Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Den 7 Juli 1901 - En kontur ur lifvet. Af Karla Rönne - Från Ystadslöpningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KONTUR UR LIFVET.
För HVAR 8 DAG af KARLA RÖNNE. ’
l\/| ed tunga steg gick han öfver den
stenbe-■LVJ. lagda gårdsplanen och öfver tröskeln till den
trånga förstugan. Han skrapade den klibbiga
leran från de grofva stöflarna, som voro smutsiga
(högt uppåt skaften, hängde hatten på den vanliga
Ikroken och steg in.
Kallt och otrefligt, mörkt och ruskigt inne som
■ute. Han tände lampan, drog af sig de våta
stöflarna, tvättade sig och bytte om röck. En piga
kom in och gjorde upp eld; det dröjde en god
stund, innan hon kunde få de sura vedpinnarne att
brinna.
Ludvig Holmer stoppade sin pipa, tände den
■och kastade sig på soffan. Han var trött. Så trött
man kan bli af att hela dagen gå öfver åker och
äng på upplöjda fält, kors och tvärs öfver en stor
landtgårds kringspridda ägor.
Röken från pipan hvirflade upp mot taket i
tjocka, hvita moln. Han följde den en stund med
fgonen, därpå blundade han och halfslumrade
under några minuter. En dräng kom in samt
lämnade väskan med dagens post. Han öppnade den
och tog på måfå fram en tidning.
En sådan mängd familjenotiser,
förlofnings-•och vigselannonser! ’ Åh ja, det var ju alltid
vanligt efter de stora helgerna. Och påsken var nu
myss gången. Han lät blickarne likgiltigt fara
■öfver namnen: intet som han kände.
Men vänta — han ryckte häftigt till, då han
ääste:
Fritz Borg,
Elin Krona.
Han läste det gång på gång.
Elin Krona! Detta namn manade fram
min-aien från en tid, som varit, alla dessa minnen han
lian trott för alltid jordade i hjärtats innersta
vrår.
Tidningen föll till golfvet, utan att Ludvig
Holmer märkte det, han hade försjunkit i minnenas värld.
Det var på gamla Rödesjö deras vägar hade
mötts. Han en 23-årig inspektor med 200 kronors
lön och fritt vivre; hon, 18-årig, ute på sin första
kondition som lärarinna för patron Halls 5 barn
med ungefär samma pekuniera förmåner. De
träffades dagligen, gjorde långa promenader om
kvällarne, rodde samt ströfvade omkring i skog och
mark om söndagarne, deras enda fridagar.
Det dröjde icke länge, innan deras hjärtan
fun-snit hvarandra. De voro unga, ägde ungdomens
glada, ljusa syn på tingen, dess fasta förtröstan på
framtiden. De voro fattiga båda, men de kunde
vänta och hoppas, deras kärlek skulle alltid brinna
lika klar, så hade de trott då, just dessa
segervissa ord hade de om och om igen sagt
hvarandra.
Så skilldes de efter förnyade löften om kärlek
■och trogen väntan. Långa bref växlades ofta under
de första åren: sedan mera sällan och allt kortare.
Hans en gång så bergfasta hopp att i en ej allt
för aflägsen framtid kunna bjuda henne ett eget
hem, blef för hvarje år allt mindre. Man förslöas
ju alltid under ett lif i arbete och armod, och
framtiden låg framför honom, ett tröstlöst grått i
grått, utan afbrott, utan ljusning, utan utsikt till
något bättre.
Och så blef sinnet mörkt och dystert. Hans
missmod och hopplöshet gåfvo sig luft i brefven
till henne, de voro ofta sorgsna och bittra.
Hon var alltjämt guvernant, sträfvade och slet
som en dylik får göra, som skall vara alla till
behag samt sparade och knogade för att få den usla
Äönen att räcka till. Äfven hennes en gång så
glada, friska mod, hennes tillförsikt och förtröstan
på att det en gång skulle ljusna för dem, började
svikta.
Hur de arbetade och hur de sträfvade, ökades
inte de små inkomsterna, utsiktenia blefvo inte
bättre. Men deras hopp förkrymptes, och deras
kraft förslöades med åren. Lifvet, den hårda,
tryckande brödkampen hade lamslagit dem båda, gjorde
dem så småningom kalla och likgiltiga, förde dem
allt längre bort från hvarandra, skilde dem slutligen
för alltid.
Och nu hade hon funnit lyckan, lilla Elin, mött
»den rätte», var nil gift och en annans hustru.
Han föreställde sig deras hem, ett litet varmt näste,
dit mannen så ofta längtar under arbetsdagen.
Och sä när han kommer hem, ilar hon honom till
mötes i dörren, och med sol i blicken och leende
på läpparne bjuder hon honom välkommen.
Därinne flammar brasan, en behaglig värme fyller
rummet, ljus och trefnad strömma dem till mötes, när
de hand i hand stiga öfver tröskeln till det egna
kära hemmet, de tva, Elin och den andre . . .
Ludvig Holmer såg sig omkring i sitt eget
rum, hans blickar fästades pa de tarfliga möblerna,
de nakna väggarna: stora fuktfläckar i papptaket,
datnm och oordning, kläder kringströdda öfverallt!
Han suckade bittert.
»Nej, låt oss på hvar sitt håll söka lyckan. Vi
trodde en gång, att dess ljufva blomma för oss
växte på samma tufva, men lifvet har velat det
annorlunda.» Så hade Elin sagt i det sista brefvet,
och nu hade hon väl funnit lyckan.
Han själf? . . . Han skrattade till ett skärande,
bittert skratt.
Han skulle aldrig finna den, han gitte icke
ens söka.
Allt var honom så likgiltigt, så hopplöst
likgiltigt . . .
»Kommer inte inspektorn och äter någon
gång? Maten kallnar! ... Si, där ska bli
kaffekalas nere hos rättarns i kväll och jag ville gärna
ha stökadt ifrån mig, innan jag går!»
Det var pigan.
Han reste sig långsamt och gick ut i matrummet.
FRÅN YSTADSLÖPNINGEN.
Fotografi af Marcus, Ystad.
LÖJTNANT STAEL VON HOLSTEIN.
l:ste pristagare å »Betsy».
- 645 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
