Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Den 12 Maj 1901 - Vallmo. Af Niemand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vallmo.
För HVAR 8 DAG af Niemaad.
Hon låg på chäslongen och drömde — — —
Ejderdunskuddarne smögo sig tätt intill
hennes gestalt och kysste i kattlik inställsamhet de
hvita armarne, och ut öfver det röda sidenet flöt
det askblonda håret som en ström af spunnet guld.
Hon for med de smala fingrarne genom dess
glänsande rikedom och hennes läppar rörde sig
omedvetet.
»Hvilken prakt! Hvilken kunglig prakt!»
Hon kunde höra honom säga det om och om
igen och hon kunde känna den där lätta
smekningen öfver hufvudet som en vårvinds sus i löfven.
När hon tillslöt ögonen kunde hon genomlefva
allt igen. Den vilda dansen — rundt — rundt —
i yrande fart med fötter, som knappast hunno med
och pulsar, som feberaktigt brunno och musiken,
som aldrig ville spela fort nog. Och sedan in i
orangeriet under skymmande palmblad, där luften
lade sig så mjuk och sval kring brännande puls
och hjärta. Kundt kring dem glödde gloxinierna i
djupaste rödt och hon själf i röd atlasklädning med
vallmokrans i ljusa lockar. Och så åter ut i yrande
dans!
»Dansa, lilla Irrbloss, dansa!»
Irrbloss? Ja, visst, så var det. En brännande
längtan, som funnit ro — en flämtande låga, som
slagit ut i brand. Hon hade aldrig kännt förut
hvad det ville säga att lefva och njuta. Hon hade
gått som i drömmen med förbundna ögon, men nu
var täckelset borta och hon kunde se hur härlig
världen var och i längtande lifslust sträckte hon
ut de hvita armarne. Hon ville fånga den
glänsande såpbubbla, som kallas lifvet och hon ville
mätta sina ögon med dess skimrande glans. Där
borta på bordet låg ännu den röda gloxinia han
låtit falla i hennes knä vid afskedet. De röda,
saftiga bladen glödde i purpur mot den hvita
bordduken och hon tyckte sig nästan se hur de
förkolnade och förbrändes af sin inre glöd. Var det icke
så med henne också?
Nej, till uppståndelse — ej till förgängelse. Det
var lefva hon ville — lefva och njuta!
Och hon hade glömt allt och endast hängifvit
sig åt stundens njutning. Hon hade varit
uppsluppen som en ostyrig barnunge, hvilken man
släppt ut ur barnkammaren alldeles på egen hand.
Hon hade lett och skämtat och pratat nonsens och
narrat honom att skratta som en skolpojke.
När hon skulle gå hade han svept kragen kring
hennes axlar och sett henne in i ögonen med en
blick som för evigt bränt sig in i hennes själ. I
hennes knä föll en röd blomma, på hennes läppar
brände en het kyss — luften gick i blodröda vågor
— sedan mindes hon intet mer.
Och hon, som alltid trott sig vara så lugn och
kall. Hur han skrattat, när hon sagt det.
»Kall, du, lilla Irrbloss i din röda klädning och
vallmokrans!»
Vallmon — ja, visst, kanske det var opium,
giftet, som smugit sig in i hennes blod och satt
aet i brand. Eller hvad var det annars? Dansen
— musiken — värmen —
En sakta knackning ljöd på dörren och kom
henne att förskräckt spritta till.
»Är det du, Fred?»
I nästa sekund stod hennes man på tröskeln
och betraktade henne helt lugnt med pipan mellan
läpparne.
>IIar du inte lagt dig ännu, Stella? Klockan är
mycket!»
Hon ryckte lätt på axlarne.
»Jag vet det, men jag hade ingen lust.>
Han såg på henne med en lång, forskande blick,
hvilken irriterade henne.
»Du kan visst aldrig blifva störd i ditt
själslugn, du!» Tonen var kall och gäckande och der»
blick, som åtföljde den, sade alltför tydligt:
»Du med dina känslor af is!»
Utan att svara gick han fram till kakelugnen
och rörde om i brasan, så att den flammade upp,
därefter drog han fram tvenne stolar till elden och
satte sig lugnt i den ena.
Hon stod kvar midt på golfvet några ögonblick
och betraktade hpnom tigande, därefter gick hon
bort till toilettbordet och började kläda af sig. Han
satt så att han kunde se hennes ansikte i spegeln,
det lyckliga uttrycket i hennes ögon och den höga
färgen på hennes kinder.
»Stella, vill du inte komma hit ett ögonblick.»
Hon reste sig lydigt upp och kom fram till
honom.
»Har du något särskildt att säga mig?» frågade
hon och satte sig i den lediga stolen och lade upp
de bara fötterna, instuckna i mjuka små tofflor, på
gallret för att värmas. Han tog bort pipan fran
munnen och blickade tankfull in i elden.
»Inte precis», kom svaret dröjande.
Hon började otåligt leka med spetsarne kring
hals och ärmar på sin peignoir.
»Har du haft roligt?» frågade honnör att något
säga.
Han skrattade sakta.
»Roligt? Kära barn, det vet du ju att jag aldrig
har roligt på baler.»
»Nej, du är så förskräckligt lugn och stadig.
Säg, kan du aldrig känna glädje och lifslust brusa
genom dina ådror?»
»Kanske — ibland.»
Äter blef det tyst. Hon satt försjunken i sina
egna tankar och han följde noga minspelet i
hennes ansikte. Plötsligt reste han sig upp och
började gå några slag på golfvet, därefter stannade
han på mattan framför elden med händerna på
ryggen och sade:
»Den där utländske målaren — du dansade
visst rätt mycket med honom — jag för min del
tyckte inte om honom.»
Det flammade till i hennes ögon.
»Därför att du aldrig förstår dig på dem, som
stå öfver mängden.»
Han satte sig lugnt ned.
»Kanske det. Hvad som emellertid gjorde att
jag fick afsmak för honom var några ord jag hörde
honom fälla till en vän på italienska. Förmodligen
trodde han ej jag förstod —.»
Han gjorde ett litet uppehåll och tillade
därefter i lägre ton:
»Det var om en kvinna.»
Hon spratt till och lutade sig fram mot honom.
»Hvad sade han?»
Svaret lät vänta på sig. Slutligen kom det med
tonvikt på hvarje stafvelse:
»Den andre hade frågat honom hvad han jagat
upp för villebråd i kväll, hvartill han svarade att
han hittat på en praktfull fjäril, en riktig »enfant
de diable» och hvilken genast fastnat i fällan. Den
andre hotade honom skrattande med fingret, hvar-
- 516 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
