Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. Den 19 Maj 1901
- En underlig patient. Af W. Sapte, J:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UNDERLIG PATIENT.
Af W\ S.ipte, J:r. öfvers, för HVAR 8 DAG.
Den stora eldsvådan i N. i fjol förstörde, utom
mycken annan egendom, äfven doktor Solly’s
privata museum. Ehuru doktorn icke blott själf
gjorde de mest förtviflade ansträngningar, utan
eggade brandsoldaterna med anbud af storartade
belöningar, om de kunde rädda den, förtärdes »Den
mystiska figuren» af elden. Hvilken förlust detta
var för doktorn och för den vetenskapliga världen
i synnerhet, kan man förstå när man tager del af
följande.
• *
*
»Mr Brände, förmodar jag?»
»Ja, det är jag.»
»Ni känner inte igen mig, naturligtvis. Det
skulle vara märkvärdigt, om ni gjorde det. Men
vi voro mycket nära bekanta en gång, när vi lågo
och studerade vid Rugby tillsammans.»
Då den talande af allt att döma var en ung
man på aderton eller nitton år och den tilltalade
en äldre herre med grått hår och skägg, är det
icke att undra på, om den senare såg en smula
förvånad uf, för att inte säga obehagligt berörd.
»Ni måtte inte vara klok», sade mr Brände.
»Och ändå», tillade han, när mannen med det
ungdomliga utseendet skakade på hufvudet åt hans
förmodan, »tycker jag mig känna igen ert ansikte.
Hvem är ni, om jag får lof att fråga?»
»William Gaunt»
»Gaunt! Jag kände en Gaunt vid Rugby —
vi voro i själfva verket mycket goda vänner. Jag
förstår, ni är hans son! Nå, det var roligt att
träffa er, ehuru det går öfver mitt förstånd huru
ni kunde känna mig.»
»Jag är lik den där pojken ni minnes från
skolan?»
»Lik! Ni är hans fullkomliga afbild. Men följ
med mig, jag är just på väg till klubben för att fä
en kopp té, som jag alltid brukar så här dags. Ni
skall tala om allt om min gamle vän, er far. Jag
förlorade spåren af honom sedan vi lämnat skolan
— han blef militär, tror jag.»
»Ni har rätt — han blef militär, ja, ja, han
blef militär.»
Rösten var en ynglings, men orden ljödo och
framsades som en gammal mans. Mr Brände lade
emellertid ej märke härtill, då han själf var till
åren.
»Tack, gamle vän», fortsatte William Gaunt.
»Jag går med och får en kopp té, och så får jag
prata med er en stund, med nöje — med nöje.»
Mr Brände betraktade honom nyfiket ett
ögonblick.
»Nå, så kom med — det är inte långt. Men
en sak, ni får inte kalla mig ’gamle vän’!»
»Nej, nej — inte ännu. Naturligtvis inte. Inte
förrän jag förklarat.»
Mr Brände stannade och betraktade ånyo skarpt
sin följeslagare.
»Ja», sade han och fortsatte sin vandring med
rask fart, »jag tror att det behöfs en förklaring.
Jag förstår inte ännu, hur ni kunde känna igen
mig, ehuru ni är så lik er far att jag visst bort
känna igen er. Det är sannerligen en underbar
likhet!»
Inom kort voro de på klubben. William Gaunt
for upp för trapporna med hela lifligheten hos en
ung, stark pojke. Och den man, hvilkens
skolkamrat han pastud sig ha varit, kom långsamt efter.
»Låt oss gå någonstädes, där vi kunna sitta i
lugn», sade Gaunt. »Jag — jag har en
öfverraskning för er.»
»Verkligen!» skrattade mr Brände.
»NiAarre-dan öfverraskat mig. Men vi gå in i förmaket,
där vi nog få vara för oss själfva. Hvad sjutton
ile skola ha ett förmak för i en klubb, kan jag
egentligen inte förstå.»
Det stora och elegant utstyrda rum man talade
om var nästan alldeles tomt, hvaröfver mr Gaunt
syntes mycket belåten.
»Här kunna vi prata i fred», sade han.
»Ja, mr Brände, gamle vän», började han
några minuter därefter när té blifvit serveradt dem.
»Men jag kanske gjorde bäst i att säga endast mr
Brände tills vidare.
»Jag tror det», sade hans värd torrt.
William Gaunt gjorde ett ögonblicks paus och
torkade sig om pannan med näsduken. Han
föreföll helt upprörd. Därpå utbrast han med en röst,
som darrade af undertryckt rörelse:
»Så sannt Gud är min domare, talar jag
saltning, när jag säger att jag är den William Gaunt,
som ni kände som pojke, och att vi varit
skolkamrater!»
Mr Brände satte ned koppen, som han höll på
att föra till munnen.
»Hör nu, unge man», sade han, »om ni ämnar
fortsätta med sådant där prat, så — så är det bäst
jag ber er upphöra med detsamma. Jag har ingen
lust att bli hållen för narr! Om ni säger, att ni
är William Gaunt’s son, så tror jag er och hälsar
er välkommen. Om ni påstår, att ni är William
Gaunt själf, är det helt enkelt en förolämpning mot
mig.»
»Mycket bra, mycket bra», svarade den andre
i sorgsen ton. »Som ni behagar. En stund — en
stund. För att då tala om William Gaunt — min
far — minns ni, när ni voro ute på krypskytte vid
Brownsover och blefvo anhållna af skogvaktarne
och doppade i en dam?»
»Håhå!» skrattade den gamle herrn. »Det hade
jag glömt, men det är ett faktum. Jag är rädd att
er far och jag hvarken respekterade äganderätt
eller personer i den gamla goda tiden i Rugby.»
»Och kommer ni i håg, när unge Gilkes fick
klassmörj i vestibulen, och hur ni och jag — jag
menar ni och min far — slogos med de där tva
rödhåriga bröderna — låt mig se, hvad var det de
hette? Kära ni, hvad var det?»
»Jag kommer väl i håg dem», sade mr Brände
lifligt. »Tjurhufvudena! Låt mig se — Fletcher
— Flitcher —»
»Fletchley! Där ha vi det. Fletchley. Nå,
minns ni vår stora batalj? Och lille Gilkes, som
höll i buteljen? Och doktorn, som fångade oss
allihop till slut? Hvad? Hvad?»
»Om jag gör!» utbrast mr Brände med ett
hjärtligt skratt vid hågkomsten. »Men» — och
han sände sin vis-à-vis en förvånad blick — »det
är märkvärdigt, att ni känner till allt det där.
Men jag kan tänka mig att er far talat om våra
skolpojksstreck. Har han sändt er till Rugby
också?»
— 542 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:36:47 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/2/0553.html
