Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. Den 5 Maj 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. W. Jacobs öfvers, för HVAR B DAG.
JVII. BRODER HUTCHINS.
ag har en vän som far med oss ner denna tur,
George», sade befälhafvaren på Vågen, närde
sutto på däcket efter théet och betraktade floden.
»En af våra nya medlemmar, broder Hutchins.»
»Från missionen, förmodar jag? » sade matrosen
kyligt.
»Från missionen», intygade skepparen. »Ni
skall komma att tycka om honom, George; han
liar varit en af de största skälmar som någonsin
lefvat.»
»Hm, jag vet inte hvad ni menar», sade
styrmannen cch såg upp med indignerad min.
»Han har ett högst intressant lif bakom sig»,
sade skepparen, »han har vistats i hälften af alla
engelska fängelser. Att höra honom tala är som
att läsa en bok. Och därtill är han så gladlynt
som någon.»
»Ah, och han skall bjuda på böner före frukost
liksom den där tjockhudade, bleknosige göken, som
var med oss i fjol en gång och stal mina stöflar?»
frågade styrmannen.
»Han stal dem aldrig, George», sade skepparen.
»Om ni hade hört hur den mannen grät när jag
för honom omtalade edra orättvisa misstankar, så
skulle ni aldrig ha förlåtit er själf. Han nämnde
om saken vid mötet och de bådo för er.»
»Ni och er mission äro ena dumbomar», var
styrmannens argsinta svar. »Ni låter alltid lura
er. En karl kommer till er och säger att han är
i nåden och vips skaffar ni honom ett trefligt,
angenämt och behagligt lif pa allt sätt. Han
uppträder samtidigt med röd näsa och blått band.
Säg ingenting! Ni frågar hvarför jag inte går in
hos er och jag svarar att orsaken är att jag inte
vill förlora mitt förnuft.»
»Ni skall räsonnera annorlunda om några
dagar, George», sade skepparen och reste sig. »Jag
hoppas allvarsamt att ni måtte få någon stor sorg
eller plåga, någonting som blir er för tungt att
bära. Det vore det enda som skulle frälsa er.»
»Jag förmodar att den där tjocke lymmeln,
som stal mina stöflar, också gärna skulle vilja det»,
sade styrmannen.
»Det ville han», sade skepparen högtidligt.
»Det sade han.»
Styrmannen steg upp, knackade häftigt ur
sin pipa mot relingen, skyndade fram och
tillbaka öfver däcket ett par gånger, hvarpå han efter
att ha förlorat hoppet att återfå sitt lugn ombord
for i land.
Det var sent när han kom tillbaka. Det brann
ljus i kajutan och skepparen läste med glasögonen
på näsan högt ur ett gammalt nummer af
»Evangeliska Magasinet» för en mager blek man i svarta
kläder.
»Det är min styrman», sade skepparen och
såg upp från boken.
»Ar han med i ert sällskap?» frågade den
främmande.
Skepparen skakade nedslaget på hufvudet.
»Inte ännu», sade den främmande
uppmuntrande.
»Har sett för många af den sorten», sade
styrmannen. »Ju fler jag får se, desto minde tycker
jag om dem. Jag känner mig dålig när jag ser
på dem.» __
»Åh, det är inte ni som talar nu, det är dera
onde», sade mr Hutchins förtroligt.
»Jag förmodar ni känner honom tämligen väl?»,,
sade styrmannen torrt.
»Jag har lefvat tillsammans med honom i trettio
år», sade mr Hutchins högtidligt, »men sedan blef
jag trött på honom.»
> [ag skulle tro att lian också ledsnade pa
sällskapet», sade styrmannen. »Trettio dar skulle
ha varit för mycket för mig.»
Han gick till sin hytt, för att gifva mr
Hutchins tid att formulera ett passande svar, och
återvände med en butelj whisky och en karaffin vatten
och sedan han dragit upp korken med en
upp-piggande smäll lagade han till en styf grogg och
tände sin pipa. Med en djup suck blickade nu.
Hutchins förebrående på skepparen och skakade
pä hufvudet åt buteljen.
»Ni vet att jag inte tycker om att ni tar deni
där otäcka smörjan in i kajutan», sade skepparen..
»Det är inte för mig», sade styrmannen i
munter ton, »det är för den onde. Han säger att.
åsynen af hans gamle kamrat Hutchins har skaffat
honom ondt i magen.»
Han betraktade den främmande och såg tilli
sin förvåning att denne tycktes strida mot ett häftigt
begär att skratta. Han knep ihop läpparne och
hans plirande små ögon blefvo våta, men han var
i nästa ögonblick herre öfver sig själf, samt steg
upp och höll ett kraftigt tal för absolutismen.
Han-fördömde whisky såsom icke blott något syndigt,
utan äfven onödigt och förklarade med en sidoblick
åt styrmannen att två droppar saft upplösta i vatten
voro en utmärkt substitut.
Åsynen af whisky tycktes göra honom utom.
sig och skepparen satt mållös öfver hans
vältalighet, tills han slutligen efter att mot whiskyflaskan
ha gjort ett utfall, som tog bort andan på honom,
högg fatt i buteljen och slungade den i golfvet sä
den gick i stycken.
För ett ögonblick satt styrmannen stum af
raseri: därpå for han upp med "ett tjut och rusade
på föreläsaren, men bordet var emellan dem, och.
innan han kunde komma förbi det högg skepparen
honom i armen och förde in den främmande i
sin hytt.
»Låt mig gå», rasade styrmannen. »Låt mig
få fatt i honom.»
»George», sade skepparen och höll i honom,
»jag skäms för er.»
»Skäms bäst tusan ni vill», skrek styrmannen
och sökte komma loss. »Hvarför kastade han bort
min whiskv?»
»Han "är helig», sade skepparen och släppte
sitt tag när han hörde mr Hutchins rigla om sig.
»Han är helig, George. Då han såg att hans
vackra ord inte hade någon verkan på er, så måste
han ju vidtaga strängare åtgärder.»
»Vänta tills jag fått fatt i honom», hotade
styrmannen. »Vänta bara, jag skall ge honom för
helig!»
»Är han bättre, dyre vän?» kom mr
Hutchins-röst från andra sidan dörren.
»Kom ut!» tjöt styrmannen, »kom ut och slå,
omkull glaset också om ni vågar.»
— 509 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
