Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Den 26 Maj 1901 - En underlig patient. Af W. Sapte, J:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
lefva länge. Men hur skall ni kunna veta när iag
är död?»
Doktorn dröjde med svaret.
»Skall min kropp vissna af då?» fortsatte Gaunt.
»Det torde den», svarade doktorn. »Men hvem
kan säga det? Ert fall, min käre mr Gaunt, är
alldeles enastående. Det finnes intet föregående
sådant, åtminstone så vidt jag vet».
»Ni begrafver mig inte dessförinnan — jag
menar förr än förvandlingen börjar?»
»Min bäste herre», lugnade honom doktorn,
ty i den frågandes röst röjdes nervös ängslan, »hvad
helst andra må riskera i det fallet, så har ni
en särskildt trygg ställning. Er kropp har
blifvit inympad med något preservativ, hvars art
vi icke kunna gissa till, och det är högligen troligt
att er kropps upplösning skall bli en mycket
långsam process. Ja, kanske den inte kommer att
inträffa alls.»
»Det är det som jag fruktar — och så —»
Det var tydligt att hans tankar voro i oreda.
William Gaunt var tydligen icke i stånd att uttrycka
hvad han egentligen fruktade. Dr Solly
observerade honom noga när han syntes söka efter ett
ord eller kanske samla sina tankar.
»Var säker på en sak», sade doktorn, »att förrän
er kropp är förmultnad skall den inte bli begrafven.
Den är därtill, ursäkta mig att jag så uttrycker
mig, ett alltför intressant problem för mitt yrke.»
Dr Solly tillade icke, att han beslutat sig för
att när tiden var inne göra en obduktion pä sin
patient i afsikt att om möjligt kunna upptäcka
hvad som Varit orsaken till hans egendomliga
tillstånd.
Mr Brände kom emellanåt, ja, ganska ofta till
N. lör att besöka och prata med sin gamle
skolkamrat och det smärtade honom djupt att se huru
snabbt hans andliga gåfvor aftogo. Kontrasten
mellan hans själssvaghet och hans lekamliga
lifskraft blef nästan rysansvärd och mer än en gång
ertappade mr Brände sig med att undra, om han
inte, när allt komme omkring, låtit sig bedragas
och om denne man i själfva verket inte voro hans
väns son, som blifvit idiot. Men nya bevis på att
så ej var fallet hade i rik mängd framkommit efter
den första förvånande bekännelsen i klubben,
särskildt emedan hufvudfaktum intygats af en gammal
officerskamrat, som visste hvarför William Gaunt
hade lämnat sitt regemente för många år sedan.
Affären med värdinnans dotter hade efter en
smula obehag blifvit uppgjord med en summa
pän-ningar som skadeersättning, men när frågan kom
på tal — som den ju måste tills den blifvit fullt
skaffad ur världen — blef WTilliam Gaunt alltid
ytterst upprörd. Den hade tydligen bekymrat
honom mycket och långt efter sedan den blifvit
uppgjord brukade han tala i ängslig ton om den för
sig själf, mer eller mindre sammanhängande.
* •
•
»Jag tror att han håller på att dö nu», sade
dr Solly till mr Brände när den senare inträdde
till honom omkring tre månader efter sedan den
underlige patienten blifvit intagen där. »D. v. s.
att dö så till vida som han kan dö. Hans kropp
tror jag sannerligen inte, åtminstone icke på
ansenligt lång tid, kan undergå någon vidare
förändring.»
»Stackars karl! Stackars karl! Kan jag få
träffa honom, doktor?»
»Ja visst, men jag är rädd att han inte
känner igen er. Ehuru hans öga var klart, hans hjärta
friskt och hans puls normal låg han medvetslös
större delen af senaste natten. Fysiken är ännu
stark, men sinnena äro nästan alldeles, hvad skall
jag säga, utslitna eller hvad?»
»Åh!» sade mr Brände, »det är verkligen ett :
problem!»
Som dr Solly hade förutsagt, kände William
Gaunt ej längre igen sin gamle skolkamrat, på
hvilken han stirrade själlöst under det han för sig
själf mumlade ord som inte klart kunde uppfattas
af någon. Därpå tystnade han och blef alldeles
stilla.
»Det blir svårt att säga när han är död —
eller rättare när skilsmässan mellan hans kropp
och ande blifvit fullständig», anmärkte dr Solly,
efter att en stund ha betraktat sin patient. »Jag
skulle tro att så vore fallet nu, men om ni vill
undersöka hans hjärta, så finner ni att det klappar
som på en frisk person. Faktiskt är han i
lekamligt afseende alldeles frisk.»
Mr Brände följde uppmaningen och erfor lätt
sanningen af doktorns ord.
»Ni har rätt», sade han, »det är förvisso ett
högst utomordentligt fall.»
»Jag har», fortsatte doktorn, »trots hans
andliga svaghet lyckats gifva honom föda. Hans aptit
har i själfva verket varit ^od, ehuru han ätit nästan
mekaniskt. När anden alldeles har flyktat, och det
icke längre finnes någon vilja, så blir det inte
möjligt för honom att intaga någon föda.»
»Och sedan?»
»Sedan tror jag att hjärtat kommer att
upphöra att slå och att organen i allmänhet skola
upphöra att funktionera. Men jag är säker på att
någon förvandling icke genast kommer att inträda.
Herre Gud, Brände, om vi bara visste hvad det
var i den där blandningen han fick hos er!»
Senare på aftonen sutto de två männen åter
och vakade öfver William Gaunt. Han var
orörlig, hjärta och puls hade blifvit anmärkningsvärdt
svagare.
»Jag har skickat bud på Laxton och Grimshaw»,
sade ar Solly efter en stund, »och jag väntar dem
hit snart. Jag skulle vilja att de voro här när —
när —»
»Jag förstår. Hvad tro de i allmänhet om
detta fall?»
»Hvad kunna de tro? Det finnes ingenting i
läkarekonstens historia som kan vara oss till
vägledning. Saken är lika ny som den är besynnerlig.»
»Obduktionen kommer kanske att uppenbara
något?»
»Högst otroligt, ehuru naturligtvis vi få se.
En analys af blodet, hvilken troddes komma att
visa något, har redan blifvit gjord men utan
nämnvärdt resultat.»
Konversationen afbröts af de två inbjudna
lä-karnes ankomst. De hälsades välkomna af värden,
hvarpå de tillsammans med honom noga undersökte
den döende.
Plötsligt satte sig denne, som hvilat orörlig i
en länsstol, häftigt rakt upp, endast för ett
ögonblick. Därpå föll han tillbaka stel och styf.
Dr Solly kände på hans puls. »Den slår ännu»,
sade han högtidligt. »Men jag tror sannerligen att
mannen är död.»
»Men hjärtat slår ännu», sade dr Grimshaw,
»han är inte död ännu.»
»Om min teori är korrekt», svarade dr Solly»,
»så är han det. Blodets cirkulation, hjärtats slag,
olika muskelrörelser — allt detta torde fortsätta
till en tid. Men den andliga delen af denna män-
- 558 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
