden gjorde ett slags
gest åt långbänken vid fönsterväggen.
Där framme i dagsljuset kunde man tydligt se
den främmandes ansigte. Det var brynt och
väderbitet, håret mörkt. Dragen voro grofva, men
visst icke frånstötande. Öfver hela personen
lägen prägel af seg kraft. Kinden uppe under det
vänstra ögat var något insjunken och såg man
nogare efter, märkte man, att endast det högra
ögat ägde lif och rörelse. Det venstra var stelt
och uttryckslöst, af emalj.
»Hur går det med förtjänsterna», började
värden belefvadt. »Det är visst flera häromkring, som
ärna sig till att bygga i år.»
»Nils Sjunnesson på tian skall bygga nytt
kostall och på Gustafsborg skall där nya tak på
uthusen. Och så är där ett par byggen till, som
jag redan halft om halft fått löfte om.»
»Truls Hansson i Härninge skall ju bygga om
sin stugulänga.»
Lave Ohlsson drog upp näfverdosan, tog sig
en försvarlig pris och bjöd sedan sin gäst.
»Jag har lämnat in kostnadsförslag där med»,
sade denne och förde prisen till näsan.
»Du får inte så litet att göra i sommar. Och
så ditt eget nya hus.»
»Där fattas bara det invändiga och så verandan.»
»Jaså, du skall ha veranda också», ljöd det
litet missundsamt borta från spiseln. 5 Då
spekulerar du väl på att gifta dig med?»
»Har en bara buren, kan en väl få fågel med.»
Nils kastade en blick af hemligt förstånd bortåt
spinnrocken till. Han tog mössan från bordet,
tummade den hit och dit, och så kom det.
»Se, det är liksom just i detta ärende jag är
kommen hit.»
Åter en blick åt samma häll, liksom för att få
hjälp där. Men Elina hade just ställt undan rocken
och slunkit ut genom köksdörren.
»Hm, jaså.» — Det kom något tvärt.
»Se’n jag blef min egen har jag mästadels haft
bra förtjänster och lagt summa till summa. Jag
är inte så barskrapad heller!»
Friaren reste sig med värdighet, knäppte upp
skinntröjan och framtog ur bröstfickan en
sparbanksbok.
»Här kan Lave Ohlsson själf se hur
affärerna stå.»
Han satte sig ned igen och bjöd till att se
likgiltig ut, medan värden granskade
förmögenheten.
Mor Stina tog upp de stekta fläskbitarne från
pannjärnet, »soppade» itu potatisen i det fräsande
fläsktlottet. Så gjorde hon sig ärende bort till
bordet.
Hon lade fram den stora grofbrödskakan, tog
upp knifvar och hornskedar från bordlådan och
satte till sist fram ett lerfat med mjölk.
Allt medan hon stökade med dukningen kastade
hon nyfikna blickar i boken öfver mannens axel.
Det var minsann inte småsmulor du samlat
ihop på dessa år.»
Lave Ohlsson var kommen till sista
insättningen och läste slutsumman.
» Jag har haft godt om arbete nästan för jämt,
och när en så är sparsam och ordentlig och tar
vara pa förtjänsten.»
Rösten skulle låta likgiltig, men det låg en
god del stolthet i den, då han tillade:
»Sämre svärson kunde Lave Ohlsson få, skam
att säga det själf.»
-Bror Görans August har visst också sina
tankar åt det hållet. Det är meningen han ska’
ta emot stället till framtiden nästa är.» Orden
kommo från mor Stina, som återvändt till sin spis.
»Och så är ju Elina »gårddotter» och du» — mor
dröjde och vägde liksom litet pä orden — »och så
har du ju bara ett öga.»
»Och hvems skull är det, om icke er egen
sons! Och så vill hans egen mor komma fram
med det!»
Rösten lät dof och liksom skalf af vrede.
Man märkte att äfven under denna lugna, säfliga
yta kunde det stundom glöda och brusa.
»Det skulle förstås vara roligt att se Ola
ryk-tares förskräckelse, när det brakade till ute på
gödselstaden, när gubben kom körande med sin
rullebör. Men det kunde bli farligt nog att själf
knacka på knallhattarna och sä fick han
gropare-Petters oförståndige påg till det. Det var ju inte
så noga med ögonen pä en sådan där fattiglapp!»
Rösten nästan stockade sig och han höll upp för
att tvinga rörelsen tillbaka.
Det glimrade till i mor Stinas små hvassa ögon.
»fnte kunde vi rå för’et. Vi gjorde hvad vi
kunde för dig, betalte för hela tiden du låg på
lasarettet och köpte »glasögat» också. Ingen kan
komma och skylla oss för att ha varit omänskliga»,
föll hon in med skärpa i tonen, och katten, som
låg och drog sig under spiseln, fick en bastant
spark af lädertoffeln.
»Glasöga! I tror ett sådant kan ersätta ett
riktigt!» Orden kommo häftigt och fulla af bitterhet.
»Se så, Nils, du känner ju mor. Hon menar
inte så illa, som det låter», lugnade Lave Ohlsson.
»En ska’ tänka lite på hvad en säger.» Nils
röst lät stadigare och lugnare än nyss. Han tog
sparbanksboken och stoppade den pä sig igen.
»Nå hvad svar ger Lave Ohlsson mig», tillade
han, fullständigt ignorerande mor Stina.
Far reste sig, gick bort till spiseln och började
hviska med hustrun. Synbarligen var han själf
för saken och försökte öfvertala henne att samtycka.
»Vi få väl höra hvad Elina själf säger»,
menade han till sist.
»Vi äro öfverens för längese’n.»
»Nå, så tag henne då i Guds namn!) Lave
Ohlsson gick bort och räckte Nils handen.
»Tack för detta!» Nils slog till ett kraftigt
handslag. tLave Ohlsson skall inte behöfva ångra
sig», tillade han varmt.
»Stanna nu och tag en bit mat. Du får hålla
till godo som det är, vi få ställa till ett riktigt
fästegille se’n. Tag fram brännvinsflaskan ur
skänken, Elina! Stig nu fram och slå dig ner, Nils.»
»Nu måtte det väl åtminstone vara nog för
ögat, när du får vår enda dotter till kvinna,»
muttrade mor Stina och satte fram pannjärnet med
potatisen på bordet.
Men ingen hörde på henne.
— 468 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
