Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. Den 16 Juni 1901 - Musikkonservatoriets nye direktör - En femtiöring. Af Harold Härje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIKKONSERVATORIETS NYE DIREKTÖR.
I ill direktör för Musikaliska akademiens
musik-■»- konser\ratorium liar efter aflidne Albert
Rubenson utnämnts konservatoriets hittillsvarande
sekreterare, filosofie doktorn Vilhelm Svedbont, hvilken
intill den i september kommer att uppehålla äfven
sekreterarebefattningen.
Per Jonas Fredrik Vilhelm Svedbom är född i
Stockholm och son till docenten i statistik, rektorn
vid Nya Elementarskolan sedermera
Aftonbladsredaktören P. E. Svedbom.
Vilhelm Svedbom blef student i Uppsala 1861,
filosofie doktor och docent i litteraturhistoria
därsammastädes 1872, sekreterare vid Musikaliska
akademien 1876 och lärare vid konservatoriet i
musikhistoria och estetik 1877.
Svedboms musikhistoriska föreläsningar äro
synnerligen intressanta samt utmärka sig såväl
genom grundlighet och sakkännedom som genom en
fördomsfri och säker uppfattning. Den nye
kon-servatoriedirektören har äfven gjort sig känd som
en lycklig och begåfvad tonsättare, bland hvilkens
alster kunna nämnas kantatverken »Fyris» och »1
rosengården» för solo, kör och orkester, en mängd
vackra sånger med piano, dito för blandad kör
och manskör, m. m. Det går genom Svedboms
kompositioner en varm, äkta svensk, lyrisk
folkviseton, som är synnerligen tilltalande, och hans
alster äro, liksom hans tillgängliga, sympatiska
personlighet, totalt fria från allt slags affektation eller
pose 1
Med den ingående kännedom, som direktör
Svedbom genom sitt mångåriga sekreterareskap
har om konservatoriets angelägenhteer, och i
betraktande af det intresse, hvarmed han städse ägnat
sig åt skötandet af denna sin förra pröfvande
befattning, torde man här gifvetvis kunna säga, att
den rätte mannen kommit på rätta platsen.
T. v. T.
roto. Jotauon, tivtrborg.
VILHELM SVEDBOM.
EN FEMTIÖRING.
Bagatell för HVAR 8 DAG af Harold Härje.
Under mina studieår bodde jag en vinter långt
ute vid Vallhallavägen i Stockholm, där denna
gata gränsar till den stadsdel, som i dagligt tal
kallas »Sibirien». Afståndet från teknologiska
institutet, där jag studerade, gaf mig motion och
hyran var billig — två goda förmåner, som följdes
af en tredje: närheten af skogen med dess friska
luft ocli skidbackar.
Huset beboddes nästan uteslutande af
arbetare-faniiljer; bland dessa var äfven mitt värdfolk, som,
för att erhålla ett välbehöfligt bidrag till hyran, åt
mig afstod ett rum, hvilket jämte tamburen, som,
jag också disponerade, utgjorde nära nog hälften
af deras lägenhet, den de för öfrigt mycket väl
kunnat behöfva för egen del.
I trappan och på gården till detta hus mötte
jag ofta en ung flicka, hvilkens skygga utseende
kom mig att uppmärksamma henne inera, än jag
kanske eljes skulle ha gjort. Hon kunde vara en
15—16 år gammal. Gestalten var späd och fin,
ansiktet var alltid allvarligt, och ögonen — de stora
blå ögonen — hade ett uttryck, som man finner
hos en människa, hvilken håller på att lugna sig
från en svår förskräckelse, men ännu ej riktigt
kunnat blifva herre öfver sig själf. Det hände ett
par gånger, då jag kom hem och efter min vana
stormade uppför trappan tagande två, tre
trappsteg i sänder, att jag var nära att springa midt i
famnen på henne. Jag ursäktade mig, hon log
och rodnade. Kanske rodnade jag själf också —
ty det har man ej så svårt för, då man är nitton
år. Från denna dag brukade jag nicka åt henne, då
vi möttes. Det roade mig att se rodnandet och
leendet upprepas, och det lyckades ibland, men
långt ifrån alltid.
Jag frågade henne, ej, hvem hon var, liksom
jag tör öfrigt aldrig tog notis om någon af husets
folk, som jag mötte i trapporna. Men en
söndagsmorgon, då min värdinna kom in för att elda,
började hon berätta den stackars flickans historia, och
därtill hade hon, såsom jag samtidigt fick veta, en
för dagen alldeles särskild orsak.
Hennes mor var död och fadem på —
Långholmen. Se där den tragiska orsaken till hennes
sorgbundenhet! Själf var hon nu i tjänst hos en
arbetarefamilj, och hennes enda glädje var att en
gång i månaden få besöka fadern i fängelset.
I dag var det en sådan söndag, då hon hade
tillåtelse att få tala vid fadem. Men hon kunde ej
gå den milslånga vägen till fots, och äfven om
hon kunnat det, skulle hennes matmoder ej gifvit
henne så lång fritid, som en sådan promenad
fordrade. Hon måste därför använda spårvagnarne
eller ångslupen från Riddarholmen. Föregående
afton hade hon för min värdinna, som hon var
litet bekant med, under tårar förklarat, att hon ej
— 595 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
