Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. Den 8 September 1901 - Teol. D:r S. A. Fries. Af Sydney Alrutz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEOL. D:R S. A. FRIES.
TDå senare tider har i den svenska kyrkan den
-*- frågan blifvit mer och mer brännande, hvilken
räckvidd bör tillerkännas det vetenskapliga
forskningsarbetet pä områden, som stå i det närmaste
samband med det religiösa lifvet. Mäktiga röster
höja sig varnande mot all s. k. nedrifvande kritik;
de mena, att all teologisk forskning bör utgå från
vissa gifna förutsättningar och att den aldrig får
gå till anfall mot själfva de kristna
grundsanningarna, hvilka anses höjda öfver all debatt. De
hålla t. ex före, att all bibelforskning bör stanna
där, hvarest den kan komma i kollision med
sådana läror, som länge åtnjutit anseende såsom fast
grundade i skriften och därför oemotsagdt fått gälla
såsom hörnstenar i all kristen tro.
Andra åter hysa ingen fruktan för att släppa
in den fria, vetenskapliga forskningen på trons
helgade område. De äro öfvertygade, att det kritiska
arbetet på sin höjd endast kan rubba den kristna
trosbyggnadens utanverk och omgestalta
uppfattningen af lärans mera periferiska delar. Det
centrala, religionsstiftarens evangelium, skall genom
detta arbete endast bringas att framstå i klarare
dager, mera renadt från hvad forna tiders
reformatorer kallade människopåfund. »Reform måste vara
lösen i reformationens kyrka», och absolut
underkastelse under än så gamla och ärevördiga dogmer
är enligt deras mening snarare katolsk
auktoritetstro än protestantisk kristendom.
Den förra riktningen behärskar ännu det
svenska prästerskapets öfvervägande flertal, och det är
egentligen inom den yngre teologgenerationen, som
den senare åskådningen vunnit terräng.
I främsta ledet bland denna friare riktnings
lätt räknade målsmän står onekligen teol. d:r
S. A. Fries. Hans oförskräckta och energiska
arbete i denna åskådnings tjänst har gjort honom
känd ej blott inom fackkretsen, utan ock hos den
del af allmänheten, som öfver hufvud hyser intresse
för religiösa och kyrkliga frågor.
Samuel Andreas Fries föddes den 15 mars 1867.
Efter genomgången studentexamen aflade han vid
Uppsala universitet såväl fil. kandidatexamen som
den ytterst ovanliga teologie-licentiat-examen och
utnämdes sedermera till teologie doktor. Fries är
den ende af våra svenska teologer, som i senare
tid på grund af aflagda prof vid svenskt universitet
vunnit och ej blott såsom en titel erhållit denna
värdighet. Efter skedd prästvigning hade han
redan 1894 inträdt i kyrkans tjänst. År 1900 blef
han så godt som enhälligt väld till komminister i
Storkyrkoförsamlingen.
Redan under sin studietid utgaf Fries sin
»Israëls historia» (1894), ett arbete, som på sin tid
framkallade mycken uppståndelse inom det
teologiska lägret. Förf. ställde sig i denna handbok
kritiskt gent emot häfdvunnen uppfattning af en
del frågor rörande Gamla testamentet, ehuruväl
han ej gick så långt »åt vänster», som före honom
många framstående teologer på kontinenten. De
i hvarje fall k itiska åsikter, som Fries här
framlade, genomgingo äfven den afhandling >Den
israelitiska kultens centralisation», som han 1895 utgaf
och offentligen försvarade i samband med sitt
teologie doktorat. Också tilldrog sig denna
disputationsakt mycken uppmärksamhet i Uppsala och
hade lockat fullt hus i en af universitetets största
lärosa’ar. Auditoriet följde med spändt intresse
det lifliga meningsutbytet mellan den gamla skolans
teologer — i form af såväl ordinarie som extra
opponenter — och den säkre respondenten.
Fries är äfven en af dem, som här i Sverige allra
tidigast intresserade sig för religionskongressers
hållande. Hans lilla skrift, »Om betydelsen af
religionskongressen i Chicago•, bär härom nogsamt vittne.
Han var ock en af de ledande krafterna i den
religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm 1897,
vid hvilken han var generalsekreterare. Bland hans
öfriga arbeten märkas »Det 4:de evangeliet och
Hebreerevangeliet» (189S), hvari han bl. a. söker
med nya hjälpmedel och synpunkter försvara och
utveckla en redan förut framkastad hypotes rörande
författareskapet till Johannes’ evangelium.
Fries började sin prästerliga verksamhet vid
den tid, då Fehr var pastor primarius, och har nog
i mycket påverkats af denne banbrytare för friare
teologisk åskådning. Ett uttryck för den
tacksamhetsskuld, i hvilken han stod till Fehr, sökte han
gifva i den biografi öfver Fr. Fehr, som han år
1896 utgaf. Fries fortsätter äfven utgifvandet af
den af Fehr grundade skriftserien »I religiösa och
kyrkliga frågor».
Den uppfattning, som häfdar, att alla teologiska
meningsskiljaktigheter och bibelkritikens mer eller
mindre säkra resultat böra undanhållas den stora
allmänheten, har i Fries en afgjord motståndare.
Hans verksamhet i tidskrifter och tidningar visar,
hur önskvärdt han anser det vara, att folket själft
deltager i eller åtminstone sättes i tillfälle att följa
med den religiösa utvecklingen och det rastlösa
vetenskapliga arbete, som f. 11. pågår för att vinna
större klarhet i såväl religionens som ock särskildt
kristendomens historia och väsen. Det förtjänar
vidare påpekas som ett drag i den riktning, som
Fries representerar, att den bestämdt tager afstånd
från all frikyrklighet och allt s.ktväsende och inom
statskyrkan med dess större fördragsamhet söker
vinna utrymme för det vetenskapliga
nydaningsarbete, som kräfves för att vår tids religiösa behof
skola kunna tillgodoses inom kyrkliga former.
Sydney Alrutz.
— 786 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
