Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Den 2 Juni 1901 - I Paris. Af Annie Wall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I PARIS.
Resebref till HVAR 8 DAG af Annie Wall
Trots all vårens hedarande härlighet, grönskande
härlighet, grönskande träd, blommande
doftande syrener och en molnfri himmel är Paris i är
icke samma glada lifliga stad som annars —
förmodligen reaktionen efter utställningen! Skandinaverna
befolka dock Paris lika mycket som vanligt, tvckes
det.
I Ca fr de la Higence, skandinavernas stamkafé
i Paris, hör man nästan icke annat än de tre
tungomålen, mest dock norska. Och det var där som
jag härom aftonen träffade Christian Sinding, den
norske kompositören, med sin fru. De ha nu bott
här nära ett halfår. På min fråga, om de trifdes,
svarade fru Sinding raskt: »Sinding trifves hvar
som hel*t, bara han har penna och bläck.» Och
nu kan jag äfven berätta en liten nyhet: Sinding
har just i dessa dagar fullbordat en violinkonsert för
orkester i D dur, hvilken kommer ut i höst. Alltså
ett évenemang inom musikverlden.
Händelsevis kastad t jag en söndag helt nyligen
en blick på en annonspelare och såg att en fest till
Jeanne dArcs ära skulle firas i Nötre Dame.
Kar-dinal-ärkebiskopen af Paris skulle äfven paradera i
Efter Jeanne d’Arc-festen i Nötre Dame-Kyrkan i Paris.
processionen och det kunde ju vara af intresse att se
denne man.
Kyrkan var tätt fyld af skådeslystne och jag
förmodar äfven af andäktige, men jag och några
andra skandinaver erhöllo dock alldeles utmärkta
platser närmast hufvudingången, hvarest
processionen skulle draga fram. Ärkebiskopen
i sin röda kardinalsdräkt och åtföljd och
uppvaktad af en hel stab af högre prester i
violetta och hvita soutaner, inträdde i kyrkan
och tog plats ungefär midt i densamma.
Kardinalen är en mycket gammal, lutande
gubbe, som säkert är jämnårig med påfven.
För resten var det något i hans utseende, den
ska-rpa-biijda-näsan och det smala, fårade
ansiktet, som påminde om Leo XIII. Nu hade
vi beräknat, att den högtidliga processionen
skulle taga sin början med detsamma, men
däruti blefvo vi grundligt besvikna. En
domini’tanermunk besteg predikstolen midt emot
ärkebiskopen och begynte en conférence om
Jeanne d’Arc, så lång och så tröttande att
jag trots min beundran för hjältinnan och
martyren var färdig att önska henne och allt
sammans långt bort. Alla sågo otåliga ut,
alla vredo på sig och togo fram uren. Och
den stackars gamle kardinalens hufvud sjönk
allt djupare ned mot bröstet — kyrkans furste
måtte väl aldrig taga sig en lur? Ah nej, men att
det är pröfvande för honom, det kan man godt se.
Munken fortsätter dock utan tvekan, och med en
kol-lossal tungfärdighet — det är artigare, om jag säger
vältalighet. Han talar om Jeanne d’Arcs lifsgärning,
och så länge är allting godt och väl, men så börjar
han att orda vidt och bredt om armén — med ett
väldigt spräng in i nutiden — han predikar om den
franska arméns ära och härlighet, och slutligen hör jag
intet annat än f armée och la qloire och det börjar surra
rundt i mitt hufvud, ty det är så varmt i kyrkan.
»Bom! bom!» Gud vare lofvad, nu börjar
saluten för Jeanne d’Arc och nu slutar äfven munken.
Hela församlingen andas lättare och kardinalen höjer
sitt hufvud med ett mildt uttryck. Hade
processionen ägt rum före talet, skulle ingen människa ha
stannat kvar till det senare.
Bom! bom! Det skjutes oafbrutet och klockorna
falla in och ackompagnera kanonskotten. Presterna
med ärkebiskopen ha försvunnit någonstädes uppe
vid högaltaret, hvarest processionen ordnas. Nu
komma brusande ackorder från orgeln, tonerna
svälla, höjas och sänkas under Nötre Dames
mäktiga, sekelgamla hvalf, och nu skrider ett
färgrikt tåg genom kyrkan, präster och
korgossar, bärande krucifixer och ljus samt
Jeanne d’Arcs banér. Sist stapplar den åldrige
prelaten, hvilken nu utbytt sin skarlakansröda
dräkt mot den praktfulla, guldbroderade
ärkebiskopsskruden med den höga mössan. Den
gamle håller hufvudet på sned och lutar den
hopsjunkna kroppen starkt framåt. Alla falla
på knä vid hans annalkande, vi protestanter
böja blott på våra styfva nackar. Gubben ser
skarpt på oss, men sträcker icke destomindre
tvänne fingrar välsignande ut mot oss kättare.
Så är kyrkofesten slut och alla skynda
mot dörrarne för att komma fort ut och andas
frisk luft efter all den kväfvande rökelsen
inne i templet. Och ute är det vår och
solglans och svala fläktar från Seinen.
Jag gör min kamera i ordning och
tågeten ögonblicksbild af den utströmmande
mängden. Hunnen ett stycke från Nötre Daine,
vänder jag mig om och märker tvänne
karmeliternun-nor i sina vackra dräkter—en sekund och jag har
äfven fästat dem på plåten. De se missnöjda ut,
nunnor och munkar tycka icke om att förevigas i den
bemärkelsen, men det kan ej hjälpas, de få finna sig
i sitt öde. ’An revoir!
Karmeliternunnor 1 Paris.
— 575 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
