Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. Den 14 Juli 1901 - Hårdt mot hårdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARDT MOT HÅRDT.
Mr Carpendale lutade sig tillbaka i hörnet
och iakttog sin följeslagerska, så noga han kunde
i den fladdrande belysningen. Vid en hastig skymt
af en lykta såg han, att hennes ansikte hade ett
gäckande uttryck.
»Jag har icke den ringaste önskan att hålla
er solfjäder», sade han kort.
»Detta tycker jag icke är englalikt svaradt»,
sade hon. »Jag vet många, som skulle anse det
för ett ovärderligt privilegium att få tillåtelse att
hålla min solfjäder.»
»Finns det också lika många karlar, som skulle
uppskatta det som ett ovärderligt privilegium att
följa er till teatern bara för det nöjet att göra er
man svartsjuk?»
Hon böjde sig hastigt fram och lade sin
obe-handskade hand pa hans.
»Nej, Archie», sade hon mildt, »ni är den ende
bland tusende.»
Han lade sin andra hand på hennes och
flyttade sig litet närmare henne.
»Archie», fortsatte hon, lika mildt, »det är, som
om det vore en evighet, se’n den dag vi först
träffades på kajen i Scarborough.»
Han svarade icke. Han tänkte mindre på
hennes ord än på hennes närvaro och den ljufva
beröringen af hennes hand.
»Ibland tänker jag på», fortsatte hon, »huru
det hade varit om — om jag aldrig hade träffat
Jack — eller om Jack hade varit fattig som ni —.»
»Ja!» hviskade han, »och sedan, Madge?»
»Jag skulle nog ha gjort dig lycklig, stackars
gamle gosse.»
Hade hon sett på honom, skulle hans blekhet,
som t. o. m. var synlig i halfdunklet, ha varnat
henne, men det gjorde hon icke.
Han lutade sig närmare fram mot henne.
»Madge», sade han i en låg undertryckt ton,
»af hvad ni sade på eftermiddagen — har jag vågat
hoppas —»
»Hvad?» sade hon, ännu halft frånvarande.
»Kanske — om edra ord i eftermiddags voro
sanna».
Hon såg förvirrad på honom.
»Jag förstår er icke, hvad är det jag sagt?»
»Att ert hjärta stannat, där ni först förlorat
det —»
»Ja visst», svarade hon, »än se’n?»
»Och att det var för tre år se’n vid
Scarborough —»
Hon drog hastigt sin hand ur hans.
»Ah nej, visst inte! Hur kan ni vara så dum,
Archie? Ni vet mycket väl, att det tillhört Jack,
ända se’n jag först såg honom i Dover».
»Nej värkligen!» sade han torrt. »Då har jag
missförstått er litet, och det är alltså fortfarande
er man, som —»
»Ja, naturligtvis, ’Silly Billy’! Hvem skulle det
annars vara», svarade hon gladt.
»Nej, naturligtvis», medgaf han ännu torrare,
»hvem skulle det annars vara?»
* •
•
Man kan icke säga, att mrs Cameron kände
sig riktigt nöjd, då hon kom hem och stod utanför
dörren samt väntade på, att jungfrun skulle öppna,
sedan hon tagit afsked af mr Carpendale. Nu, då
hon fullföljt sitt infall, kände hon sig något tvifvel-
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
sam om dess fullkomlighet och fruktade dessutom
för hvad hennes herre och man skulle komma att
säga eller — till och med göra.
»Hvar är herrn, Bates?» var hennes första
fråga, då hon kommit öfver tröskeln.
»Herrn har icke varit hemma», ljöd svaret.
»Han skickade hem en kontorspojke efter sin
resväska och med ett bref till frun.»
Mrs Cameron drog en lättnadens suck och tog
brefvet med sig upp.
Då hon tagit på sig sin nattrock och bekvämt
satt sig tillrätta i en länstol, öppnade hon det. Föga
anade hon, att detta till utseendet så oskyldiga,
lilla papper skulle åstadkomma den stora krisen i
hennes tillvaro.
Hennes make hade haft brådtom och i
hastigheten lagt ett annat bref i det kuvert, som var
adresseradt till henne. Det lydde som följer:
»Kära Lena!
Tag finner, att jag kan få tid att resa ned till
Brigiiton med dig pa tre dagar. Det är
uppfriskande att få påminna sig, att, ehuru jag af
förnuftsskäl är lagligen gift med Madge, du likväl i
alla afseenden är min egen lilla hustru. Jag har
skrifvit hem och sagt, att jag blifvit bortkallad i
och för trängande affärer. Var därför i god tid
nere vid stationen, så att vi kunna följa med
7.30-tåget.
Alltid din
Jack Cameron.»
in.
Den fagra sommarsolens första strålar föllo på
mrs Cameron och funno i henne en mycket
olycklig kvinna. Hennes ögon voro uppsvullna af gråt,
och hennes ansikte blekt och vanställdt. Hon sade
till, att hon ville ha frukosten serverad på sitt rum
och behöll gardinerna neddragna för att dölja sitt
förgråtna utseende för sin jungfrus spörjande blickar.
Så snart det var henne möjligt, telegraferade hon
till sin bästa väninna att komma för att trösta och
råda henne, och tiden gick långsamt framåt, under
det att hon väntade på denna. Klockan var elfva,
då hon hörde, att porten öppnades och stängdes
och att någon kom uppför trapporna, knackade på
hennes dörr och steg in i hennes rum, sedan hon
svarat: »Stig in!»
Mrs Cameron steg hastigt upp och beredde
sig att sjunka i sin väninnas armar, i det hon gaf
fritt lopp åt sin djupa sorg.
»Det var väl, att du kom», snyftade hon. »Åh,
Henriette —», så tvärtystnade hon, ty det var icke
Henriette, utan hennes man, Jack Cameron.
Han gick direkt fram till fönstren, drog upp
gardinerna och vände sig sedan om emot henne.
Men då hans ögon föllo på hennes bleka, förstörda
ansikte, ryckte han till med ett utrop af
öfverraskning.
»Hur i all världen är det fatt, Madge?» frågade
han.
Hon rätade upp sig och blickade vredgad på
honom.
»Ni vågar fråga mig, hvad det är, ni usle,
föraktlige karl», framprässade hon.
Han gick fram till henne och lade armen kring
hennes lif.
»Har du fått hjärninflammation, lilla, kära vän?»
sade han. »Säkert är det något på tok!»
— 670 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
