- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 2 (1900/1901) /
563

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Den 2 Juni 1901 - Rosor. Af No Name

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ROSOR.



För HVAR 8 DAG af No Name.

»Hvad är klockan?» Modeföreståndarinnan såg
upp. Hennes ögon voro svullna och
rödkantade af de senaste veckornas nattvak, och hyn
tedde sig flammigt röd mot lampskenet.

»Hon slog tolf nyss i Storkyrkan», svarade en
annan röst, trött och klanglös.

»Ja, då hjälps det inte. Vi få sluta. Herre
Gud, vi kan väl inte arbeta ihjäl oss för att folk
ska’ få hattar heller!»

»Nej, vi kan inte det, men nog förefaller det
annars som ingen skulle bry sig om det».

»Ja, kära Persson, sådana ha människor alltid
varit, det tjänar ingenting till att gruffa öfver det.
Konsulinnan Roths hatt blir för resten väldigt stilig!
Men nu ska’ hon sluta, Persson, lägg in fröken
Block till i morgon; den människan har då ett halft
dussin hattar, så inte behöfver hon gå barhufvad.»

»Åh nej, det är väl inte för dem, som behöfva,
vi arbeta, utan för dem, som ha öfverflöd på
allting».

»Ä’ hon socialist, Persson, jag tycker det är
konstiga ljud i skällan? Kära ni, alt fundera öfver
världsordningen och så’nt där, blir man inte fet på.
Så, nu släcker jag lampan».

Elsa Persson hade fort fått ytterkläderna på.
Hennes smala, spensliga figur såg ut som ett
darrhändt streck i den långa, raka rägnkappan. Den
lilla matroshatten skuggade det unga, gråbleka
ansiktet och kom de brunaktiga ringarna kring
ögonen att framträda ännu tydligare. Utanför porten
togo de begge flickorna godnatt af hvarandra.
Fröken Andersson bodde på Söder och Elsa Persson
uppe i Kungsbacken, i ett af de gamla husen, där
portgången är en knagglig backe, och där det
händer, att slasket från gårdens afloppsledning
svämmar öfver, bildande en bred, illaluktande rännsten.

Elsa gick fort Vesterlånggatan fram och öfver
Mynttorget. Icke för att hon var rädd, därtill hade
hon gått samma väg för många gånger vid ungefär
samma tid, men hon längtade att få komma i säng
och sofva. Hon skulle somna genast det visste hon,
och inte vakna, förrän frun, som hon bodde inne
hos, bultat riktigt hårdt på dörren och sagt: »Nu
är det tid!»

Hon tänkte knappt på något, medan hon gick;
det var hon för trött till, skyndade endast framåt
med litet slankig, lutande hållning och ena armen
i slängande takt.

Hunnen till Gustaf Adolfs torg mötte hon tre
studenter, hvilka gnolande och med mössorna på
nacken samt osäkra steg närmade sig henne. De
voro synbart »muntra bröder» och den mellersta
bar högtidligt en bukett skära rosor, hvilka doftade
svagt i den ljumma försommarnatten.

»Bringom kvinnan vår hyllning», skrek
plötsligt en af dem och de andra skrattade.

Elsa såg inte upp, men hon rådde inte för att
det ryckte litet i mungiporna. De sågo så
godmodiga och oförargliga ut, de rödmosiga »gossarna».

»Vi låta ’idealisten’ öfverlämna
blomsterskörden med några valda ord. Hvad f-n, ska vi bära
rosor med oss längre. Ge dem åt tösen där, Dekis»!

Elsa förstod, att hon var »tösen» och gick åt
sidan, men de tre kryssade sig gladeligen och
äfventyrslystet efter. Dekis höll buketten utsträckt
emot henne; han tyckte förstås inte att föremålet
var värdigt, men han hade kommit öfverens med
kamraterna, att den första kvinnsperson under
trettio år, som de mötte den natten, skulle ha de
rosor han i idealistiskt öfverdåd köpt i en
blomsterhandel och för hvilkas skull han hela kvällen fått
lida hån och spe. När han kom tätt intill Elsa,
studsade han och den lyriska blomsterhälsning han
och kamraterna under skallande skrattsalfvor
författat under inmundigandet af punschen hos Blanchs,
blef till en underlig torr massa på tungan.

»Nåå», uppmuntrade en af de andra, »raska på
Dekis, annars afdunstar hon».

»Ja, haspla ur dig, du», rådde numro två.
»Hulda tärna... och så vidare».

Elsa hade icke stannat, och under dessa
förberedelser hade studenterna figurerat framför henne
ända till hörnet af Fredsgatan. Här vid lyktskenet
var det, som de tre fingo se hennes lilla bleka
allvarliga ansikte, utan stämpel af glädje eller
ungdom, ett trött, slutet ansikte med stora, djupa ögon.

Det blef så tyst. Och plötsligt, med den
impuls, som lifvet förtorkar, men som är ung och
varm i tjuguårsåldern, lät Dekis sina rosor falla
ned tätt framför Elsas fötter, lyfte på mössan och
tog ett par långa steg ifrån henne. Kamraterna
följde hans exempel och försvunno raskt, men också
de lyfte först aktningsfullt på mössorna. De visste,
att de hade hyllat arbetet i denna lilla flickas späda
gestalt, och trots att hjärnorna voro en smula
omtöcknade, hade de ett tillräckligt tankeförråd kvar
att inse, det »Dekis’» rosor kommit på rätt plats.

»Elsa såg skyggt efter de tre herrarne och
sedan ånyo ned på rosorna. Hon tvekade en sekund,
om hon skulle taga upp dem eller låta dem
förvissna på trottoaren. Men så fattade hon ett raskt
beslut och lutade sig ned efter blommorna.
Varsamt skakade hon af dem några dammkorn och
inandades begärligt deras fina honungsstarka doft.

Hon log blekt, när hon tänkte på hur
främmande dessa rosor skulle taga sig ut i hennes lilla
tarfliga kyffe, och hur klumpigt, fattigmansaktigt de
skulle få bo i den oäkta vas hon kunde bjuda
dem på.

Och hvad skulle hennes solida värdinna tänka?
Troligen något fult och ringaktande, ty när ville ej
människor smutsa allt, fördjupa och förstora, när
det gällde att få ut ondt af något!

Elsa gick fortare och fortare. Hennes äfventyr
hade i all sin obetydlighet väckt de domnade
lifsandarna, och hon kom att drömma om sommaren,
om en ljus och lycklig frisöndag ute på landet,
medan hon lät fötterna ila öfver gatstenarna. Det
var väl från rosorna dessa drömskuggor utan
kraftig färg eller form kommo, från rosorna, hvilka på
sina långa stjälkar vaggade i rytmisk takt till
hennes gång.

Det var första gången i sitt lif Elsa ägt en
blomsterskatt, och hon njöt af sitt ägande som af
en rikedom. Troligen skulle det vara de enda
rosor, som kommo i hennes väg, men det ville hon
ej tänka på nu, bara vara glad och glömma, att de
skulle vissna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 17 18:47:49 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/2/0574.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free