Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Den 9 Juni 1901 - En ropandes röst. Af Elbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ROPANDES RÖST.
För HVAR 8 DAG af Elbe.
M n ruskig decemberafton sågs en ung man, hvars
gång och hela hållning utvisade sjömannen,
träda in i en festligt upplyst, större byggnad i
närheten af hamnen. Endast att komma under tak
efter att ha inandats den råa, fuktiga luften från
sjön kunde vara mera än behagligt, om man möttes
af värme, ljus och allehanda bekvämligheter.
Mannen tycktes emellertid föga lägga märke till
omgifningen, utan steg likgiltigt trappan uppför och
hängde sin mössa på en lirok i tamburen med
denna ogenerade trygghet, som kännetecknar en
med förhållandena pä stället väl förtrogen per*
son. Han befann sig i ett sjömanshem, långt borta
från sitt fosterland, det enda slags hem han numera
var i besittning af.
Efter en hastig justering af sin yttre människa
steg han in i salen, hvarifrån ett sorl af glada röster
kom honom tillmötes. Han slog sig ned och såg
sig omkring. Vid de långa borden sutto
sjömännen lifligt samspråkande, de flesta med sin lilla
snugga i mungipan, och längst in i rummet utgjorde
en liten julgran med tindrande ljus medelpunkten
för ett haft tjog skandinaver.
»Hitåt, Wilson!» ropade en af dem bort mot
den nykomne. »Slå dig ned hos oss!»
Den som kallats Wilson gick med dröjande
steg fram och intog den erbjudna platsen efter att
ha utbytt handslag med sina landsmän. Samtalet
rörde sig här kring förhållandena i hemlandet. De
flesta hade föräldrar eller familj, och det var för
sjömännen ett smärtsamt nöje att föresrälla sig,
hur deras kära tillbrakte denna högtidskväll. Det
kändes äfven ljuft att veta sig vara saknad af en
mor, en hustru, ett klarögdt barn. Några hade
skickat hem pengar och och gladde sig ät att de
därmed kunnat bidraga till de sinas fröjd. Alla
hade något att fästa sina tankar vid, något att
sakna, något att minnas, alla utom Wilson. Han
ville ej tänka, ville ej tvingas att i minnet
återkalla bilder, som för längesedan utplånats, och när
kamraterna syntes vilja försjunka i en viss vemodig
stämning ryckte han upp dem med en försiktigt
börjad och mera lifligt fortsatt äfventyrshistoria,
hvilken han föredrog som om den upplefvats af
honom själf, men som i själfva verket var för
tillfället improviserad. Stämningen var redan ganska
liflig, då föreståndarinnan för hemmet gjorde en
rond kring salen och utdelade små julgafvor, en
för hvar gäst. De blefvo mottagna med jublande
utrop, isynnerhet de som på omslaget voro
försedda med verser eller minnesspråk, hvilka
upplästes högt.
Wilson öppnade mekaniskt det yttre omslaget
på sitt omsorgsfullt lackade och med ett blågult
snöre omvirade paket och fann öfverst ett
pappersblad med några skrifna ord, ord, som kommo hans
öga att stelt riktas på papperet och färgen att
långsamt försvinna fran hans ansikte.
»Mottag denna enkla gåfva
väfd med moders suckar,
vätt af moders tårar,
följd af moders böner
för en älskad son», stod där.
Då Wilson hämtat sig så mycket, att han kunde
företaga sig något, rullade han hastigt samman
paketet, och då de öfriga voro alltför upptagna af
att granska och pröfva sina egna gåfvor för att
fästa sig vid hans görande och låtande, stoppade
han skyndsamt ner det i en af rockens innerfickor.
Men han kunde ej lika lätt skjuta å sido den storm
af tankar och minnen, som med våldsamheten af
en tillbakaträngd och åter lössläppt hafsvåg
störtade sig öfver honom. Omgifningen försvann för
hans syn, sorlet af röster uppfattades af hans öra
blott som ett aflägset brus, och ur ett virrvarr af
dunkla taflor framträdde slutligen en bild, som
småningom antog allt skarpare konturer — bilden af
ett komfortabelt hem, där hvarje möbel, hvarje vrå
var honom välbekant och kär. Och där ser han
en i förtid grånad kvinna med ögon, hvarur tårar
förtagit glansen och med af sorg blekta kinder.
Han ser där äfven bilden af en manlig gestalt med
stel hållning och hårda, kärfva drag.
Hur hade sonen kunnat öfvergifva denna goda
mor och lämna henne att ensam kämpa sin dagliga
och stundliga kamp mot tyranni och fördom?
Hvarför hade han ej böjt sig för faderns
bestämda vilja i stället för att rent af på trots och
för att ej behöfva lyda något maktspråk fly från
alltsammans för att kastas omkring från kust till
kust utan något fäste?
Och hvarför hade han velat så fullständigt
sönderslita hvarje länk, som band honom vid det
förflutna, att han »af princip» — principer, som han
dock alltifrån barndomen lärt sig afsky! — ej
skrifvit ens en rad till sin mor?
Wilson tänkte på sig själf som på en helt och
hållet främmande person och kunde ej finna något
giltigt motiv för denne persons handlingssätt. Han
var en dålig, en usel son, som af ungdomligt
öfvermod och lättsinne måhända ödelagt sin mors lif.
Hvem visste om hon ännu lefde! Nu var det i
hvarje fall för sent att ångra, det onda kunde ej
mer godtgöras, följderna af öfverilningen ej
utplånas.
Under bördan af dessa tankar kunde han ej
längre återhålla sin våldsamma rörelse utan sjönk
med ett högt, kvalfullt stönande ned mot bordet
med hufvudet lutadt mot de korsade armarna. Hans
kropp skakades då och då af en djup snyftning,
men ingen tår fuktade ännu hans öga. Då nåddes
hans öron af en sång, som föredrogs med svensk
täxt. Tonerna grepo honom med sällsam makt,
och vid upprepandet af ordet moder gaf spänningen
vika. Smärtan tog sig utlopp i en tåreflod först
häftig och sedan lugnare och skänkande en ljuf
lisa at det kvalda sinnet.
Då Wilson kommit till klart medvetande om
verkligheten, började en känsla af blygsel smyga
sig öfver honom, och han kastade skygga blickar
omkring sig. Men öfverallt mötte han tårade ögon,
och då sången i detsamma slutade, ropades ett
kraftigt da capo.
Då sången åter tystnat, uppsökte den unge
mannen sitt rum. Men någon hvila finner han ej
från sina tankar. Hur skall han göra? Finnes väl
något hopp, att han i någon mån kunde
godt-göra sin skuld? Kanske modern är död, eller tror
hon sonen vara borta för alltid och måhända sorgen
häröfver redan är stillad.
Fram och tillbaka arbeta tankarna, men han
kan ej komma till något beslut. Så tar han fram
paketet, som han ännu ej vet, hvad det innehåller,
och vecklar upp därur en enkel yllehalsduk, sådan
- 579 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
