Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. Den 8 September 1901 - När herrskapet kom. Af No Name
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR HERRSKAPET KOM.
När Fiskar-Lars gifte sig, hade hans stuga lyst
nytimrad som det grannast.- solsken, hvilken
skulle hälsa Fager-Anna välkommen till skäret,
och han hade bykt fiskarbåtens segel i eklut, för
att det skulle skin i riktigt rödt och grannt i
ögonen på ungmor.
Nu hade stugan hunnit bli grå af sol och vind
och ålder med för resten, och af seglet fanns icke
ens en flik kvar, trots den stärkande ekluten.
Fager-Anna hette numera endast mor Anna eller
bara mora», och Fiskar-Lars kallades »far» af
befolkningen rundtomkring.
De hade ett enda barn, en dotter, och hon
kunde godt ha ärft moderns »Fager-» före sitt
namn, ty vacker och ståtlig var Karin, glad som
böljesång om våren och frisk som lekande vind.
Så en sommar kördes det virke upp till
björkdungen på fastlandet midt emot skäret. Det ena
lasset hvita, finhyflade bräder efter det andra och
smala, ranka stockar, och bäst det var, reste sig
en modern villa däruppe bland de smärta,
hvit-stammiga träden. Solen lekte nyfiket titt-ut genom
de blanka fönsterrutorna och den muntra vinden
slog upp dörren på vid gafvel för att se, hur
rummen kunde taga sig ut i det där dockhuset, som
hade torn som ett slott, men för resten knappt
var större än Fiskar-Lars’ stuga.
Nästa sommar, när juni kom med ljusa nätter
och doftande fruktblom, hissades en präktig
blågul flagga på villans torn: hvita markiser svällde
bländande nya och förnäma framför den grannt
sirade verandan, och stora packlårar tömde sitt
skiftande innehåll i de ljusa rummen.
Karin stod ute på skäret; hennes bara fötter
syntes starka och välformade under den korta
kjolen, och det var med en brun, kraftig hand hon
skuggade för ögonen, medan hon såg mot villan.
»Nu är herrskapet där», sade hon, »och så fint
de ha det! Hvit duk på bordet och en hel korg
med kakor.»
»Hjälp far att vittja strömmingen, Karin, så
kan du sedan fara ditöfver till villan och bjuda -ut
den till herrskapet!»
Det lät Karin icke säga sig två gånger. Hon
var alltid rask i vändningarna, men nu gjorde den
kvinnliga nyfikenheten henne nästan flygfärdig.
Herrskapet, isynnerhet frun, beundrade de blanka
styfva, glittrande fiskarne i Karins korg. Se, det
kunde man då se var äkta saltsjöströmming!
Är fröken med ute och fiskar?» frågade hon
med sin ohjälpliga titulär-stockholmska.
»Inte är jag någon fröken. Jag är Fiskar-Lars’
Karin, jag.»
Ett gladt, käckt leende upplyste det solbrända
ansikte, som den spensliga, bleka Stockholmsfrun
beundrande såg upp i.
Hon och Karin blefvo snart bekanta. De rodde
ut tillsammans; de plockade bär, och Karin tog
hurtigt hand om herrskapets tvätt, och ingen dag
förgick utan att man hörde hennes klingande skratt
däruppe vid villan eller hennes klara sång under
arbetet.
Frun var ung och kände sig rätt ensam härute
Eå landet, sedan mannens semester slutat; barnen
lefvo i längden ett ganska tröttsamt sällskap, och
hon fäste sig därför vid Karin, så att hon ständigt
ville ha henne hos sig. Jungfru Lina knyckte på
nacken åt »fiskartösen» och menade tro på, att
hon blefve väl så lagom rar, när hon fått vara
med en tid.
Och att hon skulle med, var just fruns dröm.
Hon tänkte sig med barnslig förtjusning, hur bra
en liten kokett serveringsmössa skulle ta sig ut på
Karins ljusa, krusiga hår, och det förgick inge»
dag, utan att hon i lifliga färger beskref
Stockholms alla härligheter för Karin, hvilken lyssnade
som till en vacker saga.
Slulligen kom förslaget:
»Vill du följa med till Stockholm, Karin, och
själf titta på allt det jag berättat om?»
»Jag kan inte lämna far och mor ensamma på
skäret. Hvem skall då hjälpa far med
strömmingfisket?»
»Det är förstås rätt, att du vill vara en god
dotter, Karin, men det är också synd, att du
ingenting skall få se af världen, medan du är ung
och kan njuta af det. Du kunde taga tjänst ett
par år och komma hem igen sedan».
Karin lät öfvertala sig, men frun finge själf
styra med det hos far och mor; och frun for öfver
till den lilla gråa stugan, hvars inredning var lika
nött och lika anspråkslös som dess yttre, och
framställde här i väl valda ord sitt ärende.
Mor tyckte att »barnet» kanske kunde ha godt
af det; men far satte sig på tvären. Det skulle
bara fördärfva tösen, och han sade rent ut, att han
vånne herrskapet aldrig kommit.
Till sist dref dock den kvinnliga energien sin
vilja igenom, och en kväll i augusti, när solen stod
röd bakom tallarne, och hafvet låg blankt som
fejadt stål, reste Karin från den lilla fiskarstugan
ute på skäret, därifrån det sista hon såg, var mors
blårandiga förkläde.
Karin var icke länge jungfru; hon blef hastigt
nog en af Stockholms mest bekanta
schweitzeri-fröknar, och den lilla frun, som dragit henne upp
ur dunklet, kunde ej nog beskärma sig öfver
»sådant där folks otacksamhet».
En gång hade Karin varit och hälsat på hemma
hos de gamla, men besöket blef helt kort och
upprepades sedan aldrig.
Hon hvirflade längre och längre ut i
malströmmens lockande hvita skum —–
Men därute på skäret gingo dagarna tysta och
tunga, antingen det var höst eller vår. Deras
solsken var borta; mor Annas kinder hade djupa
fåror af de många tårar, som tillråt utför dem, och
Lars hade blifvit bitter och ordkarg.
När i fagra juni den blågula flaggan hissades
på villans torn till tecken, att ett nytt herrskap
kommit — det var sällan detsamma år från år —
for Fiskar-Lars ditöfver och bjöd ut sina präktiga
strömmingar, men kärf var rösten och hvass
blicken, när ban frågade om herrskapet skulle ha
någon fisk.
En och annan liten vänlig fru försökte tina
upp gubben, och naturligtvis valde hon kvinnligt
det, som mest värmde hennes hjärta.
»Har ni inga barn?»
»Nej inte numera.»
»Ha de dött?»
»Nej, vi hade en flicka; henne tog herrskapet,
och jag är gla’, vi bara hade en te mista. Ajöss.-»
Mera ordade icke Lars om den sorg, som bodde
inom honom, men af befolkningen omkring kunde
man få hela den enkla historien. Och herrskapet
såg deltagande öfvc r till skäret, och tyckte så synd
om de båda gamla, som icke hade någon glädje i
lifvet.
Den skröpliga stugan på det skrofliga skäret,
omkring hvilket vågorna slogo i klingande rytm,
blef för de fina stadsmänniskorna i villan till ett
tungsint poem, och de sutto i stilla kvällar och sågo
ditöfver med undran och sympati i blicken.
No Name.
— 788 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
