Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. Den 14 Juli 1901 - Annonser - Kvinnohjärtat. Af Will Roberts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NNONSER FÖR
HVAR 8 DAG
-ÖRMEDLAS I STOCKHOLM AF
Fru LISA RUBENSON
fcLLM TEL. 874 NY8ERGSGATAN 2.
OLOF RUBENSON
HVAR 8 DAGS KORRESPONDENT
I STOCKHOLM
endast I redaktionella angelägenheter
ALLM. TEL. 874 NYBERQSGATAN 2.
KOCKUMS
EMALJERADE KÄRL
ÄRO DE BÄSTA
KVINNOHJÄRTAT.
Novell af Wi» Roberta.
öfversättning för HVAR 8 DAO.
De stodo båda vid den lugna flodstranden. Han var
tank/ull och sorgsen och hon stod dlr med ett
skälmaktigt, till hälften föraktfullt leende på de vackra
läppame.
»Välan», sporde hon, »hvad var det du ville säga mig?»
Han vände sig hastigt emot henne.
»Kära Ethel, du vet nog hvad jag har att säga. Jag
tycker icke om ditt sätt att umgås med kapten Darent och
jag måste verkligen bedja dig upphöra därmed».
Med kinder glödande af vrede, utbrast hon hånfullt:
»Så-å, var det där skon klämdel Tror du då, emedan
vi äro förlofvade, att du skall få mig till din slaf? Jag säger
rent ut, .Dick, att, om du ej kan lita pä mig, sa göra vi
bättre i att slå upp vår förlofning».
»Tag nu reson, min vän. Folk har redan böljat att
prata, och du kan tänka dig hur det smärtar mig att höra
min blifvande hustrus namn nämnas på ett allt annat än
smickrande sätt i samband med den där lösdrifvaren Darent».
Annu upprörd och otåligt stampande med sin lilla fot
på gräsmattan, utbrast hon:
»Kapten Darent är mycket intressant och har alltid
uppfört sig som en gentleman mot mig, och, om du önskar
att jag skall bryta med honom, emedan du är svartsjuk på
honom, så vill jag bara säga dig, Dick, det ämnar jag icke
föra. Här har au din ling och din frihet tillbaka», tillade
ön, i det hon drog af handen en elegant guldring besatt
med diamanter och kastade den vid hans fötter.
Dick Barret stod som bedöfvad några minuter, men
behärskande den rörelse, som hotade att öfverväldiga honom,
böjde han sig ned och tog upp ringen.
För ett ögonblick öfverlade han med sig själf, om han
skulle kasta den i floden eller ej, men han stoppade den
slutligen i västfickan. Därpå vände han sig till flickan och
sade kallt:
»Efter hvad du har sagt och gjort, kan det ej blifva tal
om att jag skulle tvinga dig att halla till godo med mitt
synbarligen oangenäma sällskap, hvarför jag härmed får säga
dig farväl». Han lyfte på hatten och aflägsnade sig.
Hon stod liksom fastnaglad; hvad hon hade gjort trängde
sig med våldsam kraft inpå henne, och. utsträckande
händerna, som om hon velat beveka den bortilande mannen,
sjönk hon sanslös till marken.
* *
•
En halftimme senare väcktes hon till sans vid ljudut al
röster, som närmade sig henne. Den ena kände hon igen
som kapten Darents och den andra tycktes tillhöra en
förfallen personlighet.
Hon kröp sä långt som möjligt tillbaka i skuggan,
fruktande att Darent, hvilken hon nu förstod var orsaken till
hennes olycka, ej skulle få se hennes bleka ansikte och af
tårar svullna ögon.
Då de två männen råkade stanna helt nära henne,
blef hon en ofrivillig lyssnare till hvad de hade att säga.
»Så, ni önskar att jag skall göra någonting åt eder?
Hvad står nu på? Börjar det blifva för hett för er, hva?»
»Ta», svarade Darent, »alldeles för hett. Om jag endast
kan få flickan att gifta sig med mig, så är jag räddad».
»Hvad, tänker ni att lägga upp på allvar?-»
»Ja, hon är tillräckligt rik för att det skall löna
mödan att gifta sig med henne — men låt oss nu gå till
affärerna».
»Ja’ visst. Jag förmodar det är någon i vägen för att
ni skall få flickan, och denne ’någon’ skulle det blifva
mitt jobb att skaffa ur vägen. Eller hur, är det inte så?»
»Min gode vän, ni har gissat rätt. Denne ’någon’ är
en enfaldig narr, som hon är förlofvad med, en mr Dick
Barret, och äfven om hon icke vore hans tilltänkta hustru,
vet han tillräckligt om mig för att kunna störta mig».
»Nå, låt mig höra er plan, kapten I»
»Jo, att ni väntar här i denna park i afton, ty här
brukar han promenera hvarje kväll, rökande sin cigarr. Di
han kommer nära nog, skjuter ni honom; tag noga sikte,
döda honom!»
»Jag är icke småaktig kapten, men hvad får jag för
.mitt besvär?»
»För att vara uppriktig, min vän: råkar ni fast, blir ni
hängd, men förutsedt att allt går väl, får ni 90,000 kr. på
min bröllopsdag. Säg mig er adress då ni ser
vigselannonsen i tidningarne, och jag skall skicka en anvisning
på summan. Nu måste jag skynda bort... Men hvad ni
gör, så låt ingenting komma ut».
»Rätt, kapten, då det är 90,000 kronor att förtjäna, kan
ni lita på min tystlåtenhet. Så långt är allt klart».
Det värda paret skiljdes åt, Darent återvände till sin
villa och hans kompanjon tog genaste vägen till byn.
Ethel smög sig bort, darrande af fruktan att blifva
upptäckt, men äfven en annan fruktan började intaga henne,
då bon fick klart för sig, att det var Dick de ämnade döda.
Hon dolde snyftande ansiktet i händerna.
»Hvad skall jag göra!» utropade hon halfhögt, »I natt
ärnna de döda honom och han vill icke -ens taia till mig
efter hvad jag sagt honom. O, om jag ej kan hitta på
ett sätt att rädda honom, tror jag att jag blir galenl»
Dick Barret ströfvade fram och tillbaka i parken, han
hade lämnat det klart upplysta huset och gästernas muntra
glam bakom sig. Hans tankar voro allt annat än angenäma,
och middagen, hur väl lagad den Un var, smakade honom
ej. Ehuru nästan grannar vid middagsbordet, hade Ethel
ej talat ett ord till honom. Hon konverserade muntert och
ifrigt med sin kavaljer, kapten Darent. Den liflighet hon
visade, antog stackars Dick härleda sig af det nöje hon
erfor af att vata i kaptenens sällskap, mer., om han blott
vetat det, i verkligheten svällde hennes lilla hjärta af kärlek
till honom.
Hon hade länge grubblat på något sätt att rädda Dick,
och till slut bestämde hon sig för att lämna de andra
gästerna och själf gå och korsa den djäfvulska planen.
Dick hade aflägsnat sig ett stycke från huset och befann
sig helt nära floden, hvarest hon för några timmar sedan
hade kastat ringen ifrån sig.
»Hvarför», mumlade han halfhögt, »aflägsnade hon sig
omedelbart efter middagen? Jag förmodar att hon gick för
att möta Darent. Nåväl, jag vill varna henne för hans
karaktär, innan iag reser i morgon».
Knappt hade dessa ord gått öfver hans läppar, förrän
han hörde det skarpa ljudet af ett revolverskott åtföljlt af
dessa ord: »Släpp mig, galning, eller jag skall krossa
hjärnan på eder». Därpå hörde han en Kvinnas skri och
någon falla tungt till marken.
Han banade »ig väg genom buskaget, hvarifrån han
hörde skriet, och där fann han till sin fasa Ethel liggande
kall och liflös på maiken; hennes ansikte var likblekt och i
pannan var ett stort sår.
Han reste henne upp, och slutligen fingo hennes kinder
färg, hennes läppar öppnades och han hörde hehne hviska:
»O, min älskade Dick, jag hoppas jag har räddat honom 1»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
