Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Den 26 Maj 1901 - Hans Hildebrand - Ludvig Hedin — Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS HILDEBRAND.
» |H ädrens minne» vårdas icke blott i tal och
sång vid högtidstillfällen af olika slag. Det
gäller äfven att med pietet vaka öfver de mer eller
mindre dyrbara minnesmärken, hvilka upptäckts och
upptäckas från förgångna tider, bärande
vittnesbörd om svunna släkters kultur.
Högsta vården öfver dessa minnesmärken är, som
bekant, i vårt land anförtrodd åt riksantikvarien,
hvars åliggande är dels att ha omsorg om statens
samlingar af fornsaker (statens historiska museum’»
och K. Myntkabinettet, dels att, dä han finner K.
Förordningen af 29 nov. 1867 ang. forntida
minnesmärkens fredande och bevarande i någon måtto
öfverträdd, anmäla sådant till åtal.
Sedan ar 1879 innehafves detta ämbete af d:r
Hans Olof Hildebrand Hildebrand, som nämnda år
i denna egenskap efterträdde sin fader, Bror Emil
Hildebrand. Hans Hildebrand är född i Stockholm
1842, blef 1860 student i Uppsala och 1865 fil.
kand. samt var 1866 primus bland promovendi.
Efter att som Letterstedtsk stipendiat hafva
företagit arkeologiska studier i utlandet blef H. år
1871 förste amanuens vid Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien. Som ombud för denna
deltog han sedan i de arkeologiska kongresserna i
Bologna (1871), Brüssel (1872), Budapest (1876),
Lissabon (1880).] Han var generalsekreterare vid
1874 års kongress i Stockholm och svensk kom-
missarie vid Geografiska utställningen i
Venedig 1881.
Riksantikvarien Hildebrand har utvecklat en
synnerligen omfattande litterär verksamhet å de
arkeologiska och kulturhistoriska områdena,
hvarvid han med sträng vetenskaplighet förenat ett
populärt framställningssätt. Hans första
vetenskapliga arbete, »Svenska folket under hednatiden»,
belönades med filos, fakultetens i Uppsala större
pris och Geijerska priset.
År 1879 började H. utgifva en utförlig
kulturhistorisk skildring öfver Sveriges medeltid, ett stort
arbete, omfattande flere band. Det vore för långt
att här uppräkna alla alstren af denna flitiga penna,
som äfven i in- och utländska tidskrifter strött
omkring sig en mängd uppsatser i arkeologi, historia,
kultur- och konsthistoria samt numismatik.
Riksantikvarien H. är naturligtvis medlem af
många in- och utländska akademier och lärda
samfund — han var bl. a. en af stiftarne af
Antropologiska sällskapet i Stockholm. Ar 1895 blef
han medlem af Svenska Akademien (efter F. A.
Dahlgren) och följande år af Vetenskapsakademien.
Bland den mängd yttre utmärkelser som
kommit den framstående vetenskapsmannen till del,
märkes den honom nyligen tilldelade
kommendörskraschanen med stora korset af Nordstjärneorden.
LUDVIG HEDIN — SVEN HEDIN.
Det har tyckts oss intressant att i samband med
återgifvandet af f. stadsarkitekten Ludvig
Hedins porträtt —se nästa sida! — visa bilden af hans
son, den ryktbare forskningsresanden Sven Hedin.
Han är född i Stockholm den 19 febr. 1865,
blef vid 20 års ålder student i Upsala, aflade
därstädes 1888 fil. kandidatexamen och blef 4 år senare
fil. d:r i Halle. Men redan ären 1885-86 företog
H. en resa från Baku genom Persien öfver Teheran,
lspahan, Sjiras och Busjir till Bosra, Bagdad,
Hama-dan och åter till Teheran och Kaspiska hafvet. Det
var i beväringsuniform, som den unge, djärfve och
sedan mycket skicklige upptäcktsresanden vid sin
hemkomst läste korrelctur på sin bok öfver denna
färd, »Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien»
11887).
Sven Hedin deltog 1890 i Konung Oscar U:s
till schahen sända beskickning, hvilken resa han
skildrat i »Kung Oscars beskickning till schahen
af Persien» (1891). I konung Oscar har Hedin
alltid haft en nådig beskyddare, hvilken i hög grad
intresserat sig för sin undersåtes upptäcktsfärder.
Hedin fortsatte 1890—91 sin färd fran Teheran
genom Khorasan öfver Mesjed till Askabad i
Transkaspien och vidare till Bukhara, Samarkand,
Tasjkent, Kokan och Margelan samt öfver
Terek-davan-passet till Kasjgar, hvarifrån han öfver Przjevalsk
återvände till Tasjkent och hem genom Kaukasien
och Ryssland. Hans bok »Genom Khorasan och
Turkestan» (1892) handlar härom. D:r Hedins
resebeskrifningar äro äfven särskildt intressanta
därigenom, att illustrationerna i dem ofta äro efter
af honom själf utförda teckningar, ty hr Hedin är
nog lycklig att äfven med ritstiftet kunna ge form
åt hvad han sett.
Sven Hedins tredje resa, som började den 16
okt. 1893, är dock den hittills märkligaste. Genom
den har han kommit i bredd med de största
upptäcktsresande och blifvit verldsberömd. Resan
företogs från Orenburg genom Kirgissteppen till
Tasjkent och Margelan, der Hedin utrustade en karavan
för att vintertiden rida öfver Pamir, Stora
Kara-kul, Murgab, Mustagata till Kasjgar. Sommaren
och hösten 1894 genomkorsade han östra och
mellersta Pamir och sökte fyra gånger bestiga
Mustagata, hvarvid han uppnådde 6,000 m. höjd. Sedan
han öfvervintrat i Kasjgar, begaf han sig i febr.
1895 upp derifrån österut för att färdas genom den
ohyggliga sandöknen Taklamakan. Under 13 dagar
fann han intet vatten, två af hans fyra tjänare och
sju af atta medförda kameler gingo under.
Spillrorna af karavanen nådde floden Khotan-darja.
Det var på denna episod — en af de många, då
Sven Hedin vågat sitt lif — som konung Oscar
syftade i det tal, han höll i Stockholms slott vid en
fest, då den berömde resenären hyllades på ett
alldeles särskildt sätt.
Efter ankomsten till Khotandarja återvände
— 546 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
