Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. Den 21 Juli 1901 - Solnedgång. Af No Name
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOLNEDGÅNG.
mer än så, som skiljer oss. Och »om vi bägge
hålla af och förstå naturen, ha vi gjort klokt, som
valt just en sådan här kväll till vår uppgörelse.
Det är harmoni och frid och enighetens styrka,
hvart man ser.»
»Ja, det är vackert.»
»Det är bättre än så, det är fullödigt. Har du
gifvit akt på, hur sällan människor använda det
ordet?»
»Kanske! Det är ett paradord. — Hvad har
du att förebrå mig?»
»Ingenting.»
»Och ändå . . .►
»Skall det bli slut, ja! Vi känna vår
förbindelse som ett band, och vi undra, om lyckan skall
bli hemma hos oss.»
»Naturligtvis! Sådant vet man ju aldrig.»
»Nej, men man tror! Kärleken kan ga vilse,
hoppet kan tvina bort, men tron hjälper dem båda
till rätt väg och kraft igen. Att älska, det är ju
att tro.»
»Men, du dåraktiga, romantiska barn, hvad
begär du då egentligen af denna obehagliga
väntetid? Om två år få vi gifta oss. Då blir allting
bra.»
Elsas ögon skymmas af tårar, och hennes röst
blir dämpad och bruten:
»Om två år, säger du — och tills dess?»
»Ska’ vi vara förnuftiga. Du måste lägga band
på din svartsjuka; du är tvungen att lära dig
förstå, att mitt arbete — hela lifvet föröfrigt, tar mig
i anspråk.»
»Jan, du har en gång sagt mig, att jag var
din lycka. Jag har bref och sagda ord inristade i
mitt minne fran vår första förlofningstid. Då var
jag inte en del, då var jag det hela. Jag kände
det och var stolt öfver det.»
»Men med samma uttryck kan ju ingenting
fortfara.»
>Nej, jag antar, du har rätt — från manlig
synpunkt. Om det finnes gradmätare på kärleken,
skulle det bevisas, att inte en man pa tusen vore
värd en kvinnas fulla, starka hängifvenhet.»
Tan ler, ett halft obehagligt, halft öfverlägset
leende, och han rycker upp det ena grässtrået efter
det andra, hvarpå han ater kastar dem ifrån sig.
Så svarar han, långsamt och lågt: »Och hvad
vore ni kvinnor utan oss?»
»Du har rätt, Jan, människorna behöfva
hvarandra, och kärleken är den vackraste af
stämningar, men när den upphör att vara stämning och
doft och melodi, när den förtorkas eller slås ihjäl
med slöa, illa måttade vapen, då är det bättre att
gå ur vägen för den man haft kär. Jag såg dig i
dag varligt flytta en mask från vägen. Du ville inte
trampa på den. Bredvid dig gick jag, och mig
trampade du på, hårdare än du någonsin kunnat
göra det på masken.»
»öfverdrifter, Elsa. Jag var glad och ville
inte låtsa om ditt dåliga humör. Du begär, att
man alltid skall vara färdig med känslostämningar.
Kära barn, kom ihåg, att vi äro födda med
materialistiska ansatser. Du vet ju, att jag håller al
dig. Vi ska’ nog bli lyckliga i sinom tid.»
Elsa vänder hufvudet emot honom. Hon reser
sig ej, men det är en egendomlig fasthet öfver
henne, och i ögonen lyser det af en eld, hvilken
icke värmer.
»Du har rätt; jag kräfver alltid eller — aldrig.
Medelvägar finnas ej för mig. Och nu blir det
mig för hvart ord, du säger, klarare, att vår dag
är slut. Vi ska’ börja en ny — på skilda håll.
Det var synd om dig och synd om mig, att våra
vägar möttes och att du kom mig att tro på en
ny himmel och en ny jord. Jag har ingenting att
tacka dig för, ty allt det du en gång gaf så rikt,
har du tagit igen med den sista tidens pinande ån-
5est öfver hvarje vårt sammanträffande. Ser du,
an, nu går solen ned i moln! Här har du min
ring. Jag har burit den i glädje; jag skiljes väl
från den med sorg, men jag måste dock skiljas
ifrån den.»
Nu reser hon sig; hennes rörelser äro säkra
och mjuka, men hon bär hufvudet högt. Med lugnt
framsträckt hand låter hon ringen glida ned
bredvid honom på stenen.
»Farväl!»
Hon går uppåt strandpromenaden. Det hade
skälft som en snyftning i hennes sista ord, men
icke en enda gång ser hon sig om.
Det kommer för honom, att han hånfullt kunde
ropa till henne, att hon glömt sin hatt, men gör
det inte, han sitter endast stilla kvar på samma
fläck och låter det mörkna omkring sig, och den
enda tanke han kan tänka till slut i den döfva
smärta, han känner, är: »Hon hade inte skäl att
tvifla på mig; jag gaf, hvad jag kunde ...»
Vagorna slå och slå mot stranden: hvad bry
de sig om människoöden? Molnen växa och resa
sig som jättar mot den höga åsen, och nu börjar
det susa i rågen, som böljar och böljar med
tunga ax.
Jan stiger upp; han är stel i lederna och
frusen. Han går i rask takt, medan aftonvinden
friskar i, stegras och blir till storm, som hvirflar
stickor och strån öfver vägen.
»Vi få oväder», säger Fiskar-Lars och nickar
från sin farstutrappa.
»Ja, det ser så ut», svarar Jan lugnt, men strax
därpå biter han ihop tänderna för att tvinga
gråten tillbaka...
I parken, i den undangömda berså, där de
mötts så många gånger, sitter Elsa, och trots allt
väntar hon, väntar så, att hon tycker han måste
komma. Hon räknar vansinnigt langa tal bakfram
för att slöa de värkande tankarne, och hon vågar
knappt andas för att gå miste om ljudet af hans
steg. Men han kommer inte. Han har tagit ett nytt
mål — redan. Hon stirrar ut i mörkret och vet,
att det skall gry en ny dag också för henne. Dag
och ljus och lif; ut till detta längtar hon — och
det måste komma ...
- 676 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
