Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Den 9 Juni 1901 - Onkel Clements arf. Af E. Nesbit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
af allt för Harry var att den man som innehade
inteckningen och köpekontraktet var den advokat,
som stod främst på listan öfver Sybils
tillbakavisade friare och han var den ende af dem, som
vunnit mr Lancasters gillande och bifall. För
hvad? Han var rik och hade en vacker framtid.
Harry, å andra sidan, var fattig och utan några
utsikter. Detta såg sannerligen mycket mörkt ut.
Harry träffade miss Lancaster af en händelse,
omsorgsfullt förberedd, på ängen bakom trädgården
till det gamla hus där Clement Googe tülbrakt
hela sitt lif. De slogo sig ned på en gammal bänk
för att resonnera om sin ställning, med många små
afbrott i konversationen som älskande pläga.
»Det är alldeles upprörande», sade Sybil, »att
bli försatt i en sådan ställning, med en far hvilken
uppträder som en krämare och en gnidare till
jurist som man köres ihop med hvarje timma på
dagen, utan att hafva ett enda öre egna penningar!
Annars skulle jag komma till dig och säga: ’Se
här är jag och min förmögenhet, tag oss båda,
om du vill’!»
»Det är mycket obehagligt», sade Harry, »men
mycket värre saker kunde ha inträffat. Du kunde
t. ex. icke ha älskat mig, eller du kunde ha
tröttnat på mig eller du kunde ha sett efter pengar i
stället för (Sn far.»
Här blef afbrott i konversationen.
»Ja, men du vet,» sade Sybil en stund efteråt
i det hon lyfte sitt hufvud frän hans axel och såg
honom i ögonen, »att den där afskyvärde
Cheet-ham säger att han ämnar bo i det gamla huset
själf och sälja de gamla möblerna och böckerna
och han skall taga ny uppsättning från Maple’s vid
Tottenham Court Road, det vet jag att han skall.
O, Henry, det är hårdt. Det skulle ha varit så
skönt att fått bo där omgifven af alla de där vackra
gamla sakerna.»
»Jag bryr mig inte mycket om hvar vi bo»,
sade Harry, »bara det är vi två».
»Ja, men det kan det inte bli, säger pappa, och
han har förbjudit mig att tala vid dig vidare».
»Men det kommer du att göra», sade Harry.
»Naturligtvis gör jag! Men jag måste inte smyga
mig afsides för att träffa dig, som jag gjort i dag.
Jag är myndig inom ett år, som du vet, Harry».
»Jag är död innan dess,» sade Harry med
öfvertygelse.
Och därpå brusto båda ut i skratt och det
uppstod en ny lucka i konversationen.
»Ja, du vet», sade Sybil till slut i det hon steg
upp och satte på sig hatten och handskarne, »att
hvad helst som må hända skall jag älska dig och
jag skall aldrig gifta mig med någon annan och
om du handlar likadant kan jag ej förstå, att vi ha
någonting att frukta. Kära du, hvad betyder pengar?
Så mycket som så!» Och hon knäppte med
fingrarne i luften.
»Så mycket som så!» upprepade Harry i glad
ton, ehuru hans hufvud var tungt som bly. . Jag
måste börja arbeta som jag borde ha gjort för
många år sedan. Jag är verkligen inte så dum i
det enda yrke som jag någonsin roat mig med.
Du skall få se att jag skall bli en högst
framgångsrik arkitekt.»
»Skulle dubygga ett lyckligt hem? - sade hon sakta.
»Naturligtvis», svarade han med en kyss . . .
»Nej, Harry, inte mer, inte flera. Någon kunde
se dig».
Därpå skildes de.
m.
Sybils profetia gick endast delvis i fullbordan.
Mr James Cheetham flyttade verkligen in i det
gamla huset men han sålde icke det gamla
bohaget.
»Det tjänar ingenting till-, sade han till sina
vänner, »att göra en ny bosättning från källaren
till vinden. När jag hemför min hustru, kanske
hon inte gillar min smak, förstår ni, och då skulle
man få göra om allt igen».
Och när hans vänner ville veta när de kunde
få gratulera honom till hans förlofning, brukade
han visa sitt flottiga leende och säga: »Ingen
brådska. Hon vill inte att det skall talas om ännu.»
Han var en storväxt ung man, denne James
Cheetham, med tjockt, skinande svart hår och
pryd-iga mörka korta polisonger. Hans ögon voro
nästan svarta och hvitan pa dem så gula som hvitan
på de ägg man får i Londons bodar. De fingo en
rödaktig glimt när han var ond eller tvärtom —
en glimt, som syntes i dem när han dansade med
miss Lancaster och som hos henne väckte en
önskan att döda honom eller sig själf eller båda.
Han hade bott i ett par manader i det gamla
huset, när han på en bal för andra gången friade
till miss Sybil.
»Men hvarför?» frågade han modstulet när hon
gifvit honom korgen med den yttersta bestämdhet,
»hvarför finnes det intet hopp för mig? Jag tror,
att jag skulle få er att bry er om mig, om ni bara
ville ge mig tillfälle därtill.»
Sybil genomfors af en ofrivillig rysning. »Jag
kommer ej att gifva er något tillfälle», var hennes
korta svar.
Nu förvandlades mannens sätt från den
arroganta själfsäkerheten, med hvilken han gjort sitt
a lbud, och han sade helt ödmjukt: »Ni vet ej hur
mycket jag älskar er, huru gärna jag skulle vilja
bli er make. Om ni ej är fäst viel någon annan,
tror jag att jag skulle komma er att bry er om
mig. Men om ni är fäst vid någon annan man,
tycker ni ej att det vore rättast att säga mig det?»
Sybil såg den lidelse och den passion, som i
djupa linier var skrifven i hans bleka ansikte. »Nå
ja», sade hon, »jag vill säga er hvad ni önskar.
Kom ihåg att jag litar fullkomligt på er. Jag är
förlofvad med mr Forester, men min far vill icke
gifva sitt samtycke, emedan mr Forester är fattig.
Men jag skall aldrig gifta mig med någon annan
och när jag blir myndig skall jag så vidt någon
möjlighet finnes, gifta mig med mr Forester.»
Mr Cheetham reste sig och gjorde en stel
bugning. »Tack», sade han, »ni behöfver icke säga
mer. Jag vill bara uttrycka en förhoppning att dun
unge mannen är lika värd sin stora lycka, som ni
anser honom vara. Jag hoppas att ni må blifva
mycket lycklig i ert äktenskap.»
Och för sig själf tillade han: »Och jag
hoppas att jag kan bli mannen därtill. O, ja! Det är
mer än troligt att jag skall bli det. Det finnes så
många sätt — så lätta utvägar. Det förvånar mig
verkBgen att hvarje karl med hufvud icke lyckas
få allt hvad han vill. Om man känner sin värld
och inte är ett stackars nöt, finnes det inga
svårigheter i lifvet . . .»
(Forts.)
- 591 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
