Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Den 7 Juli 1901 - Henrik Ibsen hemma hos sig. Af Annie Wall - Professor Wilhelm Lilljeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
voro de öfvervägande. Ibsen salt vid ett litet bord ute på den
hotellets veranda, som vetter åt gården. Ej långt från
honom befann sig ett engelskt turistsällskap, hvars medlemmar
ej togo sina ögon från den berömde norrmannen Särskildt
lade jag märke till en mera bedagad miss, som tycktes
ovanligt nervös. - _
Hon ryckte hit och dit på stolen, hviskade med sitt
sällskap och vände sig oupphörligt om för att betrakta Ibsen,
hvilken såg mer än vanligt otillgänglig ut, som om han anat
försåt, och förskansade sig bakom sin tidning. Plötsligen
reste sig missen beslutsamt upp och gick fram till Ibsen,
hvilkens motsträrviea hand hon utan vidare grep och kraftigt
skakade, i det hon yttrade:
»I only want to shake hand with you, mr Ibsen. Oh,
I am very happy!»
Och därmed traskade den engelska damen med ett
lycksaligt uttryck tillbaka till sina vänner, hvilka, att döma af deras
beundrande ögonkast, tydligen ansågo henne som en fullständig
hjältinDa. Men den, som icke såg lycksalig ut, var Ibsen: han
kastade en förtörnad blick efter den bortvaiidrande missen,
sköt ut underläppen och såg bistrare ut än någonsin. Men
det är minsann icke endast engelsmän, som ansatt diktaren, jag
har också sett både framfusiga tyskar och medlemmar af andra
nationer, blifva ytterst kort alfärdade af den af all påträngande
uppmärksamhet uttråkade gamle diktaren.
Det är nu ett år, sedan jag sist talade med d:r Ibsen. Han
befann sig då vid bästa hälsa och var äfven vid särdeles godt
humör. Han talade med stor föltjusning om sin sista vistelse
i Stockholm och dröjde länge vid den ståtliga fäst, som
Kvinnoföreningen gifvit för honom på Hasselbacken. Han var högst
förtjust i våra svenska folkdanser och förklarade, att
utförandet af dem var något af det vackraste han sett.
Visserligen sade man mig nu, att Ibsen icke mottog besök,
att han var förbjuden af sin läkare att tala mycket etc., men
jag tänkte ändå, att jag ju alltid kunde göra ett försök, begaf
mig därför åstad till Drammensgade, vid hvilken skalden bor.
Då jag kom fram till buset, kom jag af en händelse att se
upp och såg i ett fönster det välkända ansiktet, med det yfviga
hvita håret och skägget. Det var Ibsen själf, hvilken med stort
intresse syntes betrakta de promenerande på Drammensveien.
Strajc därpå ringde jag på den dörr i törsta våningen, å
hvilken på en skinande blank messingsplåt var graveradt:
D:r Henrik Ibsen. En jungfru öppnade dörren, men
förklarade genast, att doktorn tyvärr icke tog emot. Det tröttade
honom tör mycket att konversera. Föröfrigt, yttrade hon, var
doktorn »kjæk*, och hade alls icke varit så dålig, som
tidningarne utmålat det.
Följande dag mötte jae Ibsen i vagn å Drammensveien.
Han var i sällskap med en herre, möjligen läkaren, och
föreföll sig alldeles lik. Till det yttre kunde man ej märka någon
förändring, det enda Rom slog en var, att han icke som
vanligt bar hög hatt, utan trots värmen en tämligen djupt i
pannan neddragen tjock, brun mössa. . ..
Man har ju nu under många år vant sig vid
att fram på höstsidan se ett Kristianiatelegram:
»Ibsen bar i går själf manuskriptet till sitt nya
drama på posten» 1. d., och intresset för mästarens
produktion har gjort, att otaliga gissningar och
rykten om hvad den store sfinxen denna gång skulle
komma med varit i omlopp. Det kommer
naturligtvis att i år bli en stor tomhet i hela den
nordiska litterära världen — och förrästen inom hela
världslitteraturen — om »lbsens drama» ej till
julen skulle komma ut hos Gyldendal.
Men ingen vet ju hvad »sfinxen» för i skölden:
kanske diktar han nu som bäst något nytt verk,
hvarom alla småsjälar, som röra sig omkring honom
aldrig drömt, och som de häller aldrig skola förstå...
PROFESSOR WILHELM LILLJEBORG.
En i sitt slag enastående
uppvaktning egde den 20 juni
rum i Upsala, i det att fil.
doktorer från 1866 då samlades
därstädes och uppvaktade
promo-tor vid 1866 års promotion, den
bekante zoologen, f. professorn
Wilhelm Lilljeborg, hvarefter
gemensam middag intogs å
Stadshotellet.
Den frejdade
vetenskapsmannen, hvilkens porträtt vi här
återgifva, är nu 85 år, han är
född i Helsingborg den 6 okt.
1816.
Student i Lund 1834, blef han
efter att ha promoverats till fil.
doktor samt aflagt teoretisk
teologisk examen, 1844 docent och
1845 adjunkt i zoologi vid
nämnda universitet. 1854 blef han
professor i zoologi i Upsala, från
hvilken befattning han efter
uppnådd pensionsålder tog afsked
1882. Vid jubelfästen 1877 blef
han hedersdoktor inom
medicinska fakultcteten vid nämnda
universitet.
Under flere resor nar den
ifrige forskaren för vetenskapliga
ändamål besökt olika delar af
den skandinaviska halfön
äfvensom norra Ryssland. Han har
ock nitiskt verkat för den
zoologiska institutionens i Upsala
förkofran samt genom värdefulla
afhandlingar i
vetenskapsakademiens och vetenskapssocietetens
i Uppsala publikationer främjat
kännedomen om nordens
djurvärld samt frågan om fåglarnes
klassifikation. Främst är dock
Lilljeborgs namn knutet till det
monumentala verket »Sveriges
och Norges rygg radsdjur», som
började utgifvas 1885, och är
något i sitt slag epokgörande.
Den gamle veteranen på
vetenskapens fält kan alltjämt glädja
sig åt god vigör; han är
föröfrigt både som lärare och person
enaf de mest populära professorer,
som vårt uppsvenska universitet
ägt.
— 650 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
