Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Den 4 Augusti 1901 - »Aftonstämning». Af C. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»AFTONSTÄMNING».
»Nå — har herr_Fenger2fått-_rätt på någon sådan
ännu?»
»Nej, tyvärr! Det är minsann ej så lätt, då
man förätit sig på bräckt skinka och bondbönor,
och sedan sptlat krocket med småbarnen.»
»Nä ja, skinkan och bondbönorna äro då
sannerligen ingenting att förakta. Och hvad den här
välsignade »stämningen» angår, så titta bara dit bort.»
Och Kronberg pekade med piskskaftet nedåt
den så kallade Sjöängen.
Där hade arbetet för dagen just slutat; pigor
och drängar samlade under muntert glam ihop sina
matsäckskorgar och redskap; den gamle rättaren
stod med hatten i ena handen, torkande sin panna
med andra handens afvigsida, under det han helt
belåtet betraktade de långa rader af stora
hövol-mar, hvilka sträckte sig ända ned till den lilla sjön,
hvilken låg där så spegelklar, att alla strandens
träd och buskar tycktes stå rätt upp och ner i dess
djup. Bakom björkarne på udden sände solen ut
de sista, gyllene strålknippena, silande genom det
fina löfverket, och äfven hela den praktfullt
skiftande kvällshimlen återspeglades i vattnet. Öfver
detsamma sköto svalorna blixtsnabbt kors och tvärs.
I den närbelägna hagen kommo de brokiga korna
tågande före mjölkningen i en lång rad — och
öfver vattnet genom den stilla luften, ljödo
klock-toner från den midt emot liggande, lilla kyrkan,
ringande till hälgemål. Dagens hetta, arbete, släp
var slut — frid, svalka och ro förunnades hela
naturen.
»Ja — målare är jag nu inte och inte just
någon »stämningsmänniska» häller — men känna
och se, att allt detta är skönt och hjärtevärmande
— det kan jag ändå! Välkommen efter, herr
Fenger — jag tror, att hustru min tänker bjuda på
kräftor i kväll.»
En klatsch med piskan, vagnen rullade af —
och där stod vår målare i ett dammoln, störd i sitt
sökande efter ett passande stämningsmotiv till sin
utställningstafla. Han var ej en af de utvalda —
tyvärr — han var endast en af de många. Han
vistades sedan en månad på kapten Kronbergs
natursköna Framnàs för att »söka motiv» och
»studera naturen». Hvad han hittills funnit, var ett
angenämt hvardagslif med älskvärda människor, god
mat och frihet från dagliga bekymmtr. Hans
artistiska anläggning liksom söfdes och förslöades af
all denna lugna vällefnad, allt detta vänliga
tillmötesgående, efter år af svält, motgångar och fåfäng
sträfvan. Missmodigt drog han upp sin skissbok,
slog sig ned på en sten och stirrade utåt sjön.
Men det gick trögt — han började tvifla på, att
han egentligen någonsin skulle lyckas göra något
verkligt konstnärligt.
Efter en stund slog han ihop boken, stoppade
med en djup suck in pännan, och — gick sa hem
till kräftorna och det muntra samspråket vid
punschen och cigarrerna på balkongen, för att sedan
med välbehag sträcka ut sig i den sköna sängen
och sofva den rättfärdiges sömn till klockan 9
följande morgon ...
•
20 grader kallt! Ingen möjlighet att tina upp
isblommorna på rutorna i det lilla vindsrummet
fyra trappor upp vid Stora Glasbruksgatan på
Söder, där Fenger ännu klockan 12 pa dagen låg
med slutna ögon i sin skrala järnsäng. Kallt var
det, och endast några utbrunna kol återstodo i den
lilla kaminen, hvilken stod midt ibland utkast,
färgtuber, fullkladdade paletter, färgtrasor m. m.
Han var trött på alltsammans, trött på sitt
arbete, trött på sig själf. Han insåg alltmera, att
han aldrig skulle bli någon verklig konstnär, att han
ej hade den rätta hågen och energien. Var det
ens värdt att försöka längre? Var det ej bättre
att bränna upp hela »klabbet», och ge sig till
plank-strykare eller något dylikt!
Han slog upp ögonen och såg sig omkring.
Därute sken solen klart pä en molnfri himmel,
och dess gyllne strålar sökte sig väg genom
isblommorna på fönstret, så att de fingo ett
glänsande rosenskimmer, hvilket kastade sitt återsken
öfver hela det torftiga, skräpiga hemmet. Det
liknade — ja, vänta — hvad kunde det vara, som det
påminde om?
Han stirrade in i det rosiga ljuset, och genom
en af dessa oförklarliga idéassociationer, hvilka utan
någon vår medverkan liksom draga fram
längesedan förgätna bilder och händelser ur själens
gömmor, stod plötsligt för hans inre blick den ljufliga
juliaftonen för längesedan.
Han såg det sä tydligt alltsammans: den
ny-slagna Sjöängen med sina hövolmar, hagen, korna,
slållerfoiket, gamle Rättar-Anders, den godmodige
kaptenen, de glänsande svartingarne —
alltsammans belyst af solnedgångens rosiga skimmer, hvars
skiftande färgprakt mötte ögat både på himlen och
i vattnet. Han rent af kände hödoften och de svala
aftonfläktarna, han hörde klockljuden öfver sjön.
Allt detta stod nu för honom tydligare, mera
innerligt uppfattadt i det ruskiga vindsrummet på den
kalla vintermorgonen, än den gängen, då kapten
Kronbergs piskskaft visade honom på det i lef
vande lifvet.
Om han skulle? Om han kunde?
Han rusade upp i en fart och började gräfva
i gamla utkast och skissböcker utan att känni
hvarken hunger eller kyla: jo där fanns det —
fastän endast helt slarfvigt nedkastadt på papperet.
Dagen därpå funno hans få vänner dörren stängd,
och Fenger öppnade icke, oaktadt allt bultande.
Dag efter dag satt han framför sitt staffli och
arbetade som aldrig tillförne. Och småningom
framträdde den varma sommaraftonen, som tog sig
dubbelt sommarvarm och ljuf ut i den kalla
vinterdagen bland snö och is. Han lefde nu endast för
sitt arbete och inlade bela sin själ och varelse i
hvarje pänseldrag. Och vintern och våren gingo.
#
Kapten Kronberg tittade in i köket, där fru
Marie stod och öste upp sin nykokta
jordgubbs-sylt.
»Kommer du med till Sjöängen och ser, hur
det går med slåttern, gumma lilla. Vi träffa
kanske vännen Fenger därborta. Det förargar mig
verkligen, att han ej ville bo här denna gång .. .
Jag sätter mig och väntar på dig nere vid
parkgrinden.»
Borta vid den vackra Sjöängen var allt som
för 3 år sedan. Tiden tycktes ha stått stilla.
Vännen Fenger funno de dock ej där. »Har gått till
Sjöstugan för att få sin aftonvard», upplyste
Rättar-Anders.
Men sitt staffli hade han lämnat kvar med
den nu nästan färdiga taflan. Varm och lefvande
i färgen, stämningsfull och fin i uppfattningen —
ett verkligt konstverk!
»Så fick han ändå sent omsider sin
»aftonstämning», den hygglige pojken.»
»Nej, Carl, det var icke han, det var du, som
fann den — den där kvällen — du minns.»
»Det gör detsamma», sade den hederlige
kaptenen, »hufvudsaken var, att han härigenom fick
sin ’gnista’ tänd. Ty detta är ett konstverk, gumma
lilla, det begriper till och med jag!»
- 707 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
