Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. Den 23 Juni 1901 - Onkel Clements arf. Af E. Nesbit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL CLEMENTS ARF.
Af ß. Nesbit, öfversättning för HVAR 8 DAG.
(Forts, och slut från föreg, nummer.)
»Ni ämnar väl skämta med mig, miss Sybil,
eller hur? Ni borde ändå ha pudrat edra kinder
och satt en röd kant kring edra ögon, om ni
velat få mig att tro, att den man ni älskar är
försvunnen, och att ni är okunnig om hans öde.»
Sybil kastade en hastig blick på honom.
»Ni har alldeles rätt», sade hon. »Jag är alls
icke orolig, utan tror, att han är i fullkomlig
säkerhet, och att orsaken till hans frånvaro skall bli
fullt klar. Men jag tänkte ändå, att jag skulle
höra, om ni hade något att meddela mig, ty som
ni minns —»
»Ja, jag minns nog», afbröt han henne, »men
hvarför skulle just jag mer än någon annan kunna
säga er något om Harry Forester?»
»Endast därför, att ni är den sista person, som
man sett honom tillsammans med», sade hon lugnt.
»Hvart gick han, sedan han lämnat ert hus?»
James Cheetham var ingen dumbom. Att stå
ansikte mot ansikte med den verkliga, lefvande
faran skärpte hans tankekraft och sinnen. Det var
ett ögonblicks paus, innan han svarade:
»Han lämnade mig för att gå till stationen.
Men detta är flere dagar se’n. Ni måste ha träffat
honom sedan dess, miss Sybil.»
Han drog ett djupt andetag och undrade,
hvilken nästa lögn skulle bli, och hvem som kunde ha
sett honom.
»Är ni verkligen orolig», sade han, »så vet ni,
att ni kan räkna på mig. Skall jag anställa några
efterforskningar åt er? . . . Om det är något, som
jag kan hjälpa er med, så vet ni ju, att jag står
till er tjänst.»
»Och ni har ingenting att tala om för mig?»
sade hon.
Det tycktes tvinga sig på honom, och han sade
med halft bortvändt ansikte:
»Ingenting annat, än hvad jag sade er, sist
jag träffade er. Ni kastar bort ert hjärtas skatt på
en värdelös hund. Om han rest sin väg, har han
ej rest ensam —»
Sybils läppar rörde sig, som om hon ämnat
säga något — men hon bet sig i underläppen,
vände sig bort och gick sin väg utan att säga
ett ord.
James Cheetham drog ett långt andetag och
förde åter handen till sidan. Han lutade sig mot
grinden, och hans ansikte var blekt och förvridet.
Långsamt kom en svag skiftning tillbaka till hans
kinder.
»Det skall nog gå bra», sade han för sig själf.
»Det är omöjligt, att någon kan veta något, hon
allra minst.»
Då mr Cheetham satt ensam i sitt bibliotek
denna kväll, tänkte han närmare på de
omständigheter, som gjort honom till mördare. Detta, —
hans kärlek och passion och hennes likgiltighet och
kärlek till en annan — hur obetydligt föreföll ej
detta honom nu mot det brott han begått, och
som han skulle vilja ge allt för att ha ogjordt.
Och under det han satt där i dessa tankar,
hörde han någon komma in genom dörren och
stanna bakom honom. Medvetandet om en annans
närvaro i rummet kom honom att resa sig och
vända sig om, han befann sig ansikte mot ansikte
med Harry Forester. Han lyfte upp händerna och
sjönk ned på en stol vid bordet. Hans armar lågo
utsträckta öfver bordet, och hans hufvud föll ned
på dem.
»Usling, din fördömde usling!» Det var Harry
Foresters röst, icke någon andes, utan en lefvande
människas. »Se upp, jag har icke kommit tillbaka
från någon annan värld för att straffa dig!»
Men den andre rörde sig icke.
»Nå, hör då på, där du ligger hopkrupen som
den hund du är, ehuru Gud skall veta, att jag
grämer mig öfver hvarje ord jag måste tala till ett
sådant odjur.»
Mannen, som låg där med hufvudet mot armen,
rörde sig icke. Sybil inträdde i rummet och sträckte
bedjande handen mot Harry. Men han förde
undan den och fortfor:
»Då ni lockade mig ned i hålet för att mörda
mig, som ni ämnade, frågade ni mig, hvad som
fanns därnere. Jag hade nästan på tungan att säga,
att det var en dörr, men då jag såg ert mordlystna
ansikte, tänkte jag blott på att komma upp igen
så fort som möjligt.
»Ni vet sedan själf, hvad som hände. Då ni
begraft mig ordentligt och vältrat bjälken öfver
mig, gick ni er väg, lämnande mig åt en långsam,
säker död. Har ni någon gång under dessa trenne
dagar tänkt på, hvilken död det var?... Den
smörjan ni hällde i mitt vin, gjorde mig slö, men
jag hade ändå sinnesnärvaro nog att öppna dörren,
stappla på, tills jag fann plats att röra mig och luft att
andas. Och då jag återfick besinningen, hvad tror
ni jag fick se? Jo, att ni stängt in mig på den plats,
där min onkel förvarat sina skatter, juveler, pengar
och banknoter! Vet ni, min herre», sade han
krökande öfverläppen, »att jag har er att tacka, er
ensam, för min förmögenhet och min hustru?»
Händerna på bordet knäpptes ihop och
knäpptes upp.
»Var icke rädd. Jag skall icke göra er
någonting, icke det minsta. Det skulle vara alltför
stor ära för er att få ett kok stryk af en
gentleman. Ni skall blott låta mig köpa tillbaka detta
gamla ställe, och sedan skall ni försvinna till en
plats, där vi aldrig behöfva se er mera!»
»Harry, Harry», sade Sybil sakta, »haf
medlidande med honom, han är sjuk».
»Det är detta, jag kommit för att säga», sade
Harry. »Min advokat kan göra upp der öfriga af
affären med er. Ni har försökt att röfva ifrån mig
allting, ni har försökt att döda mig, och ni har
försökt att förtala mig inför min — för miss
Lancaster. Istället visade ni mig vägen dit, där jag
fann min förmögenhet. Och så gick jag rakt ut
i Guds klara solsken genom bakdörren på huset,
som en bra mycket lyckligare man, än jag
någonsin varit förut. Och så gick jag direkt till min —
till miss Lancaster, och då hon var här i dag, visste
hon allt och såg rätt in i er själ, hur ni ljög som
en feg skurk».
Nu reste sig den andre plötsligen upp i bela
sin längd. Han vacklade en smula, där han stod,
men han såg Harry Forester rakt in i ögonen och
yttrade två ord: »Tacka Gud!» sade han, och därpå
föll han ned raklång på golfvet.
• *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
